En kulturell dag på Västkusten.

Med väldoftande inköp till lunchen, från Solberga stenungsbageri tänkte vi  passa på att vara lite kulturella innan vi återvänder till Kvarnen.

Första stoppet blir vid en äng i Asige. Där finns det fyra stora bautastenar, de ska vara resta för ungefär 3.000 år sedan.

Det är rejäla stenar, fyra meter höga och väger ungefär fyra ton vardera. På flera av stenarna finns det inristningar. Den som syns tydligast är en så kallad solristning, de andra är inte lika tydliga.

Stenarna närmast vägen är de som gett platsen sitt namn, nämligen Hagbards galge.

Om dessa stenar finns det en sägen som har sin historia tillbaka till vikingatiden. Sägnen börjar med att Hagbard, en norsk prins från Trondheim, ger sig ut på vikingatåg. Utanför Hallands kust möts han av en stor flotta under ledning av den lokale kungen Sigvard. De strider utan att någon vinner, men sluter ändå fred. Sigvard bjuder hem Hagbard som då möter kungens dotter Signe. Hagbard och Signe blir blixtförälskade men som i många historiska kärleksberättelser så finns det en hake. Familjerna ligger i fejd med varandra så något giftemål är otänkbart för de unga tu. Men de är uppfinningsrika ungdomar. Hagbard klär ut sig i kvinnokläder för att kunna träffa Signe, han lyckas ta sig ända in i sängkammaren. Där anar en av Signes jungfrur oråd och larmar kungen och Hagbard blir gripen.

Straffet blir hårt, Hagbard döms till döden. Innan straffet ska verkställas hinner de unga tu att lova varandra trohet intill döden. När så snaran ska läggas runt halsen på Hagbard, då ber han att de ska hänga upp hans mantel först. Han vill testa Signes kärlek, låter lite elakt i mina öron, men Signe som spanar från sitt fönster ser manteln dingla i galgen och tror att det är Hagbard. Hon sätter då eld på slottet och hänger sig själv. När Hagbard ser röken stiga mot himlen är han inte längre rädd att möta döden utan låter sig utan fruktan hängas. 

Han hängs mellan de här två stora stenblocken.

Finns en hel del liknande stenar och andra  kulturarv i trakterna runt omkring. När vi åker vidare ser vi flera ställen med resta stenar.

Vi kommer förbi en stor och pampig kyrka, Årstad kyrka. Det är dags för en bensträckare och kyrkan ser så speciell ut att vi stannar. Trevligt är alla dessa QR-koder som finns på en del sevärdheter. Här kan jag scanna av den och få kyrkans historia berättad i mobilen.

På själva kyrkan kan man läsa att den uppfördes 1888-1890 under konung Oscar II:s regering.

Vi fortsätter till Glommens hamn.

Tittar lite på båtarna där.

Fortsätter till Glumstenen som är ett stort flyttblock vid Morups Tånge. Några tjejer har fest där, vet inte om det är möhippa eller vad de firar. Champagnekorkarna flyger i luften så något firas.

Stenen har en egen historia, den omnämns redan på 1000-talet som ett sjömärke för vikingarna.  I berättelsen om kung Harald Hårdrådes örlogsfärd 1061-62 och vidare i berättelsen om kung Håkon Håkonsson krigståg till Halland på 1250-talet. Den berättas även om i gamla isländska skrifter och då som Glausteinen. Innan fyren byggdes på Morups Tånge användes Glumstenen av fiskarna för orientering.

Stenen har ett inhugget budskap om havsytans medelnivå i september 1816 men eftersom jag inte vill störa de festande tjejerna vill jag inte gå runt stenen för att se om jag kunde se texten.

Stenen kom hit med inlandsisen som ett stort flyttblock. När isen smälte vid den nuvarande halländska kusten var det i ett ungefär 70 meter djupt havsvatten. På grund av landhöjningen hamnade Glumstenen så småningom på land.

Sedan 1700-talet hade det pågått en debatt om den så kallade "vattuminskningen" i haven. Somliga menade att det var landet som steg upp ur havet, medan andra föreställde sig att havsvattnet uppslukades av hål i oceanbotten. En tredje gissning föreslog en kontinuerlig avdunstning av havsvattnet. Först  långt in på 1800-talet då det kunde förklaras som en landhöjning efter istiden.

Stenen är nog ett bra vindskydd för de festande för det blåser en hel del trots det fina vädret. Märker det för min solhatt blåser iväg men som tur är får jag fatt på den innan den når havet. Den låga växtligheten är inte mycket till vindskydd.

Här finns det en hel del fåglar, men med 70 mm på kameran blir det bara bilder på håll och miljöbilder.

Några fåglar seglar omkring i vinden.

Andra tycker att stenen är en bra landningsplats, eller kan det var de som börjat duka upp mat bakom stenen som lockar dit dem.

På ett bord har någon samlat ihop lite strandfynd, eller kan det vara ett barns dyrbara skatter som ligger där.

Sedan återvänder vi till vår boende vid Kvarnen, äntligen är det dags för lunchen vi inhandlat. Brygger oss en god kopp te och njuter av den vid stugans uteplats.

Kvällen avslutas sedan med middag och i kväll blir det räkor.

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Petters brygga och stavkyrka

Vi lämnar Trollhättan, tar en sväng förbi fallen som just då inte är några fall. Vatten är dyrbart och sparas på tills det behövs till el. Så några bilder på de torra fallen blir det inte, de får symboliseras med en bild på en bild av fallen. 

Första stoppet vi gör är vid Gräfsnäs Slottspark. Den parken har en lång och spännande historia från skilda epoker. Den har varit en praktpark i barockstil och även en i klassisk engelsk stil. Tyvärr fick parken förfalla efter att slottet brunnit ner i tre tillfällen med 100 års mellanrum. 

Från början var det här ett praktfullt slott med vallgravar, torn och vindbrygga byggd i svenskfransk renässansstil. Nu är det endast en ruin, vallgraven är torrlagd. Det byggdes under mitten av 1500-talet men övergavs under slutet av 1800-talet. 

Den senaste som bodde på slottet var en fiskare som hette Nils Andersson, han betalade hyran i fisk. Efter hans död använde traktens ungdomar slottets gästabudssal för fest och dans. Prästerskapet såg inte på det med blida ögon så taket revs vilket var början till det totala förfallet. Numera vårdas det som finns kvar av slottet av Alingsås kommun.

Finns en hel del myter och sägner om Gräfsnäs slott som skapats och levt kvar i generationer. En av dem är om en kvinna som jobbade i tegelbruket med att älta murbruk, alltså trampa lera med bara fötter. Hon hyste av någon anledning agg mot släkten Lilliehöök-Leijonhufud som var ägare till slottet på 1500-talet. Kvinnan ska ha utlyst en förbannelse om att ingen ägare skulle besitta slottet i mer än tre led och slottet skulle brinna tre gånger med 100 års mellanrum och efter det skulle slottet förbli öde i all evighet. Spådomen har tydligen slagit in. 

Hit till Gräfsnäs kan man åka tåg under sommaren, då det inte är brandfara så är det ånglok som drar vagnarna.

Där vid vägen kan man nog plocka smultron om de inte torkat bort, lär bli stora smultron för så här stora smultronblom kan jag  inte påminna mig att jag sett förr.

Strax efter Alingsås ser vi en skylt om en stavkyrka. Har vi kört fel, för dessa kyrkor brukar vi se i Norge. Har inte sett någon i Sverige förut, det måste undersökas. Vi svänger in och kommer fram till Hedared stavkyrka, på en skylt läser jag att det är Sveriges enda bevarade stavkyrka. Inte så konstigt att jag inte sett någon annan i Sverige om det här är den enda.

Som de flesta kyrkor numera så är även den här låst så vi kan inte gå in.

Vi får nöja oss med att titta utvändigt.

Vi tar sedan en sväng in till Borås, stan är känd för sina väggmålningar och några av dem vill jag se.

Tar en liten sväng på stan också, men det är skolavslutningar och studenten den dagen så stan är knökfull med folk och dessutom är et någon som grillar lite väl häftigt på en balkong, så häftigt att det blir brand och de centrala stadsdelarna utryms. Lika bra att åka vidare.

Pausar vid Viskan en stund.

Sedan styr vi kosan mot Petters Brygga. Funderar fortfarande på hur det kommer sig att Google maps satt ut den som en sevärdhet värd att besöka, fick inte heller någon förklaring över varför den heter just Petters brygga. Vet i alla fall att folk åker hit för att bada, stränderna intill är tydligen långgrunda och här kan man hoppa från den här bryggan direkt ut på djupt vatten.

En ganska vinglig spång leder ut till bryggan, jag lät bli att gå ända ut. Ska inte ha några fler brutna fötter nu.

Fint var det, så vi passade på att ta vår lunchpaus och det såg ut som om även måsarna gillade att luncha där.

En del nötboskap betade runt omkring, några tyckte tydligen att det var kul att kolla in turister. De kom i långa led.

I min värld är de alla "kossor" men vid närmare koll så tror jag att det här är kvigor.

De är mer nyfikna än klappvänliga, ingen kommer riktigt nära. Men när de studerat mig en stund går de tillbaka till ängen.

Vi lämnar bryggan och "kossorna" för nu är det inte långt kvar till vårt natthärbärge, Kvarnen.

Trollhättan

I dag ska vi utforska Trollhättan. Har rest en hel del i Sverige men har helt missat Trollhättan, det tänkte vi reparera nu. Efter att ha ätit en god sparrissoppa på puben runt hörnet, tar vi en liten kvällspromenad.

Vi går ner till kanalen. Där finns ett promenadstråk.

Bron som vi ser där borta med de fyra tornen är järnvägsbron. Det är en lyftbro, den enda i sitt slag i Sverige. Synd att det inte kom någon stor båt så att vi fick se den i upplyft läge.

Kanotklubben har träning i den sena och varma junikvällen. 

När vi passerat den bron syns nästa bro, den var inte öppen och invigd då vi var i Trollhättan. Invigdes den 17 juni. Den är Sveriges största dubbelklaffbro och heter Stridsbergsbron.

Vi viker av in mot stan igen, tar det lite försiktigt med att gå långt, jag har haft krångel med rygg och bäckenled en lång tid. Gått på otaliga behandlingar utan att bli bättre utan bara ont och ont. Men har nu gått hos en naprapat som efter bara två behandlingar fått mig på fötter igen. Känns lite ovant att kunna gå utan att få ont. Hittar en fint målad viadukt som går under järnvägsspåren.

På andra sidan om den ligger Folkets park.

Upptäcker också att det finns en hel del väggmålningar i stan.

Efter en god natts sömn på hotellet, tar vi en promenad utefter Göta älv mot slussen. Det finns en fin promenadväg där, med bänkar på jämna mellanrum.

Man får akta sig för att bada här, ser på skylten att man då blir en skrämmande figur. Eller så är det något havsvidunder som tar en.

Efter ett tag kommer vi fram till en gammal svängbro, den är från 1915 och byggdes för transporter mellan järnvägsstationen och NOHABs ursprungliga verkstäder. Den hade järnvägsspår men är ombyggd för att kunna ta landsvägsfordon. Används tydligen fortfarande för transporter till kraftverket.

Det är en stor nitad stålkonstruktion. På botten av kanalen finns en "kuggbana" som består av en räl samt på sidan av densamma kuggar (pinnar) som används för själva framdriften av bron. På rälen löper hjul som sitter längst ned på bropelaren och bär upp själva bron. Bredvid finns även kugghjul som griper in i kuggbanan som via en lång axel är förbunden till drivmaskineriet som sitter i en byggnad ovanför fackverket på bron. Här ser man var den ansluter på andra sidan om älven.

Olidebron är en klaffbro som används för cykel- och gångtrafikanter. Den ser gammal ut men är från 2016.

Solen skiner och det går bra att promenera, så vi fortsätter gå.

Vi kommer fram till en enormt stor kran. Den kallas för Rysskranen.

Den är verkligen stor, kan lyfta 80 ton. Byggdes på 1920-talet för att lyfta stora godslokomotiv ombord på fartyg för vidare transport till Sovjetunionen.

Företaget NOHAB fick en stor ordet  på 1000 godslokomotiv från det då nybildade Sovjetunionen. Eftersom Sovjet har en annan spårbredd så passade inte loken att köras på svensk järnväg, enda lösningen var fartyg som transporterade dem. Som förskottsbetalning skickades, i största hemlighet, tio ton guld, motsvarande 26 miljoner kronor. Det finns en film från 1972 som handlar om det, "Mannen från andra sidan". Kranen är också känd från filmen "Göta kanal".

Det är en rejäl krok där uppe.

Vi kommer fram till slussarna. I lite mer än 100 år har den här slussen varit i bruk. Nu planeras det för en ny sluss som ska ta större fartyg än vad den här kan.

Vi tittar även på den gamla slussen som är från 1844 och ersatte en sluss från 1800.

På vägen tillbaka upptäcker jag att  Oscar och Carl var här 1844. Det är så när på två dagar 179 år före oss.

Dags att återvända till stan, ser att sädesärlan har fullt upp nu. Den bryr sig inte om förbudsskyltar.

Vi kommer tillbaka till stan och upptäcker att vår promenad var 7,5 km, jag är helt förundrad över vad två naprapatbehandlingar har kunnat göra med min kropp. Äntligen kan jag ta promenader igen. Förmodar att det här märket som jag såg på promenaden var en hyllning till mig. :)

Bokskog utan bok.

Hej! Nu är jag här igen.

Så här trevligt blir man hälsad på när man åker ut till Vålösundet vid Vänerns strand. Det är strax utanför Kristinehamn. 

Vi har lämnat Grythyttan, passat på att besöka Loka.

När vi sedan kommer till Kristinehamn är det dags för en bensträckare. Nere vid Vänern tar vi en liten promenad, det känns uppiggande när man suttit stilla länge. Där på långt håll ser man den 15 meter höga Picassoskulpturen. Det är en av världens största Picassoskulpturer.

Den här jordkällaren var inte lika betittad, men den såg lite ut som en skulptur nu när tidens tand skapat om den.

Nästa stopp blir i Sjötorp.

Där passar vi på att titta på slussen. Här var det väldigt lugnt, inte en båt i sikte som ville slussa.

Lire senare ser vi en skylt som visar till Surö bokskog. Jag har läst tidigare om att det ska vara en liten bokskogspärla vid Vänerns vackra strand. Det måste ses tycker vi.

Bokskogen sägs vara planterad på 1700-talet. Några av bokarna bör därför vara 300 år vid det här laget.

Vi promenerar iväg för att se på bokskogen, går och går, kommer till stranden och vänder åter för det var då inte mycket till skog av bok vi kunde se. Får i alla fall syn på några träd, men inte en hel skog.

Känns lite som vi inte ser skogen för alla träd.

Förmaningar på ett trevligt sätt.

Men vi hittar ett bord nere vid Vänerns strand där vi kan äta vår lunch, i skuggan under en al.

Vi har nu kommit till Trollhättan.

Checkar in på mysiga Hotell Bele som ligger mitt i stan. 

Där blir vi bjudna på eftermiddagsfika med hembakt, så gott och trevligt.