Risfält

Vi lämnar den lilla byn och den trevliga familjen som vi hälsat på, promenaden genom risfälten kommer jag bevara som ett fint minne när vinterkylan sätter in där hemma. Nu ska vi åka högt upp i bergen och titta på UNESCO-erkända risterrasserna. Vi åker småvägar dit och genom pittoreska byar.

Byggnaden på stolpar, som syns bredvid butiken, liknande finns i så gott som varje by och de verkar användas som samlingsplats. Ser att det i de flesta sitter det män och pratar. Gissar på att de eventuellt var busshållplatser på den tiden då de små bussarna körde här.

Överallt på vår färd ligger det ris på tork.

När vi kommer upp till  Jatiluwih som fått UNESCOs världsarvsstatus får vi betala vägtull. Enligt vår chaufför så är tanken att avgiften ska gå till vägunderhåll men han är tveksam till vart pengarna går.

Nere i dalen där det var torrt såg risfälten ut ungefär som så här.

Lite längre upp där vi kunde börja ana bergen bakom det tunna molntäcket skiftade de färg till lite mer grönt men med inslag av gult.

Ju högre vi upp vi kom desto grönare blev fälten.

Här uppe i bergen där risfälten är vidsträckta skiftar de i många sköna färger.

Även här torkas det ris.

Verkar vara färdigtorkat nu.

Trots att det odlas så mycket ris här på Bali så räcker inte den inhemska odlingen till utan de måste importera.

Här kan du gå ner och ta en promenad bland risfälten, ser att många som stannar här väljer att göra det men man får se upp för det är halt i leran och några får en ofrivillig kana ner. Vi har redan promenerat bland fina risfält och det börjar kurra i magen så vi åker istället iväg för att äta lunch.

En liten vandring.

De kallade det för att vi skulle göra en vandring och jag blev lite orolig eftersom min fot inte var i så vandringsdugligt skick, men oron var obefogad. Det var mer en promenad vi gjorde.

Ut i skogen tåga alla nu
far går först och tummeliten sist...

...inte helt riktigt för Tummeliten som här är Ben han ville gå först och visa vägen och kolla in om det fanns några faror i vår väg.

Vi tågar genom böljande risfält.

Vitt ris...

..och svart ris.

Vi får sällskap av fyra danskar, som när de hör att vi är från Sverige, har lite svårt att förstå varför vi i vårt sällskap pratar engelska med varandra. När de får höra att det andra paret i vår bil är från Australien så blir det mer förståeligt.

Vi får en lektion i hur bevattningssystemet i risfälten fungerar. Det är så snillrikt anordnat så att det kommer till och med folk från Thailand för att lära sig.

Vår värd och guide på promenaden har som uppgift att rensa och hålla kanalerna rena från skräp. Det blir mycket skräp som kommer med vattnet uppifrån bergen. I går hittade han till och med en stor fisk i just den här kanalen. Middagen var räddad.

 Vi får en fin promenad och det var kul att få gå genom dessa risfält.

Det är inte bara ris som odlas på fälten här, vi passerar också en plätt men ståtliga tagetes. De odlas för att användas i de religiösa ceremonierna.

Bananerna börjar mogna.

Mera ris.

Vår lilla promenad går mot sitt slut.

Vår bil står där och väntar och nu är et dags att styra kosan upp mot bergen.

Hembesök.

Ett trevligt avbrott i bilåkandet var en fikapaus hemma hos en balinesisk familj. Huset rakt fram är sovrummet, där hålls också alla religiösa ceremonier och det till vänster är till för förvaring av ris.

Här blir vi välkomnade av den alerta vakthunden Ben.

Titta bara så han visar tänderna...

...innan han gör sig beredd för anfall...Gäääsp!

Far i huset hälsar oss välkomna och berättar att hans familj består av honom hans fru och deras två söner 6 och 12 år gamla. Stora sonen är i skolan men lillkillen är hemma och smyger lite blygt runt oss och kikar  nyfiket på vad vi är för några. Innan vi gick så vågade han sig fram och hämta en liten leksak.

Här bor också farmor.

Hon håller mest till i köket och tycker om att det kommer gäster. Hon gillar också att bli fotograferad.

I dag ska hon laga små pannkakor.

Vi får smaka på pannkakorna, de serveras med kokosflingor och smält brunt socker. Mmm så goda de var.

Farmor blir så glad när jag säger att de var goda.

Så glad så att jag får kika in i hennes skafferi med de vackra handflätade förvaringskorgarna.

Frun i huset tillbringar förmiddagarna med att iordningställa de olika vackra och konstfärdigt gjorda offergåvorna till dagens religiösa ceremoni. De kallas för Canang.

Det är bara vid speciella tillfällen som man besöker de större templen, till vardags och de dagliga ceremonierna håller man vid husets egna lilla tempel. Något som finns vid de flesta hus i Bali.Varningsskylten är till för att man inte får gå dit under "women period".

Strax ska vi gå en liten vandring bland risfälten...men vi tar en fikapaus  med nybryggt balinesiskt kaffe och en nybakade traditionell kaka först.

I en liten balinesisk by.

Vi kommer till en liten pittoresk by.

Jag tar en bild på bygatan och får med det vanligaste transportmedlet på Bali.

Där borta går det en höna och pickar lite förnöjt.

Känns som rena idyllen eller är det paradiset med alla tänkbara frukter i träden runt omkring mig, såg dock inga äppelträd men kunskapens träd är kanske dold ute i grönskan.

Banan.

Med en stor lila blomma under bananklasen.

Kakaoträd.

Även det med frukter.

Jackfrukt.

Och så har vi den livsfarliga frukten.

Det sägs att fallande kokosnötter dödar fler människor än vad hajar gör.

Vad den här frukten heter har jag tyvärr glömt bort.

Den här frukten är Mangosteen.

Tycker man om frukt så lär man inte behöva svälta här.Frukten med den vackra sexklövern i botten är Manggis mangosteen och den med det ormliknande skalet är Salak snake skin fruit.

Så här kunde en av våra luncher på Bali se ut. Gott och hälsosamt.Frukten i mitten är Manggis mangoseen och den delade till höger heter grenadilla. (IPadbild)

Men strax ska vi gå på visit hem till en balinesisk familj...

Stenbrottet

Vi är alltså ute på en dagsutflykt, blir upphämtade vid vårt hotell av en fyrhjulsdriven LandRover som ska ta oss runt på ön Bali. Vi får en riktigt trevlig dag i sällskap av vår chaufför som också är vår guide och av två trevliga australiensare som heter Robert och Barbara. Trevligt att höra dem berätta om Australien.

Första stoppet blir vid ett gammalt stenbrott som är beläget på botten av en torr flodbädd. Där har byborna brutit sten i generationer. Redan när vi stannar möts vi av en av arbetarna som just kommit upp med ett lass av sten.

Stenarna hon bär på huvudet ska sedan huggas och slipas till sådana som står travade bakom henne, en sådan färdigslipad sten väger 9 kg, så det är ett rejält lass som damen har på huvudet.

Hon har jobbat hårt med att bära, har blivit en hel liten stenmur. Här träffar vi också på några till av byborna och tror först att de är arga men det visar sig att den äldre mannen är lite hörselskadad, inte så lite heller för de skriker rejält då de pratar med honom.

Bali kallas ju för gudarnas ö och det finns minst 20.000 tempel där, så därför är det inte så konstigt att det även på vägen ner till stenbrottet finns ett tempel.

Vi fortsätter vår väg ner mot stenbrottet, några bärare går före på stigen

Barbara och Robert får hjälp nedför trappen av vår guide, kan behövas med dessa ojämnt höga trappsteg.

Bambubron som vi ska över ser nygjord ut men fundamentet verkar vara riktigt gammalt.

Vi stannar här uppe och följer inte efter ner i den torra flodbädden, fast helt torr är den inte. Det sipprar fram lite vatten här och där och jag antar att det är ganska halt där nere.

Damen vinkar glatt till oss.

Bakom de torra palmbladen hörs det hammarslag och där bakom sitter stenhuggaren och hugger loss stenblock.

Dags att lasta på nya tyngder på huvudet.

...och påbörja vandringen upp till byn.

Trappan där vi fick lite hjälp av en stödjande hand forcerar hon som ingenting, svårt att tro att hon är 65 år.

Vi tar en liten sväng ner till byn för att titta på det nya templet som invigs i dag. Vi är inte ensamma om att skynda dit.

Alla är inte lika välkomna, den hungriga hägern schasas bort.

 Den burrar dock bara upp sig lite.

och försvinner in under bordet. Den har det nog inte så lätt för jag såg att den har bara en och en halv vinge.

Templet verkar inte vara helt färdigt ännu för det pågår en hel del aktiviteter där inne. Ser ni tempelhunden?

Han ser ut att vara på sin vakt.

Här kommer ingen förbi!

Kan det vara offergåvorna framför templet som han vaktar. Det var i alla fall dem som hägern ville åt.

Hunden på andra sidan ingången är inte lika alert, han verkar mest trött.

Jag har mitt 28-300 mm på kameran och det ser väl lite stort ut så vår guide skrattar lite och undrar om jag jagar lejon, innan han klättrar upp på taket för att hämta ner lite vatten till oss som är törstiga efter den lilla vandringen.