Skärgårdslugn – och den där dova julidagen.

Solen skiner, det är juli och en ljuvligt sommardag när vi kommer ut till sommarstugan...

..​och möts direkt av doften av solvarmt trä och skog. Nyckeln vrids om i det gamla låset med ett bekant, hemtrevligt klick. Innan väskorna ens har packats upp åker altandörren upp på vid gavel för att släppa in den ljumma brisen.

​Det är helt tyst, sånär som på humlornas surr i  den lilla rabatten och ett svagt skvalpande från sjön en bit bort. Kaffehurran åker fram, barfotasäsongen är officiellt invigd, och plötsligt känns alla måsten otroligt långt borta. Nu är det äntligen sommar på riktigt.

Jag sätter mig vid fönstret med min kaffekopp och ser ut över den fridfulla skogen. Rådjuret är redan här. Hon står i en glänta och håller just nu på att lämna ett litet spår av näring till blåbärsriset. Det är en så stilla bild av naturens enkla rytm.

Hon provsmakar varsamt några av de späda bären. Hon njuter av juli månads söta skörd. Finns gott om blåbär på vår skogstomt så det räcker och blir över till oss båda. Hon tuggar långsamt, helt i sin egen lilla värld medan solstrålarna silar ner genom granriset.

Hon lyfter plötsligt huvudet, spetsar öronen och fryser i rörelsen. Åskan mullrar svagt långt borta någonstans, och jag vet inte om hon har sett mig i fönstret eller om det är mullret som har stört henne i frukosten. 

Sakta, nästan svävande, börjar hon gå rakt mot mig och stugan, med blicken fäst vid rutan. Det känns som ett magiskt, delat ögonblick innan hon viker av och går vidare, djupare in bland träden.

Vi börjar plocka ut trädgårdsmöblerna som stått inne under vintern, men kommer inte så långt innan de första regndropparna träffar oss. Men ett stilla sommarregn är bara skönt, fast åskan fortsätter mullra, än så länge långt bort.

​Vi hinner få ut stolarna och ska precis börja skruva ihop bordet då det smäller till rejält av en åskknall.

​Jag tror trädgårdsbordet får vänta lite. Himlen har börjat skifta i en djupare, stålgrå nyans över trädtopparna, och det blir allt tydligare att den här fridfulla julidagen snart kommer att förvandlas till något helt annat. Jag börjar istället botanisera i boktraven som ska bli sommarens njutning.

Jag hinner läsa några sidor innan den första blixten ljungar över himmelen, tätt följd av en öronbedövande smäll, och sedan tilltar regnet rejält. Men det låter ovanligt mycket mot stugtaket och rutorna... det är inte bara regn, det haglar! Det smattrar och piskar så hårt att skogen utanför nästan suddas ut i det vita kaoset.

Jag lyckas öppna dörren lite på glänt för att få en bild, men tvingas snabbt backa undan.

Hagelkornen är stora som vindruvor och gör rejält ont när de träffar armen. Det är absolut inget jag vill gå ut i.

Det blev inte mycket gjort utomhus den här julidagen. Åskan fortsatte att mullra i fyra, fem timmar innan allt äntligen lugnade ner sig och drog bort över trädtopparna, och lämnade stugan i en alldeles särskild, frisk efter-stormen-tystnad.

Trots ovädret blev det en rejäl och välbehövlig uppfriskning efter den intensiva värmeböljan vi haft. Luften rensades helt, och nästa morgon vaknade vi upp till ännu en strålande fin dag.

​Den här gången var vädergudarna på vår sida. Trädgårdsmöblerna kom äntligen i ordning, och bordet skruvades snabbt ihop utan några avbrott. Nu sitter vi här på altanen, njuter av välförtjänt sommarläsning och en god fika i solskenet. Det råder ingen tvekan om att det kommer att bli otroligt sköna dagar här ute i skärgården framöver.

Rapport från trädgårdens trogna besökare.

I går när jag kom hem efter att ha hämtat mina nya terminalglasögon (nu kanske jag äntligen kan läsa bloggarna på Fotosidan utan att allt är suddigt), så stod hon där igen – vår trogna rådjurshind.

När jag svänger upp mot parkeringen tittar hon på bilen, gör en snabb bedömning och kommer fram till att “jaha, den där är nog störst”. Så hon kliver undan… men bara precis så mycket som behövs. Med betoning på lite. Hon tar ett par steg in på allmänningen bredvid tomten och fortsätter sedan lugnt att beta, som om hon bara gjort en artig gest för syns skull.

Jag öppnar bildörren och tar en bild på henne där hon står och mumsar i sig av häcken och buskarna. 

Jag kliver ur bilen och hon står kvar, helt lugn. Hon tittar bara på mig, som om hon försöker avgöra vem som kom hem nu igen. Kanske känner hon igen mig vid det här laget, för hon verkar inte det minsta orolig. Snarare lite nyfiken, men på det där rådjurssättet där öronen gör allt jobb och kroppen mest fortsätter att äta.

Hon står lugnt kvar precis där hon är, helt obekymrad, och tuggar vidare. som om inget i världen kan stressa henne.

Magen är rund nu, riktigt rund, och varje gång jag ser henne tänker jag att det nog inte dröjer länge innan vi får vara rådjurs‑BB igen. Det är något väldigt fint i att hon verkar känna sig så trygg här hos oss – som om tomten är hennes lilla förlossningsavdelning under bar himmel.

Jag lämnar henne och går in på tomten, men hon verkar ha fått samma idé – för hon är redan inne på tomten. Där går hon runt och inspekterar om det kommit några nya blommor sedan sist, som en liten trädgårdsmästare på rundvandring.

Här ser man också hur rund magen är, riktigt rund. 

Jag går in och låter henne vara ifred. Dessutom måste jag ju testa mina nya terminalglasögon, och faktiskt – nu ser jag allt mycket bättre.

Väntar på tulpanerna.

Tittade ut och såg att rådjuret har parkerat sig i solen som om hon bokat första parkett till vårens stora föreställning: tulpanbuffén. Här ligger hon och idisslar, helt trygg i vetskapen om att hon har full koll på rabatten och att vi människor ändå inte kommer hinna före när knopparna väl spricker.

Och magen… ja, den talar sitt tydliga språk. Det är ingen tvekan om att det snart är dags för ännu en omgång i vårt lilla rådjurs‑BB. Vi får väl börja ladda med rena handdukar, tålamod och en extra ranson tulpaner — för säkerhets skull.

Bilden är tagen genom fönstret — man smyger inte ut och stör en blivande tulpaninspektör. Våra gamla handblåsta rutor gör sitt bästa, men skärpa är inte deras starkaste gren.

Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

Engelska parken

I dag på promenaden mötte jag kungen, han hade lite bråttom och hade ingen krona på sig. Men ståtlig var han även om han såg ganska ung ut.

Men vi tar det från början, dagens promenad gick i Engelska parken. Lite lummigare där än runt slottet.

I dag hade vi en promenadkompis med oockså. Alltid trevligt ned sällskap. Ronja har hunnit bli 11 år och lite grå om nosen,  men pigg fortfarande. 

En trevlig sak med Drottningholmsparken är att de satt upp en hel del informationsskyltar. Alltid kul att få läsa och veta mer om det man ser.

När Gustav III tog över Drottningholm  hade han stora planer, det var då idén om Engelska parken kom till. Den skulle efterlikna ett naturligt landskap med skog, gräsfält, kullar, sjöar och floder. Möblerat med exotiska byggnader och lusthus. Det som då hette Karusellplan och där karusellspel anordnades ( historiska skådespel), där är det nu en stor parkeringsplats. Förr var det många som använde den som infartsparkering, men efter att en avgift på 15 kr/timme infördes så är den ofta tom. 

Runt Karusellplan anlades geometriska boske'r, med höga väggar av klippt lind. Men efte Gustav III död fick det mesta av det förfalla, nu försöker man återskapa så mycket som möjligt. I bilden under ser man stenläggningen efter en stor rund plan som var omgärdad av klippta lindar och i gräset kan man på flera ställen gå och följa där det fanns gångvägar förr.

På andra sidan om Ekerövägen ligger Hemmet som var ståthållarbostad, efter 1960 stod det övergivet men renoverades på 80-talet för att användas som magasin av Kungl. Husgerådskammaren. Nu är det bostäder och läkarmottagning där.

Lite längre fram på promenaden ser vi något på andra sidan en bäck och vid rododenronbusken som står och spanar på oss.

Ronja är van vid rrådjuren på vår tomt så hon bryr sig inte, rådjuret verkar mer intresserad av henne.

Vi kommer till Götiska tornet,  från det här hållet syns det bättre än där vi gick häromdagen.  Det började byggas 1792, men blev aldrig färdigt inuti.

På taket finns en optisk telegraf, med den kunde man sända meddelanden. Första sändningen gick från  Katarina kyrktorn till Drottningholm  slott med en födelsedagshälsning till Gustav IV Adolf.  Huvuduppgiften för den optiska telegrafen var inte att sända födelsedagshälsningar utan att varna för eventuellt fientliga angrepp. Fanns många olika mellanstationer, såg vid ett besök vid Vaxholms fästning att det finns en där.

Eftersom jag ska undvika att gå i backar nu så får jag nöja mig med att gå runt det och se tornet från flera håll.

Vi går tillbaka genom Ormholmen, men som kallas för Hundholmen för där får man släppa hundarna lösa.

Ronja är inte på lekhumör utan vi kikar på  Monumentholmen, där skulle det bli ett kärlekens tempel men blev inte mer än en skiss och en stensockel. Inte ens något minnesmonument för Gustav III blev det. Lite tråkigt att han inte hann fullfölja alla sina storståtligaoch romantiska planer. Tänk vilken praktfull par det skulle ha varit. 

Har du orkat läsa ända hit så förstår jag att du undrar lite över det där kungamötet. Jo det var verkligen en stor överraskning när vi fick syn på den här. Tänk att skogens konung tagit sig till Drottningholm. 

Visst har jag sett älgar förut men aldrig i Drottningholmsparken. Först sprang den så det såg ut som om den tänkte sig ut på den starkt trafikerade Ekerövägen, men ändrade sig och kom mot oss.

Den såg ganska stressad ut och fortsatte med stora kliv bort mot slottet och parkeringen. Såg inte vart den tog vägen sedan. Vi mötte en man som sa att han skulle gå och varsko jägmästaren så han kunde hjälp älgen på något sätt. 

Saknade verkligen riktiga kameran och telet i dag.

klarar att gå 3 km nu, men får inte bära tungt ännu.