Turtle Rock

 Vi lämnade inte bara UB för att titta på Chinggis Khaan statyn, här finns det mer att se. Först stannar vi vid Turtle Rock,  som är en stor granitformation som ser ut som en sköldpadda. Den är 24 meter hög.

Som de flesta lite speciellt utformade och ovanligt placerade stora stenar och klippor så finns det en legend om dem. Kung Galdan Boshugtu bodde i det här området med några soldater, när han blev angripen Manchus trupper år 1600 så gömde han alla sina skatter vid eller i den här klippan. Sedan dess så dyrkas  klippan och man tror att den ska ge rikedom till dem som besöker sköldpaddan.

Ja,  man vet aldrig om legender är riktiga, det får framtiden utvisa.

Har man en stor dos av överskottsenergi så kan nan klättra upp i sköldpaddan också,  kanske det  är där som skatten finns.

Det är i skarven under huvudet som människorna i övre bilden är.

Det finns flera olika stenformationer i området.

En av de vackraste platserna i Gorkhi-Terelj National Park förutom sin natur är Aryabal meditationstemplet som inte ligger så långt ifrån Turtle Rock. Aryabal är en buddhistisk gud som lyssnar på alla mänsklighetens böner och frigör mänskligheten från lidande. Templet byggdes 1810 i form av ett elefanthuvud. Men 1937-1939 kom mongoliska kommunister till dit och förstörde det helt och dödade en hel del munkar också . År 2000 inledde buddhistiska munkar av Lamiran-templet i Ulaanbaatar projektet för att återställa detta tempel och slutför restaureringsarbetet 2004 till 2007.

Trappan som leder till templet har 108 steg, ett symboliskt tal i buddhismen. 

För att komma upp till templet ska man gå medsols och på vägen upp kan man roa sig med att läsa på skyltarna med 144 styken buddiska läror. 

Bra grepp med dessa skyltar för det gör att man stannar upp och får pusta lite på uppvägen, som är en långsträckt och lite seg backe.

Snart är vi framme vid det lilla templet.

Först ska vi gå över en gungig hängbro.

 Munkar från Lamiran tempelet kommer ibland hit för religiös service och de flesta dagar under året är det öppet för besökare och turister, som vill tacka gud och meditera.

Buddhas fotavtryck.

Dags att gå ner igen, men glöm inte att beundra utsikten.

Skön vandring ner genom lärkskogen.

När vi ändå är ute och åker så passar vi på att besöka en slags rituell påle.i

Det är ett slags vänskapsförbund med ett ryskt folkslag,  de kommer hit årligen för religiösa riter.

Sedan är det dags för middag.

Chinggis Khaan

I dag lämnar vi storstadsjäktet igen, visserligen känns UB något sömnigt i dag. Det är helgdag och fortfarande Naadam, men många har lämnat stan för några dagar ute på landet. Tävlingarna pågår fortfarande i de tre grenarna, men vi har lite kvar som vi vill utforska.

Man behöver inte åka så många kilometer för att vara ute på landet. Här utanför storstaden finns det stora begravningsfält. 

Det första vi vill se är den stora statyn med Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som hans namn stavas och uttalas här.

Chinggis Kaahn behöver kanske ingen närmare förklaring,  men för de som eventuellt missat den historielektionen så var han mäktig krigsherre på 1100-talet. Förutom att han var världens störste erövrare så var han också en av de råare. Han var kropsligen väldigt stor, men hyllas i Mongoliet även som en stor hjälte.  På många platser finns det statyer av honom och här strax utanför Ulaanbaatar har man rest en 40 meter hög staty.

Den kan man gå in i och gå ut på hästens huvud. Det gjorde vi.

Där uppe har man en fin utsikt över området. 

Där nere står några i Chinggis armé och väntar på sin härförare.

Man har även tillverkat Chinggis ridpiska, i storlek som passar statyn.

Och en stövel. 

Här har vi honom i egen hög person.

Här träffar vi också  på hans fyra söner. Det här är den förstfödde Zuchi (Jochi) , han föddes när Chingis var 16 år.

Tsaagadai (Tjagatai) är hans andra son.

Tredje sonen Uguudei (Ögödei).

Slutligen den yngste sonen Toulul (Tolui) han är far till Khubilai Khan.

Det där med att Chinggis bara hade fyra söner är en sanning med modifikation.   Forskning kring mitokondriskt DNA har visat på att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära på hans gener. Vilket skulle innebära att 1 av 200 människor i världen härstammar från honom. Nästan 8% av männen i det forna mongolriket har i stort sett identiska y-kromosoner med en liten avvikelse ("markör") som antas härröra från en av Djingis khans förfäder. Kromosomerna har spridits genom Djingis och hans söners stora harem och deras övergrepp mot kvinnor i de erövrade folken

Här tronar Chinggis med sin fru Byrthe, som han förlovade sig med som trettonåring.

Vi går ut igen och blickar upp mot den höga statyn.

Nere vid parkeringen håller turistmagneter till, det är många som vill känna sig som en riktig krigare och få posera med en örn.

Så som Chinggis krigare gjorde.

Vi åker till vår tolfte och sista Ger camp. 

Här är det näst intill hotellstandard i Geren, golvvärme, men sandfyllda kuddar. 

Panoramafönster och en trevlig liten veranda.

Fin utsikt också 

                                                                                     föregående

Invigningen av Nadamfestivalen.

Äntligen är det dags för invigningen av festivalen, vi har tur som har våra sittplatser under tak, för regnet hänger verkligen i luften.

In tågar musikkår och soldater.

Det är pampigt värre när hela arenan fylls med folk och hästar.

Allt speakerljud är på mongoliska, så vi andra får gissa oss till vad som händer. Plötsligt rusar alla fotografer åt ett och samma håll, i alla fall de som förstår vad som ska hända.

Jag zoomar in platsen framför fotograferna och upptäcker att dit upp på scenen, har den mannen som jag strax utanför arenan höll på att springa omkull kommit. Då visste jag inte att det var mongoliets president som nästan snubblade över mig.  Nu vet jag att mannen där nere i blå rock och hatt är presidenten.  Han håller ett invigningstal.

In kommer en massa folk och jag får nästa en känsla av att vara på en OS-invigning när elden tänds. Klicka på länken här så kommer du till en liten filmsnutt. Elden tänds.

Flera drönare cirklar över arenan, tänk om jag fått ha med min där också. Men det är bara arrangörerna och TV-utsändningen som får det.

Det händer saker hela tiden och vi kan mest bara gissa oss till vad det är.

Det här förstår jag att det ska symbolisera den fermenterade hästmjölken. Hästmjölk hälls i sådana här skinnsäckar, varje gång någon går förbi den inne i Geren så drar man pinnen upp och ner några gånger. När den är klar har den samma konsistens som yougurt och är lika stark som öl.

Samtidigt paraderar olika figurer och skulpturer på löparbanan, de här under är bara en bråkdel av dem.

Det här är inte så svårt att förstå, utan det är berättelsen om renskötarfolken och deras liv.

Shamaner och renar kommer in.

En till filmsnutt här HÄR

Det händer saker hela tiden och mycket av det handlar om livet i Mongoliet,  både nu och förr.

Varför de här dansar och skakar på trädet, vet jag inte men det mesta nere på arenan är både underhållande och fartfyllt.

Mera parader och det här ska nog vara från förr.

När det är dags för barnen att komma in så börjar det regna, en rejäl skur kommer. De som sitter utan tak får det rejält blött.

Men barnen är tuffa och genomför sitt program. De är utklädda till olika djur, de bruna är kameler.

In kommer en stor häst...

Ut ur hästen kommer ett gäng med små brottare.

De har en liten uppvisning.

Som avslutas med att de använder de vuxna som dominobrickor. Effektfullt när de faller en efter en.

Nu är det dags för de olika yrkeskårerna att visa upp sig. Här följer några av dem.

Hela tiden är det musik, ibland även sångare. Då det är välkända mongoliska sånger så sjunger publiken med i.

När poppartisterna äntrar scenen så blir det riktigt fartfyllt.

Då dundrar ett gäng ryttare in i en väldig fart.

Förutom att rida fort så utför de konster på hästryggen.

Kameler måste ju vara med också. 

Alla medaljprydda är ju för härliga,  skulle vara intressant att veta vad de gjort för att få alla dessa medaljer.

Mödrarna får medaljer när de fött fyra barn, det vet jag.

När hela invigningscermonien är avslutad, då är det dags för brottarna att komma in. För nu börjar deras tävling och vi lämnar stadium för att åka iväg och äta lunch och se på hästkapplöpningen.

Mycket bilder blev det och ändå är det här bara en bråkdel av allt som var och hände. Det var verkligen en fantastisk upplevelse att få vara med på. Trots den rejäla regnskuren som kom så var ändå stämningen hög.

                                                                    föregående

                                                                        nästa

Naadamfestivalen

Vi är tillbaka i Ulaanbaatar och i dag ska vi gå på festival. Det är Mongoliets nationaldag och även Naadamfestival. Trafiken denna dag är kaotisk och man måste ansöka om tillstånd för att få köra bil, företaget vi åker med har bara fått tillstånd till en bil så vi får åka med en grupp till festivalområdet. För att överhuvudtaget komma fram så måste vi åka till dit tidigt. Busvädret som försenade vår flygning i går, har även ställt till det i trafiken med rejäla vattensamlingar. Vi blir varnade för att ibland kan vattenpölarna vara rejält heta, eftersom de vattenledningar som kommer från kolkraftverket är i ganska dåligt skick och läcker då och då.

Vi är på festivalområdet i mycket god tid och hinner gå runt och titta innan det är dags att bänka sig på stadion. 

Festivalen är också lokalt benämnd "eriin gurvan naadam" som betyder  "de tre matcherna av män", som i sin tur syftar till de tre sporter som utövas under festivalen. Brottning, bågskytte och hästkapplöpning.

Vi börjar med att gå till brottarna som har samlat sig i en stor hall och håller på med sin lite speciella uppvärmning.

Man sitter i små grupper och spelar det traditionella spelet, ankelbensspel som har anor från 1300-talet. Samtidigt sjungs det olika hyllningssånger. 

Vi tittar på brottarna och deras spel och sång och går vidare till bågskyttarna. De är redan i full gång med sitt skytte.

Bågskyttarna står på ena sidan av ett stort fält, de ska träffa några klossar som är uppställda på andra sidan av fältet. Där står det också en rad kvinnor som samlar upp pilarna och med olika gester visar var pilen träffat.

En skytt gör sig klar...

...kvinnan visar var träffen blev.

Lite taktiksnack.

Väntar på sin tur.

Ingen alkohol får säljas på festivalområdet,  men en speciell drink av jäst hästmjölk (airag) servers. Den brukar ibland kallas för mongolernas öl. Traditionellt ska den servers ur skinnsäcken som hänger på ställningen.

Poliserna samlar sig för dagens arbete.

Vid en sådan här högtidlig dag klär de flesta upp sig i sina nationaldtäkter.

Några poserar stolt då jag frågar om en bild.

Soldaterna har en speciell dräkt.

Har du fått någon medalj så bärs den med stolthet i dag.

Även om det är risk för slagsida.

TV är här och sänder olika program.

De tre på scenen är kändisar i Mongoliet och Solongo (vår guide) är så glad över att få se dem.

Även ett matlagningsprogram  sänds härifrån.

Känd tv-kock som lagar den traditionella rätten som kallas för hästskor och är en mycket populär festivalrätt.

Det lagas även mat i de olika stånden på området.

Kallt kött och någon slags korv. Det skärs i småbitar och serveras som snacks i en plastpåse.

Mitt i folksamlingen kommer en ryttare.

Grillarna är i full gång och förföriska dofter sprider sig.

Hatt ska man ha då det är festival, gärna en vit hatt för männen.

Dessutom kan man ta det traditionella familjefotot dessutom i fina traditionella kläder. Den lilla killen låter sig tålmodigt kläs ut till krigare.

Poserar sedan med morföräldrarna.

-Först klär de på mig konstiga kläder så jag ska se ut som en krigare, sedan ska jag sitta i den här konstiga tronstolen och en massa människor står och tittar på mig och säger att jag är så söt. Vadå SÖT jag är ju en modig krigare

Nu äntligen har det blivit dags att gå in till arenan och leta reda på våra platser....men

                                                                            föregående

Uushigs gamla hjortstensmunument - Danzandarjaa Khiid tempel - Flygplatsen

I dag ska vi flyga hem, höll jag nästan på att säga, det stämmer inte för vi ska flyga till Ulaanbaatar. Men innan det är dags att bege sig till flygplatsen så hinner vi med några besök. 

Vi börjar med det så kallade Hjortstenarna. De är från bronsåldern.

Hjortstenarna är gamla megaliter med symboler inhuggna. Namnet hjortstenar kommer från att det finns inhuggna skildringar av flygande hjortar bland annat på dessa stenar.

Stenarna har olika höjd, många är över 3 meter.

Formen på stenarna varierar från att vara platta, runda eller krossade, vilket tyder på att de ursprunglig toppen av stenen avsiktligt förstörts.

Hittade även ett litet kryp här bland stenarna. Formen ser nästan ut som en handgranat och uppe på ryggen ser det ut som ett ansikte.

Mönstren snidades in innan stenen restes, fast några stenar visar tecken på att ha snidats på plats. Mönstren hackades eller slipades in i stenytan,  djupa snitt och vinklade ytor tyder på att något metallverktyg har används och sedan har skarpa kanter filats ner med sten.

Stenarna är placerade, så att de som är dekorerade med ansikten är vända mot öster. 

Vid de här stenarna bor det en vakt, hans Ger ser lite annorlunda ut.

Vi går in och hälsar på hos honom.

Sedan styr vi kosan in mot Murun för att besöka Danzandarjaa Khiid tempel. Det är ett litet tempel, som byggts på platsen där det fanns ett gammalt tempel som förstördes 1937.

Då bodde det tvåtusen munkar här, nu bor det ungefär 40 stycken här vid templet.

Lord Buddha statyn.

En dörr som inte leder någonstans.

Runt tempelområdet står det en rad med stupor, jag räknade dem inte man gissar på 108 stycken.

Vi går in och sätter oss en stund och lyssnar på munkarnas andakt.

Fast det var nog roligare för den här lilla killen att stanna utanför.

Men nu är det dags för oss att bege oss till flygplatsen.

Något för flygplansfantasterna.

Här finns också ett monument över en buddhistisk lärjunge som hette Bunia. Han ville lär sig flyga, det gick inte så bra och 1745 gjorde han sitt sista försök och omkom, men trots det så blev han så pass berömd att han får stå staty vid flygplatsen i Murun.

Här säger vi farväl till vår chaufför Amdraa, han ska köra tillbaka bilen till Ulaanbaatar.

Vi checkar in våra väskor och klarar oss utan att behöva betala övervikt, trots att vi har tre kilo för mycket. Även handbagaget vägs in i de 15 kg man får ha.

Det blir ganska långväntan för oss, för i Ulaanbaatar är det busväder och planet som vi ska flyga med kan inte lyfta därifrån. Men till slut så kommer det och vi får borda vårt plan.

Här uppifrån kan man se att Murun inte är så stor stad.

Två timmar senare landar vi i Ulaanbaatar och i morgon ska vi gå på invigningen av Naadamfestivalen.

                                                                        föregående