Min vackra ros.

Ibland blir jag riktigt sur och även arg på våra djur som besöker oss.

Blommor som står uppe på altanen och entre'trappen brukar klara sig, rådjuren brukar inte gå i trappor vad jag antar i alla fall. 

På mors dag fick jag en underbar gul ros av min dotter. Den blommade med stora vackra blommor.

Den fortsatte att blomma och många nya rosor slog ut undan för undan.                                                                                                    Stod ute på trappen i förrgår kväll och beundrade de vackra blommorna.

Men i går, på midsommarafton då jag kom ut blev jag helt stum, inte av beundran utan av förskräckelse. Någon, jag vet inte vem, hade fattat rejält tycke för min vackra ros. 

Inte en blomma var kvar och inte många blad heller. 

"Kom och stå med mig vid hagens grind"

Färden i dag går mot Kopparberg.

Tågen kommer och går i Kopparberg , inte fick vi någon körv här ändå så huppä vi inte älva i Köppäbä.

Men vi hittade en liten undanskymd plats där det nog var mycket livlig verksamhet förr, i de här båsen rostade man svavelrik malm från närliggande gruvor. Man la ved i botten i olika lager ovanpå det malmen och träkol, tände på veden och det fick brinna i två till åtta dygn. Röken var mycket giftig.

Det här är stora grytan där sägs det att koppartackor avkyldes i vatten eller att man smälte blymalm, det är tydligen lite olika uppfattning om vad den användes till.

Bakom stora grytan ser man hyttbälgen, två lådor som passar precis i varandra. Den ena är rörlig så när lådor pressas samman uppstår det blästerluft till elden. Nu ser det ut som om myrorna tagit den i besittning.

Går man upp i skogsbacken finns det mer lämningar kvar, men jag fastnade på uppvägen vid några träd med tickor på.

Vi lämnade Kopparberg och hamnade på Skäret, där i ett gammalt virkesmagasin på det nedlagda sågverket håller Opera på Skäret till.

Just nu övas det för "Maskeradbalen". Vi var lite för tidiga för att kunna gå och se den.

På vägen därifrån uppmanas vi att akta barn och djur. 

I Ställberg, nära Grängesberg, levde en man som gjort stort avtryck eftersom han fått en egen staty. Han kallades för "Ställbergsjätten". Han hette Anders Gustav Andersson och levde mellan 1857-1918. Han var 220 cm lång och hade skostorlek 62, vägde runt 160 kg.

Han ska ha ådrog sig en svår ryggskada när han räddade livet på sju män från en fallande bergvägg i gruvan. Han ska då ha hållit emot denna vägg med sin egen rygg. 

Vid ett tillfälle klagade hamnchefen i Oxelösund och sa att man skickade för stora malmblock från Grängesberg. Han hänvisade till att det skulle vara handlastad malm. Grängesbergsbolaaget svarade att hade man lastat malmen för hand i Grängesberg så skulle man också kunna lossa den för hand. Och så skickade man ner Ställbergsjätten till Oxelösund och där lastade han av de bergblock som han själv lastat på tågsättet i Grängesberg. Efter det besöket kom det inga flera klagomål.

Dagens lunchpaus blir vid sjön Björken nära Grangärde. Namnet Grangärde får mig att tänka på Dan Andersson, därav dagens titel på blogginlägget.

Runt omkring oss där vi slår oss ner är det fyllt av liljekonvaljer. De finns i stora fällt åt alla håll.

Har nog aldrig sett så många samtidigt förr.

På en liten skogspromenad den här dagen ser jag lite skogsstjärnor också. Ser dem sällan hemmavid.

Tar ett sista stopp vid Saxå, innan vi återvänder till nattvilan i Grythyttan. Här i Saxå finns också lite rester kvar från brukstiden.

Grythyttan

Grythyttan var målet för vårt första stopp på en liten tur i vårt land för att upptäcka lite mer av Sverige. Har varit i Grythyttan förr, men aldrig sovit över där så vi var rejält nyfikna på stället.

Vi kan tacka drottning Kristina för att det gästgiverier finns. Hon bestämde att vid landsvägen här skulle det finnas gästgiverigårdar och krogar på lämpliga avstånd. De hade  skyldighet att hålla minst sex hästar, även en båt förutom allt annat som ingick i ett gästgiveri.

Allt flöt på här i Grythyttan, åren gick och en del hus blev både slitna och förfallna så på 60-talet vaknade nydanarna och ville riva rasket. Här bygger vi nytt för visst skulle ett Domusvaruhus passa in i stadsbilden här. Lite parkeringsplatser skulle heller inte skada. Men som tur var vaknade även bl.a hembygdsföreningen och fick stopp på nydaningen av Grythyttan.

En fin kyrka har de i Grythyttan, lite synd bara att det är låst så man inte kan gå in och titta, hade gärna velat se målningarna av  Nils Mårdh.

Det här huset som vi fick vårt rum i är skomakarens gamla hus. När skomakaren dog så sålde hans änka huset till Carl-Jan Granqvist för 40.000 kr och att betala hennes boende på  det kommunala bostadsstiftelsen så länge hon levde.

I själva gästgiverigården kan man gå runt och känna historiens vingslag, på flera ställen finns det även skyltar uppsatta där man kan läsa om rum och huset.

Man kan även ta en fika ute på gården, eller spela lite boule.

Maten var vi väldigt nyfikna på, nu är det inte Carl-Jan Granqvist som håller i stället längre utan Spendrups, men de är kända för god och bra mat.

Det mesta var gott men när vi kom till huvudrätten första dagen så hade vi och kockarna en hel del olika åsikter om hur potatiskakan ska serveras. De ansåg att potatisen skulle vara "al dente". Men rå potatis i potatiskakan var inte gott. Man tog sedan bort potatiskakan från menyn. Men den där rödingfilén var utsökt god .

Eleganta och goda desserter var det.

Frukostarna var det inte mycket att klaga på, det enda skulle väl vara då att man inte orkar smaka på allt som ser så got ut.

Här fanns det mesta som man kan vilja äta till frukost, allt från pannkaka med jordgubbssylt och vispgrädde till drömmar.

Vi kikade även ner i fångvalvet.

Bödelstaxan var också intressant.

De gånger vi varit till Grythyttan så har vi besökt Måltidens hus, nu var det stängt. Stängt för reparation stod det på en skylt, men den tar visst väldigt lång tid.

Fast vi passade på att titta på taket utanför, som är inspirerat av norrsken. 

Möss och elefanter.

I förra blogginlägget hade vi kommit till Uttersberg. Även om man skulle kunna tro att det finns rikligt med utter här så har inte platsen fått sitt namn efter dessa utan det är en bruksägare på 1600-talet som hette Utterclou som namngett platsen. Han tyckte det var en bra plats för järnframställning och här fanns ett järnbruk fram till strax efter första världskriget. 

Kvar från den tiden finns herrgården och i parken där ett galleri, Galleri Astley. Vi nöjde oss med att promenera i utomhusdelen och njuta av det fina vädret.

Här blommar det fint, tror att det här är någon sorts kaprifol.

Där i parken finns det en hel del att titta på konst och konstig konst också. Den här trodde jag var något annat än konstverk, tur den hade en skylt som berättade att den hette Outflow.

Flera djurfigurer vilade sig här i parken.

Ryktet som säger att elefanter är rädda för möss går tillbaka till den romerske författaren Plinius den äldre. I hans verk ”Naturalis historia”, i vilket han samlade mycket av grekernas och romarnas naturkunskap, finns ett långt avsnitt om elefanter. Där står bland annat att elefanter inte tål möss och råttor och inte heller rör foder, som dessa djur varit nära.  Fast det är tydligen inte sant. Biologer i djurparker bekräftar också att elefanter på intet sätt är rädda för möss.

Vet inte om det är den myten som gjort att det sitter en liten mus på elefantens rygg, eller om det bara är någon som glömt den där. Lite gulligt var det ändå.

Det fanns också en ljudinstallation om träd, men antingen räckte inte min hörsel till för den eller så var den inte igång då vi var där.

Den här hör inte till konsten i parken men är fin ändå, en likadan stod vid min pappas affär när jag var liten.

Färden gick vidare och vi hamnade i Stråssa, här finns det minnen som vitnar om den stora gruvepoken i Bergslagen.  Tiden och naturen gör nu sitt bästa med att återta byggnaderna.

Här hade jag velat vara lite modigare och inte så laglydig och trotsa avspärrningar, skyltar och plank och fått gå runt mer, men är inte så modig. Det här huset lockade lite extra.

Ett högt plank och rejäla lås spärrade så att man inte kom nära. Inte ens om jag står på tå så kommer jag över planket.

Men i ett plank hade någon sågat upp en liten, liten lucka precis lagom stor för att sticka in kameran. Ser ut som om någon bott där innanför.

Upptäck Sverige!

"Sverige är fantastiskt" - har försökt ta reda på vem som kom på denna slogan men misslyckades, men håller med, vi har ett fantastiskt vackert land och så mycket det finns att upptäcka. Tog en liten upptäcktsresa nu  juni och första stoppet var inte så långt bort. Det har nog varit för nära för att stanna där förut, men nu blev det av.

Vi stannade i Anundshög och kollade in Sveriges största gravhög. Den största högen här är 9 meter hög. Den byggdes någon gång under tiden 500–1050 e. Kr.

Den ser kanske inte så hög ut i bild, men ställer man en person och hund där uppe så ser de ganska små ut.

Den första arkeologiska utgrävningen gjordes först 1998, fast år 1788 var det några "bränneridrängar som plundringsgrävde, man tror att de inte kom tillräckligt djupt för att hitta något.

Men vid den arkeologiska undersökningen upptäckte man att högen var anlagd ovanpå en äldre boplats. Här står vi mitt i den stora skeppssättningen. 

Fynd man gjort här visar tydligt på att det var ett maktcentrum under järnåldern och stenar som markerar en Eriksgata visar var den gick.  Det var en mycket betydelsefull plats, men i början av medeltiden verkar det som om någon försökt utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningar förstördes, runstenar vräktes omkull och nu i vår dagar vet vi inte ens namnet på det kungliga godset som låg här. Eriksgatan

Här finns även en liten labyrint. 

Anundshög ligger inte så långt från Västerås.Västerås järnvägsstation.

Nästa stopp är i Häljesta, där finns det en hel del hällristningar. Nämligen Västmanlands största hällristningar. De upptäcktes 1957 av en liten pojke, han har nu vuxit upp och brukar nu gården. 

Spännande att försöka tänka sig in i hur här såg ut då någon satt här och knackade in dessa budskap till eftervärlden. Vad vi vet är att det här var strand, Mälaren var då en havsvik eftersom havsnivån var 15 meter högre än i dag. Nu kan vi inte ens skymta Mälaren härifrån.

Med tanke på att det var hav ända fram hit så är det inte så konstigt att 125 stycken av figurerna är skepp.

På den här tiden var människorna relativt bofasta med kreatursskötsel och åkerbruk som huvudsaklig näringskälla, klimatet var betydligt varmare då så den tamboskap man hade kunde gå ute året om.           

 Men jakt och fiske var också viktigt.

Spännande med dessa ristningar, att vi fortfarande kan se budskap från tider så långt före oss. Fastnade lite extra för de här  fotsulorna, tänk om det var en stolt far som knackade in avtrycken från ett älskat barn. Fantasin skenar iväg bland alla dessa mönster.

Nu är det dags att få lite mat i magen, stannar i  Uttersberg för lite lunch.