Vi nådde målet - Åre.

Så nådde vi målet för vår resa den här gången, Åre. Högt där uppe ligger vårt hotell. Från det här hållet kan man ana att det är storlagen utsikt där uppifrån.

Vägen dit upp slingrar sig fram mellan mängder av nybyggda hus. Verkar finnas hur mycket villiga husköpare som helst. En kul sak på den vägen är att fotgängare och troligtvis även skidåkare, på vintern, fått en egen kryssled.

Hotellets entré visar stilen, mycket koppar var det.

När man kommer in i entrén möts man av en liten flicka. Det är ett konstverk av Charlotte Gyllenhammar och heter "Ute" Ett lite rörande konstverk av en liten flicka som just blivit påbyltad alla sina varma kläder för att kunna gå ut. Det är många som klappat henne på huvudet och där börjar hon redan bli lite blanksliten. Hon bringar kanske tur.

Hotellet som är skapat av Peter Bohlin känns väldigt modernt.

Den stora kopparväggen är verkligen imponerande, för att inte tala om den öppna spisen.

Skaplig utsikt från rummet är det också.

Det finns belysning inne i huvudena, men så sent var jag inte ute, utan här är det kvällssolen som lyser upp dem.

Speglingar har jag svårt att motstå.

Även om jag inte var ute på natten så var det lite svårt att sova med den utsikten. Jag ville hela tiden se hur ljuset förändrades.

Ristafallet

Ristafallet är ett vattenfall inte så långt från Åre. Vi har åkt förbi skylten om fallet många gånger men aldrig tagit oss tid att svänga in på den avtagsvägen förrän nu. Det är ett av Sveriges största vattenfall och ligger i Indalsälven. När vi kört ner på den avtagsvägen kommer vi fram till ett hus med servering och bom. Inser snabbt att det är alldeles för lång sträcka att gå från parkeringen och ner till fallet, men folk här är inte omöjliga, vi får passera bommen och köra ner till campingen som ligger längst nere där vägen tar slut.

Nu är det inte långt att gå och här ser man hur regnbågen skimrar i solglittret från vattenstänket från fallet.

En liten promenadväg och trappor är iordningstälda så att även jag kan ta mig ner och få se själva fallet. Hela fallet är 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter. Från den stranden vi står på ser man bara halva fallet och samma sak är det om man befinner sig på den andra sidan älven.

Mellan de två halvorna av fallet ligger en ö, en liten fridlyst ö, och det är den som delar av fallet i sina två halvor.

På den lilla ön finns förutom lite skog även en grotta. På vintern kan man komma över dit och gå in i grottan. Den är 20 meter lång och har två ingångar. Vissa dagar på vintern, då fallet är fruset, är det belyst inifrån. Kan föreställa mig att det är vackert.

Det här är ett populärt ställe för sportfiskare, kanske var det dessa som bodde på campingen. Finns också fina vandringsleder för de hågade. En bit nedanför fallet finns S:t Olavs källa, där pilgrimmer på väg till Olav den heliges grav i Nidaros lär ha släckt sin törst. Det är lite unikt med den här källan för den är omnämnd i ett bokverk från 1500 talet. Men dit kunde jag inte ta mig, får bli en annan gång.

Delar av filmen Ronja Rövardotter är inspelad här vid fallet. Då kallades det för Glupafallet och sekvenserna där Ronja och Birk flyter hållandes i en björk är filmade vid Ristafallet, nedströms i älven.

Besviken, ledsen och less.

Hade längtat så till den här dagen, den dagen då jag skulle få veta om min fot läkt ihop som den skulle. Röntgen tidigt på morgonen skulle ge besked, och så skönt det kändes för allt såg så bra ut. Inga ben hängde och dinglade i tomrum utan det hade läkt ihop helt rätt. 

Det var bara ett litet problem en metallplatta och fyra  skruvar som har hållit samman fotbladet under läkningen sitter så illa att den skaver och foten vill inte ha den där. Det gör ont. Känns ungefär som om tandläkaren glömt sin borr där och att den är igång dessutom. Jag vill inte ha känslan av att någon borrar i min fot.  Vid förra läkarbesöket för tre månader sedan lovade läkaren att den skulle opereras bort om foten var färdigläkt men det kunde inte göras innan det gått sex månader. 

Jippi! Tänkte jag, det har gått sex månader, foten och alla dess ben har läkt ihop som det ska...alltså bort med metallskrotet.

Trodde jag ja. Nähä det var tillbaka till vårdkön och börja om från början. Vänta i TRE månader till, tills det blir en ledig operationssal. Jag trodde att när man väntat på den första operationen så hade man redan avverkat kön, som då dessutom var betydligt längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger. Trodde också att läkaren skulle ha varit så förutseende att han bokade operation redan vid förra besöket då han sa att det skulle bli en operation till.

Men jag dör inte av att ha ont i foten, jag får bara dras med mina kryckor i tre månader till och vänta med den riktiga träningen i tre månader till.

Fast vad kan man begära av ett sjukhus som sätter upp en sådan här skylt? Nej fel av mig det var inte en sådan skylt, det var två lika felstavade.

Jag vågade inte lyfta den luftade luren för att se om det var luft i den.

Skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, jag vet att det är betydligt fler som har det mycket tuffare, utan jag tycker att sjukvården haltar. Det är inte bara jag som går på kryckor det känns ibland som om Landstinget skulle behöva ett par röda kryckor de också. Vad kostar det inte att ha folk sjukskrivna i onödan bara för att de väntar. Behövde bara skriva av mig lite uppdämd ilska.

Jag har satt upp mig på återbudslistan och kan ta en tid med kort varsel, så håll tummarna åt mig.

Om någon undrar vad som hänt med foten tidigare så finns det här och här och här 

Norrut går färden.

Färden fortsätter norrut och det både märks och syns att vi kommer högre upp. Mer berg och mer utsikt, inte bara skog vid sidan om vägen.

Allt är inte lika vackert. Någon har beslutat sig för att ta med sig skogen.

I Våge har ladugården tappat livskraften.

Milen rullar på och vi kommer till Klövsjö. 

Utsikt mot samhället från slalombacksområdet.

Hur tänkte de här? Känns som om något saknas.

Kårböle skans.

Kårböle skans är en medeltida rastplats, där stannade vi för en liten bensträckare. Det såg inte så medeltidaaktigt ut nu, mer sommarfagert.

Kvack, kvack ...kvack låter det från dammen och ett gäng änder kommer vaggandes och ropar uppmanande ....var har ni maten!

Tydligt är att de är vana att bli matade här. Tur nog så blev det lite bröd över vid frukosten och i stället för att slänga tog jag med mig de brödskivorna till ändernas glädje.

Man tror att även fågelföräldrar är måna om sina barn men inte den här mamman inte. Hon försåg sig först och försökte ungarna ta brödbitar blev de bryskt jagade i ner dammen.

Nu stannade vi inte vid den här rastplatsen för ändernas skull utan det fanns en skylt som talade om att det hette Kårböle skans och två vackra kanoner vittnade om att det var något speciellt med den här platsen.

I Kårböle var det vanligt att resande till Norge rastade och pilgrimmer som var på väg till Nidaros (Trondheim) brukade stanna vid kapellet i Kårböle. Där lämnade man offergåvor för att få en säker färd vilket gjorde att kyrkan i Kårböle blev mycket rik.

Man vet inte säkert när Kårböle skans byggdes men den var i bruk fram till 1700-talets början. Sedan fick den förfalla och i slutet av samma århundrande omnämns den som en fornlämning.

I dag ser man resterna efter befästningen som en fyrkantig vall med en bastion i varje hörn, där kanonerna var uppställda, och innanför vallgraven kan man se gropar där soldatbostäderna funnits.

Ett intressant stopp, med lite av vår historia, blev det och det är kul att det finns information på plats. Vi fortsätter färden norrut.