Silvervägen

I dag ska vi åka Silvervägen mot Norge. Vad jag vet så har jag inte åkt den sträckan någon gång tidigare. Jag har passande lektyr med mig på den här resan. 

Den utsågs till årets bästa kriminalromaner 2018.

Vädret har verkligen varit på vår sida den här resan, så även i dag. Solen skiner, några plusgrader och närapå vindstilla, så alla sjöar vi passerar ligger spegelblanka.

Den här resan var det tänkt att vi skulle gjort förra sommaren och även fortsatt upp till Kiruna. Nu blev det tyvärr inte så, extra synd för den sommaren vandrade vår dotter Carina, Kungsleden. Hon ensamvandrade hela sträckan från Hemavan till Abisko. Hon vandrade den på 25 dagar. Här vid Jäkkvik hade vi hoppats på att kunna möta upp henne då. Hade varit en kul överraskning om vi stått där då hon kom vandrandes. Nu när vi passerade platsen så passade vi på att titta hur det såg ut där vandrarna kom. Nu fick vi istället fantisera hur det såg ut då hon kom vandrande där.

Vi fortsätter vår färd på Silvervägen, vacker är bara förnamnet.

Ska man åka här en sådan här vacker dag, då måste man ta god tid på sig. Stanna ofta och beundra naturen.

Det är så lite trafik att vi kan stanna då och då vid vägkanten och jag kan gå ut med kameran. 

Alla dessa spegelblanka sjöar är så vackra. 

Man blir helt enkelt förstummad av skönheten och alla vidder. Nästan så nackhåren reser sig.

Polcirkeln har vi passerat massor av gånger, både i Norge och Sverige men på den här platsen har jag inte varit förr.

Vi hade ingen renlav med oss för att muta den här vägvakten, men som tur var ville den inte ha betalt den flyttade sig snällt.

Var många renar utefter den här vägen, även en vit ren med pampig krona

Visst är den fin, den ser verkligen ren ut.

Mera fjäll dyker upp i fjärran.

Även flera renar.

Lite krångligt det där.

Mamma vänta på mig. En liten ren har kommit på efterkälken och skyndar ifatt de andra.

Mera naturbilder.

Färgerna blir lite mer höstlika när vi är högre upp.

På vägen tillbaka till Arjeplog hittat vi en trevlig rastplats vid Vuoggatjålme.

Där hör vi plötsligt ett rejält surrande, kan inte vara mygg för de låter inte så högt. Efter en stund så lyfter det en helikopter upp bakom buskarna. Är troligtvis jägare eller fiskare som ska ut på fjället. Ser att det sitter en hund och kikar ut vid ett fönster. 

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Mot Gäddede och den Där "J#vla bron"

Vi sov skönt i Bräcke, vaknade utvilade till en ny dag och en färd i ett soligt Sverige.

Färden går vidare vi letar efter alternativvägar till de stora genomfartslederna. Små slingriga vägar som går genom vacker natur, med platser där man kan stanna och njuta lite extra. Som den här. En liten sjö med en strand som påminner mig så mycket om stranden hos mormor och morfar uppe i Puoltikasvaara.

Att leta reda på en fin rastplats där vi kan ta lunchpaus. Eller bara stanna en liten stund, äta ett äpple och sträcka på benen som här vid Hammerån.

När det ibland dyker upp en intressant vägskylt, så kan man svänga in och se vad där finns. 

Borgvattnet var en återvändsväg som är väl värd att ta.

Kyrkan är från 1782 och byggd av den kände kyrkobyggaren Pål Persson. Byborna var mycket nöjda med hans arbeta, före bygget var det bestämt att han skulle få 10 plåtar, tjocka fyrkantiga handhamrade koppartackor med kronostämpel i varje hörn. De nöja beställarna gav honom i stället 16 stycken. Blev en jobbig vandring hem sedan för Pål, "slantarna" var så tunga att han fick skavsår på ryggen. Då på den tiden var kyrkan betydligt mindre och har byggts till genom åren.

Mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen ligger Affär´n i Borgvattnet. Den grundades på 30-talet av den legendariske handlaren Erik Brännholm. Där på baksidan kan man ta en fika också. Numera är det ett par från Nederländerna som driver den.

I hörnet på huset står fortfarande handlar´n Brännholm och tar emot kunderna.

Men det är inte butiken som är det som gjort Borgvattnet mest känt, utan den gamla prästgården.

Där spökar det. Redan på 40-talet började det skrivs om spökerierna i prästgården. Här kan man övernatta om man vågar för handlaren Erik Brännholm köpte prästgården 1970 och gjorde om den till hotell. De som klarar av att sova över på den gamla prästgården får ett övernattningsbevis i form av ett diplom. Borgvattnets prästgård har blivit omnämnd som ett av världens mest hemsökta hus. Tyvärr hade vi redan boende bokat för natten, för nog hade det varit lite spännande att sova där.  Det sägs att spökena ska vara ganska harmlösa – bortsett från att de kastar människor ur gungstolar, flyttar omkring möbler om natten och kastar ut spädbarn ur fönstren.

Vi lämnar Borgvattnet och far vidare utefter Indalsälven och senare Ammerån. Där hittar vi en fin plats vid Kvarnflyn för att äta lite lunch bredvid ån. Solen sken och vattnet skvalpade bredvid oss. Kan man ha det så mycket bättre.

När vi kommer till Hammerdal är det dags att välja väg igen. Vi ska upp till Gäddede och har två vägval. Den snabbare som går över Strömsund eller den lite längre där man kommer till Skärvången. Vi hör på radion om trassel med bron i Strömsund så vi väljer den längre vägen.

Trasslet med bron har tydligen blivit till en hel följetong och en låt om den har skrivits. Början på låten är så här och sjungs på melodin från "Barnatro"

"Har du kvar din springersko, har du eka kan du ro, du får ej ta bilen över denna bro
När man ska på en affär innebär ett stort besvär om man inte på den rätta sidan är

Jävla bro jävla bro, den blir aldrig klar om man ska Facebook tro
Jävla bro, jävla bro
Uti stugorna man känner ilska gro" 

Går även att höra lite av den den, Klicka bara på ordet Här

Jo, jag nämnde att den väg vi valde går genom Skärvången en viktig ort för ostälskare, så om du är i närheten, missa inte ett besök på Skärvången ost. Klart det slank med en god en. kan bara nämna att det kändes så fort vi öppnade bildörren att den var med, men så gooood!

Ost i all ära, men mest njuter vi av den vackra svenska naturen. Som här vis Glåmnäset.

Det är så vackert att molnen får änglavingar.

Nästa stopp blir vid Regnsfallet, här står det att det är 100 meter ner till fallet från parkeringen. Klarar jag det? Testar och det fungerade. 

Vi läser att fallet ligger precis i en övergång mellan hårda berglager som glimmerskiffer och falltröskelns amfibolit och den mjukare sandstenen neråt Valsjöbyn, som lättare vittrar sönder med tiden. Visst är det fantasieggande att veta att här har vattnet störtat ner på samma sätt sen senaste istiden, dvs i 9000 år!  Tack vare de hårda bergarterna kan fallet finnas kvar i tusentals år till.

Redan 1917 byggdes ett kraftverk här så Vallsjöborna fick elektricitet mycket tidigt.

Vägen fortsätter nu mot norska gränsen och plötsligt hoppar min mobil igång. Tydligen mycket starkare master för mobilnätet i Norge. Men först blir vi uppmanade att se upp med barn och hoppande getter.

Sedan blir det den obligatoriska gränsbilden. Den måste ju bara tas. ;)

Så lite av Norge också, nu när vi ändå är här, även om så bara för en timme.

Tillbaka i Sverige stannar vi vid en myr, där blir inte stoppet så långt för bortanför myren smäller det av gevärsskott. Kanske älgjakt?

Sedan kommer vi fram till Gäddede, där ska vi sova i natt på Pilgrimshotellet med utsikt mot Kvarnbergsvattnet, ja vi bor nästan på stranden.

Där ska vi även äta middag, i kväll serveras köttfärslimpa med rårörda lingon och lingondricka därtill. Så gott!

Blir inte alltid som man tänkt sig.

Även om det inte hela tiden blir som man tänkt sig, så får man göra det bästa av situationen. 

Förra sommaren var det tänkt att vi skulle bilat norrut, men då hamnade  jag i vårdsvängen och blev avrådd från att åka. I sommar har min fot spökat, men tänkte att varför sitta hemma och ha ont, så när vi nu skulle iväg och lämna hunden som vi passade, då passade även vi på att åka lite.

Boenden var bokade, jag hade bara ett läkarbesök kvar att klara av för att få svar på en magnetröntgen. Sedan bara packa väskan och åka.

Trodde jag, ja.

- Din fot är bruten säger min läkare.

-Men, säger jag, man ska ju inte kunna gå på en bruten fot.

-Du kan, svarar läkaren.

Inte så konstigt att jag har ont. Inte bara två ledband som gått sönder, foten var mer trasig. Nu blev det bråttom att få mitt nya stöd, vi åker ju i morgon. En stadig ortros sitter nu på foten och ska sitta där i fyra veckor till.     Lite knölig att gå med men nu gör det inte ont.

Lite rörig start blev det, men iväg kom vi. Första stopp blev i Hedesunda för att lämna hunden.  Här uppe avverkas det för fullt. Garnbarkborreangrepp sades det.

Sedan stod Gävle på tur. En stad vi besöker då och då så det blev inte mycket fotograferat där, men vi brukar titta på Mästerkockarna och de brukar ha tävlingar i Gasklockorna. Kunde vara kul att se var de fanns.

Vid Gävle Strand såg vi även Almagrundets fyrskepp. Det byggdes på Brodinska varvet i Gävle och blev klart våren 1896. ”Almagrundet” blev det sista fyrskeppet som togs ur tjänst, och detta skedde 1969.

Även om man haltar omkring med en klump på foten så behöver man äta, jag lyckades ta mig ner till torget i Gävle och åt en god middag på Trattoria Basta, en liten snyltgäst försökte tigga till sig lite av min pasta.

Nästa dag tog vi en tur ut till Bönan, allt var stängt och för att komma ut till fyren var det för långt för mig att gå från parkeringen. Vi fick istället en liten fin tur i vacker natur.

Hittade även en skylt, en lite gullig en.

Ännu ett år.

Ännu ett år har gått, ja inte ett kalenderår från januari till december  för jag kom lite i otakt. Fast det är ett år ändå.

Det började med att mina promenader fick avbrytas med att hitta en bänk att sitta ner och vila på. Ibland bestämmer kroppen för lite annat än vad huvudet och vad jag vill, då är det bara att lyda. Bänken jag hittade var bakom ett böjt träd vid Mälaren.

Så vi börjar med november 2020

Jag gick inte promenader så sällan som en gång i månaden, men det såg ungefär lika ut varje gång i samma månad. 

Men solig novemberdag fick jag sällskap av Ronja.

Sedan kom december och den var ganska mörk och dyster ...

...med fortsatt isolering och julfirande utomhus. Prinskorven fick bli grillkorv, det var en högt sagt annorlunda jul,  inte lika kul men mysigt blev det.

Så fick vi nytt år och i januari blev det ljusare för då kom snön. Inte så mycket först.

Men i februari då hade vi riktig vinter ett tag och Ronja var på besök.

Hade inte hundsällskap alla dagar, men tog med min glaskula ibland.

I mars var all snö borta, men Ronja på besök igen.

April kom och ljuset med den.

Maj och nu börjar det knoppas.

I juni är alla löv utslagna och någon har flyttat en bänk till trädet. Cykeln ser ut att vara en hyrcykel.

I juni var jag äntligen fullvaccinerad och kan börja träffa folk igen. Fast med förstånd, som min läkare sa.

I juli var bänken kvar men cykeln borta.

Augusti var varm och solig, i alla fall den här dagen.

I september börjar naturen ändra färg.

Och så är vi runt, oktober. Ronja var på besök igen och fick vara med under trädet. Hon hade inget emot att ta en paus där.