Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här

Genom byar, över moln

Dagens frukost var lite speciell. Jag tvekade en stund mellan fiskleverolja och kaffe som morgondryck. Fast tvekan blev kort—minnet från barndomen finns kvar där inne, när man fick en sked av det varje morgon. Numera får barnen sina vitaminer på andra, mindre smakrika sätt.

Dottern är modig och tyckte att man bör ta seden dit man kommer och testa lokala traditioner. Men jag tror att hon ångrade sig lite—det var inte helt lätt att bli av med smaken efteråt.

Vi lämnar Höfn i tidiga morgontimmarna och drar ut på vägarna igen.

Solen gör ett försök att bryta igenom, men orkar inte riktigt i dag. Första stoppet blir vid Hvalnes fyr, byggd 1954 och fortfarande i drift. Här stannar många för att sträcka på benen, andas, fotografera—och kanske tänka en stund. Andas fick man verkligen göra, för vinden var så kraftig att det knappt gick att stå rak.

Vi fortsätter på Ringvägen men stannar till då och då bara för att njut av kustremsan.

Stenklumpen där framme vid Fauskasandur ville jag gärna fånga med kameran—den fanns avbildad på en tavla i rummet där vi sov i natt. Helst hade jag velat gå ner på stranden och fotografera, men den branta backen och rullgruset satte stopp för det. Jag fick nöja mig med en bild ovanifrån.

Den monolitiska klippan reser sig ur stranden som ett borttappat bergsfragment—en enorm, nästan rektangulär sten, täckt av grön växtlighet på toppen. Den ser nästan sagolik ut, som ett gammalt vikingahus i naturens tappning.

Till skillnad från Diamantstranden och andra svarta stränder är vi nästan ensamma här. Bara vinden, stenen och havet som viskar.

Vi kör vidare längs kusten, där landskapet växlar mellan lavagrus, fjäll och hav. Vägen slingrar sig som en tanke genom det karga, och ibland känns det som om vi är de enda som färdas här. En ensam fågel svävar över vattnet, vinden har lagt sig något, och i backspegeln försvinner Fauskasandur som ett minne man inte riktigt vill släppa.

Nästa stopp blir vid äggen i Gleðivík—ett av Islands mest poetiska och oväntade konstverk, beläget i den lilla fiskebyn Djúpivogur på östkusten. Här, vid den så kallade "Glädjens vik", står 34 stora granitägg uppradade längs kajen som ett tyst samtal mellan natur och människa. Raden sträcker sig över 200 meter.

Konstverket är skapat av Sigurður Guðmundsson, en internationellt erkänd isländsk konstnär. Varje ägg är en exakt granitreplika av ett fågelägg från en art som häckar i området kring Djúpivogur. De är placerade på gamla betongfundament som en gång användes för att lossa fisk från båtar till fabriken—en vacker återanvändning av industriell historia.

Ett av äggen är betydligt större än de andra, vilket väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkning. Kanske är det en hyllning till livets mysterium, eller till människans roll i naturens kretslopp.

Ett av äggen är dessutom betydligt mindre än alla de andra. Här har nog någon lokal humorist varit framme—med glimten i ögat och en känsla för proportioner som väcker både skratt och nyfikenhet.

Vi går vidare. Här känns det rätt med ett lunchstopp, så vi hinner se lite av byn också. Djúpivogur har varit ett handelscentrum sedan 1500-talet—först för tyska, senare danska köpmän. Den ligger där fjorden Berufjörður möter havet, med det pyramidformade berget Búlandstindur som en ständig väktare i bakgrunden.

Gångvägen upp till lunchstället känns lite musikaliskt.

Vi fortsätter färden utefter kusten och stannar till i små fiskebyar, var och en med sin egen rytm och berättelse. En av dem heter Breiðdalsvík. Byn är liten, med knappt 140 invånare, men rymmer en oväntad mängd kultur, historia och värme.

Vädret är inte lika vänligt den här dagen—regnet hänger i luften som ett löfte, och när vi rullar in i byn börjar det falla. Dropparna dansar på bilrutan.

Trots att det är söndag så är den lilla handelsboden The old General Store Kaupfjelagið öppen. Namnet betyder ungefär "inköpsföreningen" och speglar den kooperativa anda som präglade många isländska byar förr.

Butiken fungerar idag som både  butik, café och kulturpunkt. Du kan köpa lokalt hantverk, dricka kaffe dessutom är det som ett museum fyllt med gamla bruksföremål, där varje sak bär på en egen berättelse från byn.

Bryggeriet Beljandi ligger vägg i vägg är tyvärr stängt, hade varit kul att gå in och provsmaka lite lokal öl med inspiration från naturen omkring. Namnet Beljandi kommer från ett närliggande vattenfall, ett passande namn för öl som både dånar och porlar. Vi får nöja oss med butiken.

Vi gör ett kort stopp i Stöðvarfjörður, en liten by vid fjorden med samma namn, omgiven av dramatiska berg som Súlur och Hellufjall. Ringvägen skär rakt igenom byn, vilket gör den lätt att nå—men ändå förvånansvärt stillsam och fri från trängsel.

För den som är intresserad av stenar finns här en imponerande samling. Petra Sveinsdóttir, byns mest kända invånare, ägnade hela sitt liv åt att samla mineraler från östra Island. Hennes hem är idag ett museum—Steinasafn Petru—fyllt med färgsprakande stenar och kristaller. Vi valde att inte stanna, men från vägen såg vi hur hela tomten glittrade av sten i olika former och färger.

I stället stannade vi till vid den lilla blåvita kyrkan från 1920-talet. Eftersom byn har fått en ny kyrka, har den gamla förvandlats till ett gästhus—en ovanlig men stämningsfull plats att övernatta på, där historiens tystnad fortfarande bor kvar i väggarna.

Vi ska inte stanna över natten, utan fortsätter vår färd som slingrar sig fram längs fjordar och små byar. Så når vi Fáskrúðsfjörður—en plats med en ovanlig och gripande historia. Här satte franska sjömän en gång sin prägel på både landskap och livsrytm, och det är som om byn fortfarande viskar på franska, trots att århundraden har gått.

Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var Fáskrúðsfjörður ett nav för franska fiskare som kom från kuststäder i Bretagne och Normandie för att fiska torsk i de rika vattnen utanför Island. Hundratals fartyg anlände varje år, och många sjömän stannade i månader. Vissa kom aldrig hem—upp till 5 000 tros ha omkommit i de isländska farvattnen under denna tid.

Byn har än idag tvåspråkiga gatunamn, på både isländska och franska—en ovanlig detalj som gör varje promenad till en kulturell resa. Och varje år, den 14 juli, firas den franska nationaldagen som Flaggdag, med pétanque, fransk musik och en känsla av att historien fortfarande lever.

Regnet följer oss denna dag, och vi stannar inte länge—bara ett par bilder för minnet, innan vi fortsätter vidare.

Vi färdas upp genom ett landskap som långsamt löses upp i moln och dimma. Vägen slingrar sig fram och stiger, sikten blir allt kortare. Till slut är allt omkring oss vitt—lavafältet, sjön, bergen—som om världen håller andan.

Men där, mitt i det grå, reser sig Brúnavörð. Ensam, tydlig, som en vis gammal vägvisare. Vi stannar och läser skylten bredvid: röset byggdes år 1794 och fungerade som ett viktigt landmärke för resande på väg mot Þingvellir, särskilt i dimma eller dålig sikt. Det markerade en trygg väg genom det annars svårnavigerade lavafältet.

Att tänka sig att människor färdades här för över tvåhundra år sedan, med häst och vilja som enda drivkraft, gör platsen ännu mer närvarande. Brúnavörð står kvar, som ett minne av rörelser genom tid och terräng.

Dimman gjorde platsen ännu mer drömlik. Som om röset själv bar på minnen från alla som gått förbi—i snöstormar, i mörker, i väntan på att sikten skulle klarna. Och klarna gjorde den, för plötsligt befann vi oss ovanför molnen. Ljuset var mjukt, nästan overkligt, som om vi körde genom ett glömt landskap mellan världar.

Men på väg ner mot dalen och samhället Seyðisfjörður blev sikten återigen ett spel. Vissa sträckor gick i krypfart, dimman låg tät och världen utanför var helt försvunnen. Vi körde genom moln, bokstavligen, och varje kurva krävde tålamod.

Men ner kom vi. Och där låg Seyðisfjörður—som en färgstark pärla insprängd mellan fjäll och fjord. Husen i pastellfärger speglade sig i vattnet, och den blå kyrkan väntade vid regnbågsgatans slut. Det var som att komma fram till en målning.

 Den lilla byn är känd för sin konstnärliga själ, sin dramatiska natur och sin ikoniska regnbågsgata som leder fram till den blå träkyrkan.

Byn grundad av norska fiskare på 1800-talet. Här landade också Islands första telegrafkabel från Europa år 1906.

Byn är också en port mot Europa via färjan Norröna, som anländer från Danmark och Färöarna.

Det svartvitmålade huset är ett av byns mest iögonfallande byggnader, både för sin färgsättning och sin karaktär.

Huset används  för boende och konstnärliga ändamål, ibland som gästhus eller ateljéer under LungA Art Festival som anordnas varje sommar.

Vi har passerat och besökt många små byar och samhällen under dagen, sett fantastisk natur och fått en svalkande dos av regn och dimma. Vi har färdats genom moln, och till och med ovanför dem. En dag som både stillade och skärpte sinnena.

Färden tillbaka blev lite väl spännande. Sikten var nästintill obefintlig, och vi fick ta oss fram långsamt, vägpinnarna en efter en som ledtrådar i det vita. Det var som att köra genom ett suddigt minne, där varje meter krävde tillit.

Framåt kvällen kom vi fram till Egilsstaðir och vårt natthärbärge. Eyjolfsstadir guetshouse.

Men först middag i Egilsstaðir.

Vi hade under dagens tur sett varningsskyltar för ren, men inte sett en enda men här fick vi bevis för att det finns renar på Island.

Dagens rutt.

Fortsättningen finns här

Där isen möter havet – Jökulsárlón och Diamantstranden

​Kör du längs Ringvägen kommer du till den berömda Jökulsárlóns glaciärlagun, fylld med gigantiska isberg som lossnat från Europas största glaciär, Vatnajökull. Bron som går över utloppet från sjön är så smal att trafiken bara kan passera i en riktning åt gången, vilket skapar en kö, men över kommer vi och kan slinka in på parkeringen. Trots att vi är ganska långt från Reykjavik så är den ena parkeringen fullbelagd. 

Vi hittar en plats att parkera bilen och promenerar under bron, mot glaciärsjön Jökulsárlón. Här kalvar Vatnajökull – Islands största glaciär – ut stora isberg och drivande flak som sakta rör sig mot havet.

Jökulsárlón började bildas först på 1930-talet och har vuxit snabbt i takt med att Breiðamerkurjökull, en glaciärtunga från Vatnajökull, dragit sig tillbaka. I dag är sjön Islands djupaste, med ett imponerande djup på över 248 meter.

Vackert är nog bara förnamnet.

En del turkosblå och andra mönstrade av lavasand och moränsediment.

Människan sätter upp regler. Naturen följer sina egna.

Här finns en båt på hjul, den hämtar upp folk på land för en tur på sjön. Känns inte som det är något vi är sugna på, har den vådliga båtturen från Diskoön på Grönland i ganska färskt minne, så det där ser lite för tryggt och säkert ut. ;)

Verkar vara mest asiatiska turister som åker.

De fick i alla fall komma nära isflaken som flyter ute på sjön.

Andra var lite tuffare och passade på att paddla kajak.

Läser i guideboken om att det här är också ett populärt ställe att se sälar som simmar i lagunen eller vilar på isblocken. Vi såg inga som låg uppe och vilade på isblocken, men plötsligt kommer det en säl simmandes.

Men vad är det för något på andra sidan, ser ut som en stor mängd underliga fåglar. 

Men vid närmare betraktande så ser jag att det är människor som samlats där borta.

Platsen där alla dessa isblock samlas kallas Breiðamerkursandur – ett vidsträckt sandområde format av glaciärens kraft. Det ligger på andra sidan vägen, där Jökulsárlóns korta utlopp möter havet. Atlantens vågor spolar upp de polerade isblocken på land, och de lägger sig utspridda som en juvelsamling på den kolsvarta vulkansanden.

Stranden är i ständig förändring. Aldrig densamma. Varje tidvatten, varje våg, skapar en ny utställning av isskulpturer – ett utomhusgalleri där naturen själv är konstnären.

Jag tvekar först att gå över dit. Det är mycket folk, och helst hade jag velat vara där i en tidig morgontimme eller vid solnedgången, när ljuset får isen att glittra. Nu är himlen lite mulen, och inte ens en strimma sol bryter igenom för att tända kristallerna.

Men självklart måste jag ta mig till det som i folkmun kallas Diamantstranden. Det är fortfarande samma glaciär vi följt hela dagen – men här visar den upp ett nytt ansikte. Från bergens tunga ismassor till havets spegel, där fragmenten glittrar som ädelstenar i strandkanten.

Det är en häpnadsväckande syn. Isbitar i alla storlekar – från små kristaller till massiva block – glimmar som slipade diamanter mot den mörka lavasanden. Vissa är kristallklara, andra skimrar i azurblått, och några bär svarta stråk av gammal vulkanaska, som om de minns eldens tid.

Att stå där, med Atlantens brusande vågor i ryggen och tusentals år gammal is vid sina fötter, är en djupt rörande upplevelse. Det är ett av Islands måsten – en plats där du bokstavligen kan röra vid historien, formad av eld, is och tid.

​

Även lavastenen berättar sin saga. Den svarta sanden, född ur vulkanens inre, har färdats genom eld, vatten och tid. Nu ligger den stilla, som en tyst motspelare till isens glans – mörk, djup och uråldrig.

Men för att inte komma för sent till vårt natthärbärge som är i Höfn så måste vi åka vidare. Där ska vi bo på Hotel Jökull.

Namnet Höfn uttalas ungefär som “hœpn” – med ett kort, nästan stötigt ljud i slutet. Det är ett så kallat obetonat n-ljud, där rösten liksom stannar upp, vilket kan ge intrycket av en liten hickning eller ett avbrutet andetag. Det är ett ljud som är typiskt för isländsk fonetik och kan vara svårt att få till exakt, men det är också en del av charmen. Namnet Höfn betyder helt enkelt “hamn” på isländska, och det är precis vad platsen är. 

Vi checkar in på vårt boende och styr sedan mot fiskestaden för att äta middag. Höfn kallas med rätta för “Lobster Capital of Iceland” – och det är ingen överdrift. Här fiskas langoustine, den isländska varianten av hummer, som serveras färsk, ofta grillad eller i krämiga soppor.

Vi hade siktat in oss på Pakkhús, en välkänd restaurang med hummer som specialitet. Men eftersom vi inte visste exakt när vi skulle komma fram, vågade vi inte boka bord i förväg – vi fick helt enkelt chansa. Det var lördag, och vi var uppenbarligen inte ensamma om vår längtan. Kön ringlade sig ut på gatan.

Vi hamnade på Heppa istället, de har ett eget bryggeri.

Det stället hade inte hel hummer men hummer fick vi men fick nöja oss med lobsterroll, det var gott det också.

Sedan kändes det skönt att återvända till vårt boende och krypa till sängs.

Dagens rutt.

Fortsättningen kommer här.

Glaciärens konstverk och sångsvanarnas avsked.

Vi färdas vidare  på Ringvägen, med den mäktiga Vatnajökull på vår vänstra sida – Europas största glaciär, vars utlöpare sträcker sig ner mot låglandet i form av glaciärtungor som Svínafellsjökull och Falljökull.  Glaciären täcker omkring 8 % av Islands yta, med en isvolym på cirka 3 100 kubikkilometer, ett fruset magasin som rymmer mer än 3 000 biljoner liter vatten. Medeldjupet ligger runt 400 meter, men på sina djupaste ställen når isen ner till över 1 000 meter. Landskapet här är format av isens rörelser: glaciärfloder rinner från smältpunkterna och skär genom sandiga slätter, så kallade sandur, som bildats av århundraden av erosion och sedimenttransport.

Under denna enorma ismassa döljer sig ett av Islands mest aktiva vulkaniska områden. Här finns bland annat Grímsvötn, Bárðarbunga och Öræfajökull, vulkaner som ligger vilande eller pulserande under glaciärens täcke. När de får utbrott sker det ofta under isen, vilket kan leda till så kallade jökulhlaup – plötsliga glaciärfloder som sveper över landskapet och förändrar det på bara några timmar.

Nu när vi åker vidare så har vi på höger havet, och där ovanför de grunda våtmarkerna ser vi tusentals sångsvanar samlade. Det är inte längre fråga om hundratals. De verkar förbereda sig för sin långa resa söderut, kanske mot brittiska öarna eller kontinentens mildare vinterklimat.

Vägen är smal och kantad av diken och broar, broarna är dessutom så smala att de är enkelriktade, ofta utan möjlighet att stanna. Det är frustrerande för fotografen i mig – att se detta skådespel utan chans att fånga det. Men ibland är det bara att låta ögonen minnas det kameran inte når.

Vi får nöja oss med att betrakta glaciären från vägen, hur den rinner ner i olika tungor när vi färdas utefter den stora glaciären, som frusna floder som sakta kalvar sig ner i dalgångarna. Det är en påminnelse om de enorma mängder is som döljer sig där ovanför, i det vita landskap som sträcker sig bortom horisonten. Vatnajökull är inte bara en glaciär – den är ett system av isströmmar, sprickor och rörelser som formar hela sydöstra Island.

Molnen sveper in över bergstopparna, döljer dem för en stund, för att sedan blåsa bort och avslöja konturerna av fjäll och is. Det är ett spel mellan ljus och skugga, mellan synlighet och fördold kraft. Vi kör vidare, med havet till höger och isen till vänster, mitt emellan två element som ständigt formar denna ö.

Men så kommer vi till en plats där det går att köra av och gå ut för att få lite bilder.

Längs vägen träffar vi på en trevlig tysk resenär som färdas i en ovanlig bil – ett specialbyggt fordon som han fraktat över med fartyg från kontinenten. Bilen är utrustad med både sovplatser och ett ordentligt kök, vilket gör det möjligt för honom att leva helt självständigt under sin resa runt Island. Han följer ungefär samma färdväg som vi, så vi stöter på honom några gånger.

Vid glaciärtungan Svínafellsjökull finns en något större parkeringsplats – en tydlig indikation på att platsen brukar ta emot många besökare under högsäsong. Nu, i den lugnare perioden, är det glesare mellan bilarna och tystnaden får större utrymme. Vi stannar och tar oss tid att gå den korta sträckan mot glaciären. Stigen är lättgången, och även om det är några hundra meter att gå, är det en promenad som belönas med utsikt och närkontakt med landskapet.

Framme vid utkanten av glaciärtungan möts vi av ett mäktigt panorama: sprickor, blåtonad is, och svarta sediment som vittnar om glaciärens rörelse genom århundraden. Det är lätt att förstå varför platsen lockar så många – men just nu får vi uppleva den i stillhet, med bara vinden och några få andra vandrare som sällskap.

Här är faktiskt så vackert att det är svårt att finna ord. Landskapet öppnar sig som en tyst utställningssal, där isen själv har varit konstnären. Jag tar några bilder, försöker fånga linjerna, färgerna, sprickornas rytm – men vet att kameran bara når en del av det som ögat ser och hjärtat känner. Svínafellsjökull ligger där som ett fruset väsen, med blåtonad is som skulpterats av tid, tryck och rörelse.

Det är inte bara glaciärens storlek som imponerar, utan dess detaljer: de svarta stråk av vulkanisk aska som slingrar sig genom isen, de små smältvattenpölarna som speglar himlen, och de skarpa kanterna som ser ut att ha huggits med mejsel. Det är lätt att förstå varför platsen har lockat både forskare och filmskapare – här finns en dramatik som inte behöver förstärkas.

Det är kanske lite svårt att förstå den verkliga storleken på ismassorna här. Glaciären ligger där som ett fruset landskap i sig, men utan något att jämföra med blir det abstrakt. När en person står där och beundrar ismassorna blir det plötsligt tydligt hur enormt detta är. Isen tornar upp sig i flera meter höga formationer, och sprickorna är breda nog att rymma hela bilar.

Nere vid glaciärsjöns kant flyter isflak omkring, här uppe där jag står ser de inte så stora ut.

Dottern går ända ner till stranden för att ta några bilder.

Jag känner att det räcker för mig att se allt här uppifrån. Solen skiner, och trots all is känns det som en varm sommardag. Jag sätter mig på en sten, låter kameran vila och bara är. Här skulle jag kunna sitta i timmar – omgiven av glaciärens tystnad, bergens konturer och ljusets skiftningar. Det är ett ögonblick av stillhet, där landskapet får tala och jag får lyssna.

Tankarna vandrar, men jag väcks av ett ungt asiatiskt par som närmar sig försiktigt. De ler och undrar om jag vill ta en bild på dem framför glaciären. Självklart – jag reser mig, tar deras mobil och försöker få med både dem och den blåskimrande isen i bakgrunden. De tackar artigt, och vi utbyter några ord om platsens skönhet innan de går vidare. Det är något fint med sådana möten – korta, vänliga, och ändå en del av resans väv. Glaciären ligger kvar, orubblig och tyst, men vi som passerar lämnar små spår av mänsklig närvaro. 

Här är rent och fint, nästan förvånande med tanke på hur många som passerar. Jag hittar inget skräp, inte ens ett kvarglömt papper. Förklaringen kommer snart: en ung tjej dyker upp med städredskap, går metodiskt över området och plockar det lilla som finns. Det är ett tyst arbete, men betydelsefullt – en påminnelse om att även de mest storslagna platser behöver omsorg.

Vi lämnar Svínafellsjökull med en känsla av vördnad. Isen ligger kvar, men vi rör oss vidare – med bilder i kameran och minnen som kommer att leva länge.

Trots att lämnar just den glaciärtungan så kommer vi ha den stora glaciären på vår sida ett tag till.

Som en sista bild: ryttarna som färdas längs glaciärens kant. Människor i rörelse, isen stilla men levande. Det är något tidlöst över scenen – som om de rider genom ett landskap där århundraden möts. Ett ögonblick av balans mellan det flyktiga och det beständiga.

Vi lämnar Svínafellsjökull med isens konstverk i minnet, men glaciären följer oss fortfarande. Längre fram väntar nya möten med Vatnajökull, men mer om det i nästa inlägg.

Här kommer nästa

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​