Tritontorget i Valletta

Återvänder till resan till Malta.

Många intryck har sakta börjat sjunka in nu när jag är hemma igen, och jag märker hur vissa platser stannar kvar lite extra i minnet.

Det här är Tritontorget, den stora öppna platsen precis utanför stadsporten till Valletta. Mitt i torget står Tritonfontänen, med sina tre bronsfigurer som lyfter upp ett vattenfat, en av de mest välkända symbolerna för staden. Torget är som en naturlig samlingspunkt: här möts bussar, fotgängare, turister och lokalbor innan de fortsätter in genom porten mot huvudstadens smala gator.

Vi går ut genom stadsporten, City Gate. När man går ut där finns det en bro över vallgraven.

När man går över bron som leder in mot City Gate märker man snabbt att Valletta inte är en stad byggd på en enda nivå. Under en ligger den gamla vallgraven – idag torr och omvandlad till park – och ovanför reser sig de massiva bastionerna som en påminnelse om att staden en gång var en fästning snarare än en huvudstad. Det är nästan som att staden presenterar sig själv i tre steg: försvar, ingång och sedan det pulserande livet innanför murarna. Att stå där på bron och titta ner i vallgraven och upp mot bastionerna ger en tydlig känsla av hur genomtänkt Valletta är konstruerad, en stad skapad för att både skydda och imponera.

På torget pågår just nu en internationell fotoutställning med fokus på mänsklig värdighet, kvinnor och identitet. Stora bilder står uppställda i rader på torget , och det är svårt att inte stanna till. Motiven är starka, ibland stillsamma, ibland nästan påträngande i sin närvaro. Vi går en sväng bland tavlorna och låter oss dröja vid några av dem innan vi fortsätter

På andra sidan om fontänen upptäcker jag en lite oväntad och spännande byggnad. Det visar sig vara Valletta Design Cluster, en del av Maltas satsning på kultur, design och kreativa näringar.

Men det är inte verksamheten där inne som fångar min uppmärksamhet den här gången, utan själva fasaden. Den består av oregelbundna speglande paneler som bryter ljuset i alla möjliga vinklar. När man går förbi förändras byggnaden nästan från steg till steg – himlen, människorna och torget speglas i små fragment som om fasaden vore ett stort, rörligt collage.

Jag går runt med kameran och försöker hitta en vinkel där både byggnaden och vi två kan fastna tillsammans i spegelbilden. Men det visar sig snabbt vara hopplöst. Fasaden är så full av vinklar och brutna ytor att var jag än ställer mig så studsar speglingarna åt helt andra håll. Det är som om huset medvetet undviker att fånga oss, eller leker lite med oss. Blir några som sitter på fontänen som kommer med istället.

Går jag riktigt nära ser jag till slut både mig själv och att spegelglaset inte är helt rent. Det blåser ordentligt i dag, vilket syns tydligt på rufset i håret. En sorts ofrivillig selfie alltså – något jag sällan ägnar mig åt, men här blev det nästan oundvikligt.

Eftersom det blåser idag är vattnet avstängt i fontänen, tur för de här fyra som valt en minst sagt ovanlig plats för sin morgonvila. 

Rapport till Lena.

Tog mig i kragen i morse och gav mig iväg för att se om svavelsipporna fortfarande fanns kvar. På den plats där jag hittat dem tidigare var det helt tomt – inte en enda sippa i sikte, varken blå, gul eller svavelfärgad.

Men jag fortsatte leta, och en bit längre bort dök först ett helt gäng vitsippor upp, och strax därpå även gulsipporna.

Jag började söka mer noggrant, och där, mitt bland fjolårslöven, fanns den plötsligt, en blekt gul liten sippa.

Den såg lite klen ut i färgen jämfört med de klart gula gulsipporna som stod och lyste bara några meter bort, som om någon dragit ner reglaget för mättnad just på den här lilla blomman. 

Den växte en liten bit ifrån de vita och gula, men tog en bild på en gulsippa som jämförelse.

Letade lite till och hittade till slut två stycken svavelsippor. De stod där som små blekgula överraskningar i det bruna fjolårstäcket, nästan lätta att missa om man inte visste vad man letade efter. Trots sin försiktiga färg stod de ändå ut, som om de viskade att de minsann fanns kvar, bara lite mer blyga än sina klargula släktingar runt omkring.

Finns säkert fler där om man tittar runt lite till, men det var riktigt kallt i morse och jag tyckte det räckte gott att få konstatera att de fortfarande finns kvar där i backen. Det var ju själva poängen med dagens lilla utflykt, att leverera en liten rapport.

Hade dessutom bara mobilen med mig, så det fick bli några snabba bilder som bevismaterial.

Gallarija

När jag fortsatte min vandring genom Valletta slog det mig hur mycket av Maltas själ som sitter i balkongerna. De dyker upp i varje gränd, som små träinklädda rum som lutar sig ut över gatan. Jag har sett dem på bild många gånger, men först här började jag verkligen lägga märke till dem. De kallas gallarija, och ju mer jag tittade, desto mer förstod jag att de bär på en historia som är både vacker och lite oväntad.

Och när jag väl började titta närmare på balkongerna upptäckte jag att till och med orden kring dem har sin egen lilla resa. Själva namnet gallarija kommer från italienskans galleria, egentligen en täckt passage, men här på Malta har ordet liksom bytt riktning och landat i betydelsen balkong. Det är något fint i det, hur språket anpassar sig efter livet som levs.

Till och med detaljerna har sina egna namn. De kraftiga stenkonsolerna som bär upp balkongen kallas saljaturi, och de små glasluckorna som kan öppnas och stängas efter väder och vind heter purtelli. Jag hade aldrig hört orden tidigare, men när man väl vet dem känns det nästan som om balkongerna får ännu mer personlighet.

När jag läste vidare om balkongerna insåg jag också att de inte bara är älskade av malteserna, de är faktiskt skyddade som en del av landets kulturarv. I Valletta, som ju är ett UNESCO‑världsarv, finns det strikta regler för hur de får renoveras och målas. Man får inte bara byta ut dem hur som helst eller sätta dit något helt nytt i modern stil. Tanken är att bevara den där speciella stadsbilden där balkongerna nästan hänger som små träjuveler över gatorna.

Men samtidigt som de gamla balkongerna vårdas med varsam hand, händer något annat intressant i staden. På flera håll har nyare hus fått balkonger som tydligt lånar formen från de traditionella gallarija, men i en modernare tappning. Det är inget brott mot reglerna – snarare ett sätt att låta nytt och gammalt leva sida vid sida. Myndigheterna vill att ny bebyggelse ska smälta in i stadsbilden, och därför uppmuntras arkitekter att hämta inspiration från de klassiska balkongerna, även om uttrycket blir mer samtida.

Det gör att man ibland möts av fasader där rena linjer och glas möter de äldre träkonstruktionerna på andra sidan gatan. En sorts dialog mellan då och nu, där staden fortsätter att förändras utan att tappa sin karaktär.

De första började dyka upp på 1600‑talet, men det var under 1700‑ och 1800‑talen som de verkligen tog över stadsbilden. Och när man tänker på klimatet här, den starka solen, vinden som sveper in från havet så förstår man varför. Balkongerna fungerar som ett slags naturligt klimatskydd: skugga när det är som varmast, möjlighet att vädra utan att släppa in all värme, och ett extra rum där man kan följa livet på gatan utan att lämna huset.

Även bra när man ska hänga tvätten.

Det är något fint i hur praktiskt och poetiskt det är på samma gång. En idé som började långt borta, formades av historien och till slut blev en av Maltas mest älskade siluetter.

Och färgerna har sin egen historia. Förr var reglerna betydligt strängare: balkongerna skulle helst gå i dova, traditionella toner som grönt, brunt eller mörkblått, allt för att hålla stadsbilden enhetlig. Men med tiden har synen mjuknat, och idag ser man allt oftare balkonger målade i klara röda, gula och blå nyanser. Det är som om malteserna låtit solen och havet flytta in i färgburken.

Det gör gatorna ännu mer levande – de gamla träbalkongerna blir små färgklickar som lyser upp de sandfärgade fasaderna, och varje kvarter får sin egen personlighet.

Den röda färgen var populär.

Det ser lite kul ut där de sitter på olika nivåer i en del hus.

Och mitt i allt detta färgspel finns också en annan del av historien som jag tycker är lite talande. När balkongerna först började dyka upp var de nämligen något av en statusmarkör. Det var de rika familjerna som hade råd att bygga dem, inte minst eftersom trä var en dyrbar vara på Malta. Att låta snickra en omsluten balkong i trä var därför ett sätt att visa både välstånd och modernitet.

Men som det ofta blir spred sig drömmen vidare. Även de som inte hade samma ekonomiska möjligheter ville ha en egen gallarija, om så i enklare utförande. Det säger något om hur starkt balkongerna kom att förknippas med stolthet och identitet. De blev inte bara praktiska små rum mot gatan, utan också en symbol för att man hörde hemma i stadens liv och rytm.

Finns otaliga modeller och variationer på balkongerna, så det var inte konstigt att min kamera fick jobba en del.

Finns några balkonger med udda form också.

Ock som den här, runt ett hörn.

Och när man väl börjar se alla dessa detaljer – balkongerna, färgerna, hantverket, historien – då är det som om Valletta öppnar sig lite mer för varje steg. Till slut fastnar blicken inte bara på balkongerna längre, utan på allt det där andra som gör staden så charmig. Som en gul dörr med ett handtag som ser ut att ha humor nog för ett helt kvarter.

Det är kanske just det jag tycker så mycket om med Malta: att det högtidliga och det lekfulla får finnas sida vid sida. Att en UNESCO‑stad kan bjuda på både kulturarv och små överraskningar som får en att le. Och att man aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn – eller nästa dörr.

The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.

Väntar på tulpanerna.

Tittade ut och såg att rådjuret har parkerat sig i solen som om hon bokat första parkett till vårens stora föreställning: tulpanbuffén. Här ligger hon och idisslar, helt trygg i vetskapen om att hon har full koll på rabatten och att vi människor ändå inte kommer hinna före när knopparna väl spricker.

Och magen… ja, den talar sitt tydliga språk. Det är ingen tvekan om att det snart är dags för ännu en omgång i vårt lilla rådjurs‑BB. Vi får väl börja ladda med rena handdukar, tålamod och en extra ranson tulpaner — för säkerhets skull.

Bilden är tagen genom fönstret — man smyger inte ut och stör en blivande tulpaninspektör. Våra gamla handblåsta rutor gör sitt bästa, men skärpa är inte deras starkaste gren.