Polaria och lite till.

Tredje dagen i Tromsö och flygbeskedet lyser fortfarande med sin frånvaro. SAS har verkligen försökt pussla ihop en rutt åt oss, via Kirkenes - Oslo - Stockholm, men allt är fullbokat. Damen på SAS som vi fick kontakt med nu, kämpade verkligen men utan att lyckas. Även till Longyearbyen misslyckades. Till slut tog jag saken i egna händer och bokade med Norwegian för att säkra hemfärden. Glädjen blev dock kortvarig; en timme senare kom en ombokning som innebar att anslutningsflyget från Oslo till Stockholm redan hade gått – för två dagar sedan! En tidsmaskin hade suttit fint nu.

Det är bara att acceptera läget, gå ut på stan och se vad Tromsö har att erbjuda istället.

Och vad passar då bättre än att börja på Polaria? Själva byggnaden ser ju ut som om den har klämt in sig mellan oss och horisonten, som dramatiska, packade isblock som skjutits upp av ett vilt Ishav. Det kändes nästan lite ironiskt att mötas av så mycket 'frusen' skönhet när våra egna planer känns lika orörliga. Men visst är det en fantastisk syn? Vi kände oss genast inspirerade att lämna frustrationen utanför och dyka ner i den arktiska världen på insidan istället.

Här står Helmer Hansen staty med sina hundar. Han var en av Norges mest erfarna polfarare och Roald Amundsens mest betrodda man.

Han var en expert på polarhundar och deras beteende. Hans förmåga att läsa isen och styra hundspannet var avgörande för expeditionens framgång och överlevnad.

Precis bakom statyn av Helmer Hanssen och hans trogna hundar tornar ett enormt glashus upp sig. Inuti vilar M/S Polstjerna, Norges bäst bevarade sälfångstfartyg.

​Det är lite snöpligt att det är stängt och att vi inte kan gå in, men det är ändå imponerande att se den stora skutan genom glasväggarna. Man får en tydlig känsla av hur tufft livet på Ishavet måste ha varit. Polstjerna byggdes 1949 och har genomfört över 30 fångstsäsonger i de arktiska vattnen.

​Att den nu står där, skyddad från väder och vind precis vid kanten av Tromsösundet, känns som en fin hyllning till stadens stolta historia som porten mot Arktis. 

Det blåser rejält här, man får verkligen hålla hårt i mössan! Jag vågade mig ut så långt som möjligt på bryggan vid Polstjerna,  utan att blåsa i sjön, bara för att få den perfekta vinkeln. Härifrån ser man verkligen tanken bakom Polaria-huset tydligt; hur de vita sektionerna liksom stjälper över varandra som massiva isblock som pressats upp på land av de arktiska krafterna.

Väl inne i värmen byttes stress mot lugn. Vi fick uppleva allt från panoramabio om Svalbard till det fascinerande akvariet. Höjdpunkten är utan tvekan de lekfulla sälarna; att se dem simma under isen och delta i matningen var precis den distraktion vi behövde. En perfekt påminnelse om att även om våra resplaner har frusit fast, så finns det mycket vackert att se precis där man är.

Utanför träffade vi på en isbjörn också även om den här inte var så vit.

Men när vi kommer ner på stan och går in i en butik, så helt plötsligt stod han bara där!  Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla masken. Tänk att jag äntligen fick mitt efterlängtade Svalbard-ögonblick, om än i en något modifierad verklighet...  Men visst känns det nästan på riktigt när man byter ut butikshyllorna mot gnistrande isberg? Vem behöver ett tidsödande flygplan när man kan resa i tanken (och med lite bildredigering)? 

Den snälla butiksbjörnen fick ett abrupt slut när min son fick ta hand om bilden... Från en oskyldig och snäll björn i en butik i Tromsö förvandlade han det till en kort film med en ren skräckscen på Arktis! Jag lyckades frysa filmen precis i det mest intensiva ögonblicket och få en stillbild.

Jag skulle kanske ha köpt mig en ny handväska som minne av resan, men det fick stanna vid en bild. Såg på stan att den modellen av handväska var väldigt populär bland asiatiska turister. 

Den här lilla tösen, såg väldigt frusen ut.

Mitt i det moderna Tromsø snubblade jag över de här små tidskapslarna. Det är lätt att bara gå förbi, men stannar man upp ser man spåren av tider som flytt. ​Den gamla transformatorkiosken står där som en stolt liten obelisk i snön, en gång en symbol för teknisk framgång när elektriciteten var ny och spännande.Man ville inte bara ha funktionella lådor, utan de skulle vara vackra också. Den här stilen kallas ofta för "el-arkitektur" och ser nästan ut som ett litet monument eller en obelisk.

Tillsammans med de gamla elstolparna och de hängande ledningarna skapar de en atmosfär som påminner om en svunnen tid, då staden sakta började lysas upp av elektriska lyktor istället för oljelampor. Det är vackert när det gamla får stå kvar och berätta sin historia mitt i vardagen.

Att promenera i Tromsö är en studie i kontraster. På vissa gator går man tryggt på bar asfalt tack vare smarta elslingor i marken som håller snö och is borta. Men så fort värmeslingorna slutar, hamnar man i en helt annan verklighet.

​Där tar isen över, och det är inte bara en tunn hinna. På de trottoarer som saknar värme har det byggts upp en rejäl isbeläggning på närmare två decimeter. Det är svårt att fånga djupet på bild, men det blir nästan som små platåer där man går med försiktiga steg. Skillnaden mellan den snöfria asfalten och de isiga partierna skapar rejäla kanter som man får se upp för. Här gäller det att ha balansen i behåll, eller ett par riktigt bra broddar!

På tal om broddar, så var de så vanligt att använda här så det här var den vanligaste skylten i Tromsö. Vid varje butik, restaurang och hotell så fanns den.

Herr Gårman var riktigt prydlig, klädd i hatt.

Tidsmässigt så var inte Hurtigruten något alternativ för oss, annars skulle vi kunnat hoppa på den både Norrut till Kirkenes och söderut till Trondheim.

Men vi gick ändå ner till kajen för att se när den kom.

Solen sken, men det blir tidig kväll i de här trakterna.

Det är Nordlys som kommer i dag.

Kvällen smyger sig på här i Tromsö och vi har äntligen fått "nyheter" om vårt flyg. Man kan inte annat än förundras över planeringen: nu är vi inbokade på ett plan upp till Longyearbyen, för att därifrån direkt vända söderut mot Oslo.

​Men, SAS har lyckats med ännu en logistisk kullerbytta som trotsar fysikens lagar. Det plan som ska ta oss från Svalbard till Oslo beräknas nämligen lyfta exakt samtidigt som vårt plan från Tromsö startar sin resa norrut.

​Vi förväntas alltså befinna oss på två ställen samtidigt, eller möjligen möta oss själva i luften halvvägs över Ishavet. Det börjar nästan kännas som en sport att se hur många omöjliga rutter de kan pussla ihop åt oss. Vi stannar nog på marken en stund till och ser vad nästa drag blir i det här märkliga resespelet.

Ska verkligen bli spännande i morgon. Tills dess tar vi och går och äter middag.

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Mot Gäddede och den Där "J#vla bron"

Vi sov skönt i Bräcke, vaknade utvilade till en ny dag och en färd i ett soligt Sverige.

Färden går vidare vi letar efter alternativvägar till de stora genomfartslederna. Små slingriga vägar som går genom vacker natur, med platser där man kan stanna och njuta lite extra. Som den här. En liten sjö med en strand som påminner mig så mycket om stranden hos mormor och morfar uppe i Puoltikasvaara.

Att leta reda på en fin rastplats där vi kan ta lunchpaus. Eller bara stanna en liten stund, äta ett äpple och sträcka på benen som här vid Hammerån.

När det ibland dyker upp en intressant vägskylt, så kan man svänga in och se vad där finns. 

Borgvattnet var en återvändsväg som är väl värd att ta.

Kyrkan är från 1782 och byggd av den kände kyrkobyggaren Pål Persson. Byborna var mycket nöjda med hans arbeta, före bygget var det bestämt att han skulle få 10 plåtar, tjocka fyrkantiga handhamrade koppartackor med kronostämpel i varje hörn. De nöja beställarna gav honom i stället 16 stycken. Blev en jobbig vandring hem sedan för Pål, "slantarna" var så tunga att han fick skavsår på ryggen. Då på den tiden var kyrkan betydligt mindre och har byggts till genom åren.

Mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen ligger Affär´n i Borgvattnet. Den grundades på 30-talet av den legendariske handlaren Erik Brännholm. Där på baksidan kan man ta en fika också. Numera är det ett par från Nederländerna som driver den.

I hörnet på huset står fortfarande handlar´n Brännholm och tar emot kunderna.

Men det är inte butiken som är det som gjort Borgvattnet mest känt, utan den gamla prästgården.

Där spökar det. Redan på 40-talet började det skrivs om spökerierna i prästgården. Här kan man övernatta om man vågar för handlaren Erik Brännholm köpte prästgården 1970 och gjorde om den till hotell. De som klarar av att sova över på den gamla prästgården får ett övernattningsbevis i form av ett diplom. Borgvattnets prästgård har blivit omnämnd som ett av världens mest hemsökta hus. Tyvärr hade vi redan boende bokat för natten, för nog hade det varit lite spännande att sova där.  Det sägs att spökena ska vara ganska harmlösa – bortsett från att de kastar människor ur gungstolar, flyttar omkring möbler om natten och kastar ut spädbarn ur fönstren.

Vi lämnar Borgvattnet och far vidare utefter Indalsälven och senare Ammerån. Där hittar vi en fin plats vid Kvarnflyn för att äta lite lunch bredvid ån. Solen sken och vattnet skvalpade bredvid oss. Kan man ha det så mycket bättre.

När vi kommer till Hammerdal är det dags att välja väg igen. Vi ska upp till Gäddede och har två vägval. Den snabbare som går över Strömsund eller den lite längre där man kommer till Skärvången. Vi hör på radion om trassel med bron i Strömsund så vi väljer den längre vägen.

Trasslet med bron har tydligen blivit till en hel följetong och en låt om den har skrivits. Början på låten är så här och sjungs på melodin från "Barnatro"

"Har du kvar din springersko, har du eka kan du ro, du får ej ta bilen över denna bro
När man ska på en affär innebär ett stort besvär om man inte på den rätta sidan är

Jävla bro jävla bro, den blir aldrig klar om man ska Facebook tro
Jävla bro, jävla bro
Uti stugorna man känner ilska gro" 

Går även att höra lite av den den, Klicka bara på ordet Här

Jo, jag nämnde att den väg vi valde går genom Skärvången en viktig ort för ostälskare, så om du är i närheten, missa inte ett besök på Skärvången ost. Klart det slank med en god en. kan bara nämna att det kändes så fort vi öppnade bildörren att den var med, men så gooood!

Ost i all ära, men mest njuter vi av den vackra svenska naturen. Som här vis Glåmnäset.

Det är så vackert att molnen får änglavingar.

Nästa stopp blir vid Regnsfallet, här står det att det är 100 meter ner till fallet från parkeringen. Klarar jag det? Testar och det fungerade. 

Vi läser att fallet ligger precis i en övergång mellan hårda berglager som glimmerskiffer och falltröskelns amfibolit och den mjukare sandstenen neråt Valsjöbyn, som lättare vittrar sönder med tiden. Visst är det fantasieggande att veta att här har vattnet störtat ner på samma sätt sen senaste istiden, dvs i 9000 år!  Tack vare de hårda bergarterna kan fallet finnas kvar i tusentals år till.

Redan 1917 byggdes ett kraftverk här så Vallsjöborna fick elektricitet mycket tidigt.

Vägen fortsätter nu mot norska gränsen och plötsligt hoppar min mobil igång. Tydligen mycket starkare master för mobilnätet i Norge. Men först blir vi uppmanade att se upp med barn och hoppande getter.

Sedan blir det den obligatoriska gränsbilden. Den måste ju bara tas. ;)

Så lite av Norge också, nu när vi ändå är här, även om så bara för en timme.

Tillbaka i Sverige stannar vi vid en myr, där blir inte stoppet så långt för bortanför myren smäller det av gevärsskott. Kanske älgjakt?

Sedan kommer vi fram till Gäddede, där ska vi sova i natt på Pilgrimshotellet med utsikt mot Kvarnbergsvattnet, ja vi bor nästan på stranden.

Där ska vi även äta middag, i kväll serveras köttfärslimpa med rårörda lingon och lingondricka därtill. Så gott!

Road trip north XI - Lofoten tillbaka till Henningsvær.

Har man åkt längst ut på Lofoten så finns det inte så många val för att komma tillbaka än att vända och åka samma väg åter.

Vi vänder om och lämnar lilla Å bakom oss och hoppas på att komma dit någon gång då det bjuds på lite stillsammare väder.

Gör några avstickare från E10 för att se lite annat på återvägen till Henningsvær. Fast det är lika lite sikt även på dessa ställen.

En lite ovanlig cykelparkering.

Litet gulligt hus med fin dekor.

Strandbild.

Även pinnen är dekorativ.

Vi kommer tillbaka till det blåsiga stället där det inte gick att gå ur bilen, det har mojnat tillfälligt och jag kan gå ut till fisklukten och få lite lokal doft med mig.

Tyckte de stirrade lite elakt på mig. Fick veta av en fiskare i Henningsvær att de torkade fiskhuvudena används till fiskmjöl som sedan blir bl.a hundmat.

 En sten som har lite trollkänsla över sig.

Får passa på att ta lite landskapsbilder då det tillfälligt lättar i molnen.

Kan till och med få lite speglingar i vattnet.

En liten, liten solglimt får vi också.

Tillbaka i Henningsvær. Där tar vi  sedan en promenad.

Road trip north IX - Lofoten

Även om det tar lite tid att få till mina blogginlägg nu, så fortsätter vår road trip ändå. Narvik hade inte så mycket att bjuda på mer än en riktigt delikat middag på skrei. De hade haft rejält med snö innan det kom ett regnväder som skapade en isbana av hela stan.  Promenad var inte att tänka på  utan broddar. Förmodligen tyckte även barnen som bodde på vårt hotell att det blev lite tråkigt och passade på att leka med brandlarmet.  Sex gånger gick det igång, så det blev många turer ner till receptionen, tur att vi bara bodde på fjärde våningen. Till slut kom brandkåren och det blev tyst och lugnt.

Så här pass långt upp i norr tar det en stund innan det ljusnar, så det var lite skumt då vi drog iväg. Det byggs en ny bro över Rombaksfjorden, när den är färdig, kommer den att bli Norges näst längsta hängbro. Den här bron som kallas för Hålogalandsbron kommer att förkorta ressträckan mellan Narvik och Bjerkvik med 18 km. Än så länge finns det ingen körbana men det sägs att bron ska vara klar i år.

Vi får köra runt och över Rombaksbron. Vädret är inte det bästa i dag, det regnar och blåser. en äldre man vi träffade i Narvik sa att det skulle bli storm.

Vi får väl se vad Lofoten har att bjuda på för väder, där vi stannar för att ta en bild på bron är det i alla fall inte så behagligt.

Och vindtavlan vid bron visar på att det blåser rejält. Det kommer rejäla kastvindar som griper tag i bilen då vi far över.

Vindstruten står rakt ut, det rister i bilen och regnet piskar vertikalt.

Svallisen vid sidan av vägen har skapat stora och fina istappar.

Ser i viken lite längre fram hur vågorna piskar.

Fåglarna gör sitt bästa med att trotsa vindarna, men har klara problem med att hålla kursen.

De vackra bergen är lite svåra att utskilja. Vi var tvungna att stanna och tanka och maken som offrade sig var mer än genomsur då det var avklarat.

För att inte bara köra raka spåret till vårt hotell gör vi en avstickare till Lödingen där en enorm cykel står parkera på kajen.

Regnet piskar även här och vågorna slår, de slår så höga att de sköljer över bilen när vi åker ut till Hjertholmen.

Imponerad över fiskaren som står längst ute på bryggan och fiskar, fast har man åkt iväg på en fisketur så vill man väl också fiska. Hoppas han inte blåste ner i vattnet.

Nästa stopp gör vi i Svolvær, en bild ut genom vindrutan visar lite av hur sikten är på den här dagstrippen.

Regn och dis och stan ser nästan folktom ut, förstår att de flesta sitter inne och njuter av husvärmen.

Jag lyckas i alla fall få syn på Svolvaer Geita som är känd bland klättrare i hela världen för att utmana dem att hoppa från det ena hornet till det andra. I dag fanns det inga klättrare där uppe.

Nere i Svolvær börjar torkställningarna fyllas upp med fisk.

Strax efter Svolvær kommer vi till  Vågan kyrka, som också är känt under namnet Lofotenkatedralen.

Den kallas också för Fiskarnas domkyrka. Anledningen till att det behövdes en sådan stor kyrka där var naturligtvis lofotenfisket. Besökande fiskare från hela den norska kusten kände behovet av andligt stöd innan de tog sig an Lofotenhavet på vintern, och kyrkan var alltid fullsatt under fiskesäsongen. Vid ett tillfälle 1929 var det ca 2000 personer i kyrkan och biskop Berggrav sa då från predikstolen att det kändes som att vara i en katedral. Därav smeknamnet Lofotenkatedralen.

Vädret gör att det blir inte så många fler stopp på resan ut till Lofoten och vårt natthärbärge i Henningsvær. Där var det tänkt att vi skulle bo på ett ställe som kallas för Skatan och ligger lite mysigt strax före sista bron ut till själva Henningsvær. Fast det mysiga är nog mer sommartid, nu skulle vi bli de enda boende där så vi fick rum här på Knusarn istället.

Tur det för här serverades även frukosten och dessutom visade det sig att vi var de enda gästerna på hotellet. Mysigt ställe, tack Synnöve för tipset.