Så långt söderut som det går.

Så hamnade vi så långt söderut som det går att komma och ändå vara kvar i Sverige, vi är i Smygehuk.

Sedan jag var här förra gången så har det förändrats ganska mycket. Kanske fanns det något mer även då, men jag kommer bara ihåg fyren från den gången. Nu finns den här piren och plattformen där man kommer en liten till bit söderut. Det fanns sittplatser på väg ut men med tanke på allt spindelnät framför sittplatserna så såg de inte ut att vara så väl använda.

Jag såg på blötan på plattformen att det var ingen säker plats att stå på och speciellt inte om man inte ville få linsen nedstänkt. Så jag ställde mig en bit ifrån och tänkte vänta på de höga vågorna.

Tur hade jag för då kom det en frivillig modell och ställde upp sig på bra stänkplats. Han var väl medveten om mig och min kamera och beväpnade sig med ett brett leende.

Vad han inte verkade vara så beredd på var att havet var kallt och ganska så blött. Det breda leendet förvandlades till en lite annorlunda min.

Förstora och kolla in hans min, inte lika avslappnat leende längre.

Fyren ser i alla fall ut som jag kommer ihåg den.

Vi kikar på den gamla kalkugnen.

Ett vindpinat träd som förmodligen är Sveriges sydligaste träd. Inga löv på det men det är vackert ändå.

I Köpmansmagasinet kan man fika men vi var inte där vid fikatid och tyvärr missade vi också utställningen som Bob skrev om nylien. Rätt plats men fel tidpunkt.

Visst är det fint här ner vid den sydligaste kusten men vi är inte ensamna om att kommit på tanken att åka hit så när vi även hamnar i en omläggningsväg på grund av en bilolycka så beslutar vi oss för att lämna kusten och åker in i landet igen.

En liten gnutta Malmö och knökfullt i Skanör.

Malmö var inte inprickat som stopp på vår skånetripp men när vi nu var så nära och såg skyltarna till  utsiktsplatsen över Öresundsbron så passade vi ändå på att åka ner dit. Gassande solsken var väl inte det bästa fotovädret men kul att komma dit och jämföra om det var några förändringar från förra gången vi var där. Den enda förändring jag kunde upptäcka var vädret. Då hade vi annalkande åskväder och dramatiska moln och jag fick mycket mer spännande bilder än nu.

Det konstigaste tyckte jag ändå var att platsen där de byggt en stor anläggning med utsiktsplattform och vad som ser ut som stora lokaler under, stod lika tomma och öde nu som när vi var dit första gången för 12 år sedan. Då trodde jag att det inte kommit igång ännu,  bron hade ju bara två år på nacken då, men nog blev jag ganska förvånad när det var lika tomt och öde nu. Antar att det kommer en hel det som vill titta på bron så åtminstone en servering för fikasugna borde löna sig.

 Vänder i alla fall blicken åt andra hållet och ser en annan välkänd silhuett.

Vill man så kan man ta en liten, liten promenad ut i Öresund torrskodd och få en annan vinkel på bron men de avstod jag ifrån, ljuset var strålande solsken från alla håll ändå.

Nu var det inte Malmö som vi tänkt besöka utan Skanaör och Falsterbo. Vi kör vidare spanar lite ut mot Danmark och alla vindsnurror som på det här hållet mer ser ut som ett spjälstaket.

När vi har en mil kvar till Skanör upptäcker vi att vi var inte ensamma om att ha kommit på samma tanke. Trafiken står helt stilla. Tror först att det är någon form av trafikstopp och inte kö hela vägen. Men de visar sig att man bara kommer någon cm i taget. Vi ger upp och vänder. Skanör och Falsterbo får klara sig utan oss och vi får ta och besöka det någon annan gång när det inte är så fint väder och inte mitt i sommaren.

Lunna pågar

Så har vi hamnat i Lund, där har jag aldrig varit förut men jag har hört att domkyrkan är ett måste om man är där. Så sagt och gjort vi stannar till för att kolla in kyrkan. På en skylt framför kyrkan läser jag att de två 55 meter höga tornen lite skämtsamt brukar kallas för "Lunna pågar".

Jag får också veta att Pilgrimsvägen som går här, den binder samman valfartsortena Santiago de Compostella i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ingen dålig sträcka om man har för avsikt att vandra. 

Jag får också veta att på medeltiden var Lund på 1100-talet säte för ärkebiskopen. Vi går in i kyrkan och visst är den vacker. En mäktig kyrka.

En plats att stilla sig på och eftersom det är en speciellt känslig dag så tänder ett ljus i ljusgloben och sätter mig en stund och tänker på min kära som nu finns på andra sidan.

Samlar mig så och går ut i solskenet igen. Ser många vackra detaljer på husfasaden.

Växtkraften är stor.

Men vad är det för långnäst person som speglar sig i fönstret ovanför den nya lilla plantan.

Genom en lummig park vid sidan om kyrkan ser jag den här figuren på taket.

Vi stannar inte så länge i Lund för vi ska åka lite längre i dag för att komma till vårt nästa natthärbärge. Vår vana troget väljer vi de små vägarna, ibland kan det bli en omväg då vår karta och GPS,n inte är helt överens med varandra. Vi hamnar nu vid Uppåkra kyrka, inte någon lång omväg för här ser man till Lund. Den här platsen var tydligen där Lund var inan Lund var det nuvarande Lund. 

Vid arkeologiska utgrävningar här i Uppåkra så visade det sig att här legat en hel stad från järnåldern och man har även hittat lämningar ända tillbaka till 400 f.kr. Men det bryr sig inte hästen om, han betar lugnt vidare bredvid kyrkan och lyfter bara på huvudet för att se vad det är för manick jag har i handen.

Nästa stopp blir i Eslöv där hotellet har ett välbekant namn från filmvärlden Och öven passande för Eslöv.

Kommer du ihåg Bialitt?

Jag har inte varit så mycket i Skåne och dessutom var det ganska länge sedan jag senast var dit.

Man ser långt här och på många ställen är det stora vidder och nästan ändlösa fält. Vackert med det gula fältet.

En välkänd silhuett dyker upp, Barsebäck.

Tänk att just när vi är fikasugna så får vi syn på en enorm gås, vi kör ner på avtagsvägen och upptäcker att vi kommit till Bialitt. Klart vi måste stanna där för visst kommer vi ihåg hur Lasse Holmqvist försökte konkurrera med Hyland i popularitet.

Så med vajande sädesfält runt omkring gården slår vi oss ner för en välbehövlig fikapaus.

Vad jag inte visste innan, men lärt mig nu, är att den utpräglade skånska karaktären i programmet beskylldes för att vara för landsbyggdsromantiskt och skulle kunna gynna Centerpartiet och fick därför inte sändas under valrörelsen 1962. Fast jag fick inte rösta då så det är inte så konstigt att jag inte minns det.

Dags att tanka igen.

Här gäller det att passa på och tanka...

Det är inte så ofta man hittar bensin för 25 öre/liter. Ser du spöket Laban som bildades av skuggan i glaset?

Vi har hamnat i Mörarp och här var det kraftiga nostalgivibbar. Kikar in genom fönstret och ser så mycket som var vardagsbruksföremål i min barndom. TV-kannorna och transistorapparaterna på hyllan. De gamla nummerplåtarna, fast vi hade Ba på vår bil, fick även jag på min första bil.

Vem kommer inte ihåg bilhjälmen. Vet inte om jag vågar berätta historien om min far och bilhjälmen. Det var en pinsam historia tyckte jag som barn. Min far hade hört att det var viktigt att använda bilhjälm men de var ju ganska dyra men det var inget fel på hans kreativitet så han fixade två bygghjälmar. Klädde dem i rutigt tyg...för rutigt skulle det vara...sedan tvingade han den ena på min mor och var själv så stolt över att han fixat bilhjälm alldeles själv. Jag var väldigt glad att han inte fick fatt på fler bygghjälmar så att de inte räckte till mig och min bror. Det fanns ju ändå inte ens bilbälte i baksätet på den tiden.

Vem drömde inte om en röd Puch, fast jag fick aldrig någon. En blå är ganska snygg också.

En liten minivespa hade inte varit så dumt det heller.

En sådan där askkopp som såg ut som ett bildäck kommer jag ihåg att min piprökande far hade.

Tyvärr så var det stängt även här, ändå var vi inte ute på morgonen utan mitt på dagen. Tror att de har öppet på helgerna.

En sådan där skylt vill jag ha till min Touareg.

Det här märket känner väl de flesta igen.

Den här fina macken finns i Mörarp.