Det är måndagmorgon.

Det är förstås inte måndagmorgon i dag men den dagen i Bali då vi bestämde oss för att göra en utflykt var det måndagmorgon och det var faktiskt intressant att se hur trafiken flöt fram då. Fast egentligen så flöt den inte så värst mycket, i alla fall inte i staden Denpasar som vi var tvungna att ta oss igenom för att komma ut på landet. Man kan säga att det var ganska trångt på gatorna.

En del bilar trängdes där men mest var det motorcyklar och det gick väl an då de höll sig på sin sida av gatan, men oftast svällde kön in till stan ut sig och fyllde upp alla sidor av gatan.

Då blir det lite svårt att komma fram med bil.

Vår chaufför fick snirkla sig fram mellan alla motorcyklarna.

Barnen som ska till skolan kommer också med motorcykel, för det finns ingen skolbuss och de reguljära bussarna går lite som de vill.

Har man bråttom och får soppatorsk, så kan man snabbt fylla på i tanken vid alla de små gatustånd som säljer bensin på flaska. Såg något liknande i Kambodja men då var det bensin importerad från Vietnamn och den var lite billigare än på bensinstationerna. Här var det dyrare om man hade bråttom och ville tanka snabbt, bensinstationerna låg lite glesare och på alla som vi åkte förbi var det långa köer.  Fast balineserna var lite sura över skattehöjningen på bensin, som varit nyligen, och gjort bensinen så dyyyyr. Nu  kostade den hela 3.60 skr.

Någon överdrift kanske av den här motorcykelföraren för inte flög trafiken fram precis.

Det tog lite tid men vi kom ut på landsbygden och fick även se lite annat än stränder och trafik, men till det vi tittade på där återkommer jag till senare.

Men när vi kom ut på landsbygden så var det inte lika trångt och inte lika mycket trafik även om vägarna var smala där. Men de underhölls ordentligt. Åtta personer och en chaufför för att fylla i lite asfalt.

Kul transporter kunde man se här.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen med den här lasten.

När vår utflyktsdag är slut och vi återvänder så har de som var på väg in till stan jobbat klart och är nu på väg tillbaka hem.

Undrar vad de varnar för här, kan det vara övergångsställe för Yeti?

På kvällen sitter det lite olika försäljare utefter vägarna, såg en som sålde hundvalpar och de här hade fåglar till salu.

Sopsortering på gång.

En polis försökt få lite ordning och fart på trafiken.

Hans viftande och flitigt använda visselpipa hjälpte inte så mycket. Det var lika trångt ändå.

Alla bilder i det här inlägget är tagna från vår bil under färd och många av dem genom bilrutan.

Nästan som att sitta vid Råstasjön.

Att äta frukost på Bali är nästan som att sitta vid Råstasjön, fast lite varmare förstås. Vi slår oss ner med vår mat och det första som dyker upp är två duvor.

Lite i smyg föser jag ner några smulor på golvet till dem. Fast jag hade inte behövt göra det i smyg för personalen matade också fåglarna och ibland fick vi gammalt bröd att mata dem med.

Nästa som dyker upp är en lite blygare fågel, den sitter uppe vid takbjälkarna och spanar. Liknar lite vår nötväcka med sitt svarta över ögonen men den här är större.

Den är lite försiktigare av sig och gör bara en störtdykning efter smulorna och iväg, så för att få en bild på hela fågeln får jag ta den borta i buskaget. Är det någon som vet vad det är för sort så berätta det gärna.

Nu har även ankorna vaknat och kommer kvackandes i en lång rad och vill ha mat.

Det är bara jag och maken som har kommit till frukostmatsalen än så länge, så vi blir flitigt uppvaktade av de söta ankorna.

Det var inte bara fåglarna som tiggde godsaker här, även fiskarna var duktiga på att tigga.

Fick de något så kom det genast ett helt gäng som ville ha.

De fullkomligt simmade ovanpå varandra. Vi fick veta att en av dessa fiskar var 20 år gammal.

Men sedan får vi finbesök och känslan av Råstasjön blir mer påtaglig, för även om den här hägern är en aning mindre än de i Solna så påminner den om gråhägrarna där.

Personalen kallade den för Black Crown Heron, så om det stämmer ska det vara en natthäger.

Det kommer fler till frukost och det är inte bara människor som är hungriga, även fågellivet utökas.

De här fåglarna fick vi sedan sällskap och mycket nöje av under vår vecka och jag återkommer till dem senare när jag hunnit gå igenom fler bilder.

Bali - Gudarnas ö.

Dagarna innan vi skulle iväg på en resa till solen fick jag veta att mina värden för D-vitamin var ruskigt låga. Min läkare tyckte att det var en utmärkt idé att åka iväg till solen för att tanka lite D-vitaminer. Dessutom så hade vi bestämt att den här resan skulle gå i lathetens tempo. Bara ta det lugnt och njuta. Dagen startar i den andan som vi föresatt oss och vi börjar med stärkande och vitaminrik frukost. En riktig mjukstart som kan behövas med sju timmars tidsskillnad.

Ett gäng tiggande ankor kommer kvackandes och vill väldigt gärna ta del av vår frukost. Klart de fick smaka.

Så är det dags att gå och börja bekanta sig med området.

I gräsmattan ligger det väldoftande jasminblommor. Vackert tycker jag men personalen på området tycker tydligen att det är skräp och städar bort dem hela tiden.

Några steg bort så hamnar vi vid havet, en lång strand med vit, varm och mjuk sand så långt ögat når. HÄRLIGT!

Inget slagsmål om solstolarna heller, men det är de som står i skuggan som blir upptagna först. Som gjort för en slapparsemester.

Mystiska hål i sanden, ser senare att det är små ljusa krabbor som bor där. Snabba som blixten är de.

Titta där har vi våra vänner ankorna från frukosten.

De kommer fram och undrar om vi har någon mat med oss. Det hade vi inte så de vaggar besviket iväg.

Vi promenerar vidare och kommer till porten där området för vårt hotell tar slut. Prydligt och välstädat.

På andra sidan porten ser det lite mindre välordnat ut.

Men det lär nog bli lika välordnat även där för det byggs bakom planket.

Det sägs att det finns 20.000 tempel i Bali och det stämmer säkert för överallt där man går så finns det ett litet eller som här ett större tempel. Inte så konstigt att ön fått smeknamnet Gudarnas ö.

Jag trodde att det röda på palmbladet över ingången var blommor, men det var det inte.

Vi fortsätter promenaden utefter stranden.

Även där på stranden finns det tempel.

Vi behöver inte gå många meter innan nästa tempel dyker upp.

Inte bara tempel, en och annan försäljare dyker upp men de är så försynta och inte alls påträngande. Vill du inte köpa så går de bara vidare.

Kan man göra så mycket annat än njuta av tillvaron.

Utan strumpor och skor vandrar vi vidare i paradiset.

I rörlese.

Den mätta dagen är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-

men det är vägen, som gör mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Lånade några rader från Karin Boye eftersom jag kom att tänka på att det inte alltid är just resmålet som är det enda med en resa. Det händer en hel del saker på väg mot målet också. Man möter folk, en del trevliga och andra lite speciella som mannen i den andra bilden. Han lyssnade på musik ibland och tänkte nog inte på att de andra runt omkring honom inte var roade av att han försökte sjunga med, sjunga var ganska snällt sagt, han mer ylade.  När vi bröt upp från den här delen av resan så hade vi nått delmålet på vår resa och hamnat i Doha.

Vi har mellanlandat där en gång förut men nu var det en helt nybyggd flygplats vi kom till. Stor och pampig.

Kan man ha palmer inomhus så kan man väl parkera bilen där också.

Någon har glömt sin nalle.

En stunds vila och lite förtäring i loungen.

Ordning och reda, min man hängde sin kavaj över handtaget på väskan och vips kom det fram en herrbetjänt.

Små vattensprut ploppade upp i vattnet då och då och skapade vattenringar i speglingen.

Sedan var det dags att leta sig fram till gaten. B skulle vi till, undrar var den är!

Den låg strax bakom Harrods.

Nio timmar senare dimper vi ner i Bali och det här var det första vi såg av den ön.

Hemma i Sverige är det morgon och vi har just ätit frukost på planet men här är det redan kväller. Har man otur här så kan det ta en och en halv timme för att ta sig igenom kön för passkontroll och att skaffa visum, vi har tur för det är inte så mycket folk och det går på 40 minuter för oss. När vi fått vår väska och bevisat att det verkligen är vår väska som vi tagit så är det mörkt när vi kommer ut.

Hotellet har skickat en bil för att hämta oss och det kändes skönt att hoppa in i den och komma fram till hotellet. Det är en varm och skön kväll, vi tar en liten promenad för att känna in omgivningen innan vi kryper till kojs.

Det var betydligt varmare än vad vi var vana vid och när vi kommer åter till hotellets lounge blir vi bjudna på iste och lemonsqueeze.

Min fot har bättrat på sig litegrann nu och jag har hittat en ställning vid datorn där jag kan behålla högläget och sitta där och gå igenom lite bilder i taget. Ingen bekväm ställning med foten på skrivbordet men inte lika tråkigt som att ligga till sängs.

Karta i sikte.

För några år sedan satt jag och några vänner och pratade om vilket vi tyckte skulle vara jobbigast att mista, synen eller hörseln. Mina vänner tyckte att det skulle vara hörseln, att inte kunna delta i samtal som tidigare och att inte få höra röster eller musik tyckte de skulle vara allra jobbigast. Jag tyckte då och tycker fortfarande att synen skulle vara det allra jobbigaste att mista. Nu var ju det här bara lösa diskussioner och fria tankar om det. Ingen av oss hade något problem med vare sig synen eller några större problem med hörseln. Men jag har dröjt mig kvar i dessa tankar ibland, tänk att inte få se den vackra naturen mer, alla färger som finns omkring oss. Inte kunna se bilder här på fotosidan eller konst på en utställning. Klart jag skulle klara av det om det blev så men så trist det skulle vara. Hur resonerar du i den frågan?

En dag, när jag satt vid datorn och redigerade bilder tycke jag att det nog var dags att lämna in kameran på genomgång. Mina bilder blev inte skarpa längre, det hjälpte inte att lägga på oskarp mask heller. Jag beklagade mig inför en vän som sa, vad gnäller du för, det är ingen fel på skärpan där. Dags för nya glasögon alltså. Sagt och gjort jag bokade tid för nya glasögon och nya terminalglasögon, men gick ifrån optikern med en remiss till ögonläkare istället. Jag hade fått grå starr. Inga problem det får de flesta nu för tiden sa min ögonläkare. Jag fick tid för operation och allt var frid och fröjd.

....Trodde jag ja! Det var nu en karusell mellan optiker, ögonläkare, ortoptister, ögonkliniker och refuserade remisser tog fart. För nu såg jag dubbelt och ingen visste varför jag såg dubbelt. Det var så många undersökningar där alla sa att det finns inget fel, allt ser helt normalt ut så till slut började jag nästan tro att jag inbillade mig alltihopa. Men hur det nu än var ned det så såg jag faktiskt dubbelt och det är tämligen irriterande. Inget man dör av och troligtvis inget man blir blind av så varför oroa sig eller bråka om det. Visst fick jag efterstarr men den gick lätt att skjuta bort med laser, nu var väl dubbelseendet borta trodde ögonläkaren, men näedå det var kvar. Värst är det på kvällen med alla ljus och alla lampor som lyser dubbelt upp. Köra bil i mörker blev omöjligt.

Men det gäller att inte ge sig i dagens sjukvårdssväng och jag gav inte upp. Så en dag var det en extra noggrann optiker som upptäckte ett veck på hornhinnan. Det lilla vecket resulterade i en remiss till S:t Eriks Ögonsjukhus och hornhinnespecialisten. Nu då tänkte jag ska jag väl få besked, men efter i min värld väldigt lång betänketid kom det ett svar att de inte tog emot mig, jag platsade tydligen inte bland deras patienter??? Jag blev återremitterad. Både jag och ögonkliniken undrade om det verkligen inte var till just en hornhinnespecialist man skulle om hornhinnan skulle undersökas. Trots att ögonkliniken tog väldigt lång tid på sig så är jag ändå tacksam att de stod på sig och propsade på att jag skulle få komma till S:t Eriks. 

När man väl har lyckats forcera deras spärrar och fått en tid där så måste jag säga att det är det vänliga och trevliga sjukhuset. Väntetider i väntrum verkar det som de har jobbat bort. Dessutom så var min förvåning stor när läkaren efter en kvarts undersökning sa att han visste vad det var för fel. 

Va! Efter två års skickande hit och dit så finns det en person som säger, JAG VET!!! Helt otroligt! Visserligen ville han ha en aberration gjord, en slags avfotografering av hornhinnan för att vara helt säker på sin sak. Den gör inte ont och mina hornhinnor såg ut ungefär som på den här bilden.

Mina ögon ser inte exakt ut så här men lite åt det hållet.

Nu fick jag veta att det är en hornhinnesjukdom jag har, den har det långa och tjusiga namnet Map-Dot Fingerprint Korneal dystrofi. 

Map-Dot betyder att hornhinnan ser ut som en karta ungefär och  korneal dystrofi betyder förtvining av hornhinnan.

Först blev jag väldigt glad över att få veta vad det var för fel, hade ju mer eller mindre gett upp hoppet men läkaren var så lugn och berättade vad som fanns att göra för att hjälpa upp min syn. Vad jag inte tänkte på då är att sjukdomen är progressiv vilket innebär att det kommer att bli sämre. Som tur är så vet jag och inte heller läkarna hur fort det kommer att gå.

Dessutom hade starren och den operationen inget att göra med mitt dubbelseende utan det var starren som gjorde att det inte märktes innan operationen, när sedan jag såg klart igen utan en grå hinna framför så kom det dubbla fram.

Vill man vara lite skämtsam så kan man nästan säga att jag fått en passande sjukdom ändå, jag som tycker om att resa och studera kartor har nu en egen karta i ögat. ;)

Nu är jag mitt uppe i behandlingen och utprovning av vad som fungerar bäst för mina ögon. Första testet är mjuka linser utan någon synstyrka på som ska jämna ut den ojämna hornhinnan. Hjälper inte det så kommer det testas med hårda linser och som det verkar just nu så tror jag att det blir så. Nästa steg är operation och slipning av hornhinnan men först testar man med linser för linser går att ångra men inte en operation. Skulle det försämmras ytterligare så återstår transplantation. 

Så här mycket text brukar jag inte ha i mina blogginlägg utan att fylla upp med bilder men den här gången behövde jag skriva av mig lite, för det är klart att när diagnosen fått sjunka in och jag fått mer information så känns det lite oroligt.

Skrev inte det här för att beklaga mig och få en massa sympatier men eftersom jag vandrat runt på så många stället och alla kliat sig i huvudet och ställt sig frågande till mina symtom så antar jag att det nog finns fler där ute som också går omkring utan att få hjälp. Den här  sjukdomen är ganska ovanlig så ovanlig att ögonläkarna inte känner till den även om de får alla symtom serverade på en silverbricka. Dessutom var det många bitar som föll på plats när jag pratade med läkaren.  Torra ögon, ont i ögonen på morgonen, ljuskänslighet och överstrålning, ja allt var symtom på sjukdomen.

Jag lovar att det ska inte bli någon trend att skriva om sjukdomar här i min blogg, men det var bara så att efter att jag kom hem från Bali så blev det sjukhusbesök två dagar på raken.