Överkalix.

Överkalix var det och dit for vi också. Där hittade vi en skylt som det stod Brännaberget på och på berg brukar det vara utsikt så den skylten följde vi. Där uppe blev jag nästan tillbakaförflyttad till 50-talet och min barndoms Folkets Park. Minns väl inte helt klart men nog tror jag det såg ut ungefär så här då.  Biljettluckor och t.o.m de där snurrgrindarna som man skulle ut genom, fast här var spärren trasig så man kunde gå åt båda hållen i dem.

Den park som jag kommer ihåg, där var dansbanan utomhus, här hade de lyxat till det lite och dansade tydligen inomhus.

I dag såg det ganska ödsligt ut.

Det var fint ordnat för man kunde gå upp på taket till dansbanan...

...och titta på utsikten. Däruppifrån hade man en vidsträckt utsikt över omgivningen. man ser nästan ända bort till Polcirkeln. Här har jag lagt ihop fyra bilder så att man kan se hur storslaget det är.

Är man i Norrbotten så skulle det kännas lite tomt om man inte fick se några renar. Träffade på några vägrenar. Den första vi såg hade ett snyggt halsband och var ganska blasé vad gällde bilister och turister. Jag var tvungen att vissla lite för att den skulle avbryta ätandet för ett litet ögonblick.

Inte alla renar var lika orädda, en vaja med sin lilla renkalv hastade iväg.

Kalven var inte lika snabb som mamman.

Det här är kanske pappan.

Traktorer, traktorer, traktorer och lite Seskarö.

Seskarö är nog mest känt för Hungerkravallerna 1917, det finns också en sten som är rest som ett minnesmärke om kravallerna, den har inskriptionen "Brottet var hunger". Fast jag tog en bild på Seskaröbron istället för stenen...

...och det skimrande havet.

Vi lämnar Seskarö och åker mot Överkalix istället, i Svartbyn blir det ett stopp. På håll ser det ut som en parkeringsplats vid någon stormarknad eller nästan som vid en husvisning i Bromma. Ser när vi kommer närmare att det inte är bilar utan traktorer.

Det är mängder av dem.

Vi har hamnat på Traktormuseet, här finns ett 100-tal traktorer och även lite annat i maskinväg att titta på. Vi går runt en stund och tittar.

Många av traktorerna är i kördugligt skick och här finns ett 30-tal olika modeller, den äldsta från 1929.

Bamse ser riktigt söt ut.

Även en Porsche hittar vi här.

Det är inte bara traktorer, en del stora maskiner står här också.

 Lite gömd bland buskarna hittar jag en snöskoter.

Den sötaste bland traktorena tycker jag att den här lilla blå är...

...med Bullens varmkorv på avgasningsröret.

Lite detaljer.

Pilen på taket pekar mot Överkalix och dit tänker vi bege oss nu.

Haparanda och Nostalgitåget med T41 och T42.

Järnvägsstationen i Haparanda är en imponerande byggnad och där finns Sveriges enda järnvägsförbindelse österut. Här finns två spårvidder eftersom Finland och Sverige har olika spårvidd. Vi åker dit för att ta en bild på stationshuset.

Döm om min förvåning då det vimlar av folk där den här tidiga morgonen. Väldigt vad folk är morgonpigga här i staden tänker jag.

Allt får sin förklaring då jag frågar en av fotograferna på perrongen vad det är som pågår. Han förklarar att det är ett gammalt och unikt lok som är på besök även vagnarna lär vara tidsenliga. Han berättar att det loket är så pass unikt att det är det enda kvarvarande i välden (om det är riktigt kanske någon tågentusiast vet?) och det lyser ur ögonen på killen när han berättar det. Måste vara något speciellt det här tänker jag som inte vet så mycket om tåg. Bäst att stanna och ta lite bilder. Om jag förstått det rätt så är det loket T42 som är det unika.

Det loket byggdes i Canada 1953 och kom till Sverige 1954.

Många vagnar i 50-talsstil var med i tågsetet.

Gäster från Norge, Finland, Holland, Österrike, Tyskland och England förutom de från Sverige är med bland de 125 passagerarna.

En restaurangvagn finns det också.

Såg en riktigt fin trävagn.

Längst fram hittar vi loket T41.

Folk börjar kliva ombord.

 Dörrarna stängs och kvar på perrongen är snart bara jag, min man och några tyska entusiaster.

Ångvisslan tutar och så far de iväg mot Boden.

Vi lufsar iväg till vår bil för att fara iväg och utforska några andra norrländska platser.

Lijoen silta

Vår vana trogen så lämnar vi stora vägen och slingrar in på de små vägarna. Hittar en hel del som man inte ser annars. En del blir det en bild på annat stannar i minnet tills det bleknar. Det som fastnar på bild bleknar inte lika fort och finns kvar och är bra att ha för att friska upp minnet, som den här bron som vi körde över vid Yli-li. Lijoen silta heter den men jag har tyvärr ingen information om dess uppkomst eller historia.

Vet inte heller om den övre delen av bron, som är en järnvägsbro, är i drift. Det kom inget tåg då vi var där. Fast att det bor en ilsken och väldigt envis geting där, det vet jag. Det var knappt att jag fick någon bild alls för den gjorde sitt bästa för att anfalla mig. Getingar är inte mina allra bästa vänner.

Den här dagen regnade det och det regnade och regnade, hela tiden. Det blev inte mycket stannande i det regnvädret, men i Kemi hade jag läst att det skulle ligga ett vackert gammalt träskepp nere i hamnen så dit for vi. Men i hamnen syntes inget skepp till och för att se Kemis ishotell var vi antingen för sent ute eller för tidigt. Jag fick nöja mig med att ta en bild på kyrkan.

Sedan var det inte så långt kvar till den plats där vi skulle sova i natt. Haparanda stadshotell var både charmigt och huset hade en intressant historia

Utanför vårt hotell satt den här norrländska damen, tur att det hade slutat regna för hon var väldigt lättklädd i kortärmat och kjol.

Det var lääänge sedan jag var här sist, då fanns det en bro där körfälten gick i kors eftersom vi hade vänstertrafik i Sverige på den tiden. Inte så konstigt att jag inte kände igen mig nu. I Tornio var det så förändrat så vi körde fel flera gånger när jag skulle visa vägen, stan var sig liksom inte lik som jag kom ihåg den. Något som ser ganska sig lika ut på de flesta platser är turistmålet över alla andra i Haparanda.

”Världens mest internationella IKEA”.  Första året räknade Ikea med en miljon besökare, det kom två miljoner

Promenad i Uleåborg.

Efter att ha vilat benen en stund fortsätter vi vår promenad i Uleåborg. Vi går genom stadsparken och där kan man ana att det är stadsfest på gång, jag tror att alla stadens förskolebarn har samlats vid Hupisaarets sommarteater. Det vimlar av barn i rosa, gula och gröna små västar som sjunger för full hals på finska barnvisor. Vi fortsätter vandringen genom en lummig park med växthus, små vattendrag och söta broar och kommer till Merikoski kraftverk.

Lite ovanligt med ett kraftverk nästan mitt inne i staden. Där finns också en laxtrappa.

På bild ser den inte så imponerande ut, men om man kikar på folket som är högst upp som ser så små ut, så ser man att den här delen av trappan är hög.

Många fåglar har samlats här, gissar på att det finns gott om fisk.

Solen skiner och många Uleåborgsbor har tagit sig ut i parken för att njuta av idyllen.

Men det är inte bara idyll, i andra änden av stan bolmar det ur fabrikerna.

Verkar som om det är ett konstnärligt folk som bor här, vi går förbi ett plank och det som målats på det kan jag inte kalla för klotter.

Den här gubben som är målad på väggen är lite finurlig, där ventilen fått bli en ballong.

Vi har fått ett tips att om man vill ha en vidsträckt utsikt över staden så ska vi ta oss till vetenskapcentret Tietomaas utsiktstorn och åka upp med glashissen i det 45 meter höga tornet.

Vi går dit och upptäcker att för att komma upp i tornet ska man betala ett inträde till vetenskapscentret på 15 euro per person. Låter lite mycket, eftersom vi är två så blir det 30 EUR. Vetenskapscentret är ungefär som Tom Titts, kul om man har barn med sig så vi överväger att gå därifrån men frågar först lite försiktigt om det inte går att få komma upp i tornet för att ta några bilder. Den vänliga personalen ställer upp och vi får en följeslagare med oss som visar vägen och följer med oss upp. Hissen var lite kul men det var inte så lätt att få några bra bilder genom de smutsiga fönstren där uppe.

Ner från tornet tar vi trapporna där de har en hologramutställning. Tackar sedan den vänliga personalen som lät oss komma upp i tornet utan att betala inträde och traskar tillbaka till vårt hotell. Ser några hus med spännande färgsättning och slinker också in på Stockmans på vägen tillbaka.