Hoppa på och hoppa av.

Ett bra sätt att upptäcka en ny stad är att ta en tur med Hop on - Hop off bussarna.

Vi hoppar på en och får en av de turer som har levande guide. En trevlig skotte som börjar med att berätta på gäliska men övergår snart till engelska fast med skotsk brytning.  Han berättar att en svensk dam vid någon tur, avbrutit honom och frågat vilket språk han talade egentligen.

Turen startar vid George square där även stadshuset finns.

Vi kommer förbi det äldsta huset som byggdes redan 1471. Det var från början en del av ett närliggande sjukhus. Det kallas för  Provand's Lordship, men barnen i staden kallar det för Harry Potter-huset.

Glasgow är en universitetsstad. Det huvudsakliga universitetsområdet ligger på Gilmorehill, ett mycket stort område med mängder av byggnader. Det i mitt tycke finaste huset av dem, var det här.

Glasgow ska vara värd för "The Commonwealth games 2014" och Kelvingrove Lawn bowls ska hålla i bowlingtävlingarna. Har förstått att bowling här inte är samma sak som bowling inne i bowlinghallarna. 

Det här påminner mer om boccia och boule, spelas på gräsplan med asymmetriska klot.

Vid Glasgow botaniska trädgård har solen lockat ut lite människor som har picknick i parken.

Vid sidan av banorna för lawn bowl ligger Kelvingrove Art gallery and museum. En riktigt pampig kåk.

Det här är The People's Palace and  Winter Garden. På 1800-talet då det byggdes var det här den mest överbefolkade och ohälsosamma delen av staden. Tanken var att skapa ett kulturcentrum och vid invigningstalet  förklarade Lord Rosebery: "Det här ska vara ett palats av glädje och fantasi kring vilka människor kan forma sina känslor och som kan ge dem ett hem där deras sinne får vila". Han förklarade byggnaden "Öppen för människorna i evighet".

För de som vill känna doften av whisky så finns det möjligheter till det även här.

Glasgow består inte bara av gamla vackra pampiga byggnader även här har det vuxit upp köptempel.

Men nog är det, det gamla som drar mina blickar till sig de allra flesta gånger och när man sitter högt upp som i den här bussen kommer man dekorationerna på husen väldigt nära.

En del av dem har tunga bördor på sina skuldror.

Skyndar mig för att hinna få en bild på moderna museet och får med lite av ryttarstatyn framför byggnaden. Den har dagen till ära blivit utsmyckad med en hjälm av en trafikon, en pappersrustning och även en skotsk flagga. Kan det vara en kamp i den skotska självständighetskampen!

Så kommer vi till den gamla katedralen men där hoppade vi av så det kommer vi till sen.

Mera Glasgow och ändå mera

Glasgow

I Glasgow har jag aldrig varit förut, men nu har jag varit där. Men jag har sett lite av staden både på TV och i bild, innan jag kom hit och det som jag allra först kände igen var Clyde Arc som korsar älven Clyde i vinkel, eller snarare som en båge.

Så det första målet på premiärprommenaden var till denna bro.  Jag trodde den var öppningsbar eftersom jag sett ett TV-program där en bro som såg ut så här öppnades. Har letat men kan inte hitta någon information om att den här bron varit öppningsbar. Någon som vet? Den bron öppnade sig så att det bildades som två bågar uppåt och båtarna åkte under dessa bågar.

Här på bron hade man hedrat de soldater som stupat i Afghanistan. På båda sidor av körbanorna satt det mängder av kors med namn på unga personer och hur de omkommit. De rosa korsen var på kvinliga soldater.

Från bron kan vi se konserthallen  Clyde Auditorium, den har vissa likheter med konserthuset i Sydney. I folkmun går det under namnet "The Armadillo" eftersom formen även liknar ett bältdjur.  Den stora kranen är inte i funktion längre men har sparats som ett minnesmärke av stadens ingenjörmässiga arv. Den kallas för Finnieston Crane.

När vi startade promenaden så sken solen och vi hade inte en tanke på regn. Det sägs att man inte ska lämna huset utan paraply i Skottland. Hade vi paraply med oss ut? Näää, tänkte inte på det och se där borta hur molnen hopar sig över floden Clyde.

Fast om vi går åt andra hållet så verkar det som om molnen inte hunnit dit och där finns ett spännande parkeringshus som ser mer ut som en schweitzerost. Så vi traskar vidare och låtsas som om det regnar.

Det dröjer  inte så länge innan vi är nere vid floden igen och hamnar nu under den gamla järnvägsbron. Alldeles bredvid den så har det funnits ett färjeläger.

Kvar finns damernas vänthall. Fint ordnat för damerna på den tiden.

Regnmolnen börjar torna upp sig igen men damen som sträcker händerna upp mot dessa moln tycker att det är bättre att  dö till fots än att leva på knä, så vi traskar vidare.

Hittar en fin gångbro över älven.

Som tur har den ett brofäste som är väldigt praktiskt när regnet, som förr hängde i luften, nu beslutar sig för att ösa ner. Där kan man söka skydd tills det allra värsta har regnat över.

Regnet lugnar ner sig lite och vi skyndar upp till närmaste köpcentrum och väntar. Fast när vi ser att till och med marknadsstånden beslutat sig för att packa ihop så kommer vi på bättre tankar.

Varför stå där och hänga när det finns en trevlig Pub intill.

och vad annat ska man äta här om inte fish and chips och en öl därtill.

Åka buss i Glasgow

Sista turen.

Vi lämnar ön Islay och tuffar iväg lite sakta för att i morgonbitti återvända till Oban. Vi passerar två fina fyrar. Det här är MacArthurs Head på Islay. Skulle vara intressant att veta varför den är så inhägnad.

Lite senare kommer vi förbi Rhuvaal lighthouse.

Vi ska ut på en sista zodiakkryssning och båtarna sjösätts.

Carol har lite problem med sin motor, den vill inte starta och hon driver iväg med strömmarna. Men räddningen är nära för Martin kommer till undsättning och chefen fixar det hela.

Zodiakkryssningen är räddad.

Vi drar iväg till sundet Tabert för att se om det finns något djurliv där.

Det är lite svalt i dag och jag ångrar att det inte var långkalsonger på, före avfärd.

Trevligt möte på fjärden. Några sälar dyker upp och Klaus spanar mot land efter de hjortar som ska vara här.

Men det enda vi ser, förutom sälarna, är hotfulla moln som tornar upp sig och sedan dröjer det inte länge innan regnet också kommer. En demokratisk omröstning gör att vi återvänder till vårt varma fartyg.

Hittar man inga djur där ute så får man väl leta inne på fartyget då. Fönstret var aningen saltstänkt och fläckigt.

På kvällen är det kaptens avskedsparty och farvältal.

Martin, vår expeditionsledare avtackas och även den övriga personalen. Vi är alla överens om att det varit en mycket lyckad resa.

Slutligen så måste man ju kolla om det blev några bra bilder i dag.

Om någon är intresserad av vilka som arrangerade den här resan så är det PolarQuest. Jag har rest många gånger med dem och det har alltid varit resor med stort innehåll och mycket bra arrangemang. Deras motto är "flexibilitet" och det stämmer också. Fungerar inte det som var tänkt från början så har de alltid en Plan B i bakfickan.

Förra inlägget om whisky

Hur man skaffar sig nya och dyra vanor - men det får inte bli en vana.

Jag tycker inte om whisky, det vill jag å det bestämdaste hävda... men i dag ska vi besöka ett whiskydestilleri för att se hur det går till när man tillverkar den. Vi beger oss till ön Islay som ofta brukar kallas för "Drottningen av Hebriderna".

Som vanligt så kommer vi sjövägen.

Vita och pampiga byggnader liggger här vid stranden. Från början var de två bröder som startade destilleriet Donald och Alexander Johnston.

Vi startar rundturen här. Bara att följa pilen.

Först lite allmän information framför wiskeytunnorna. Maltwhisky tillverkas av tre ingredienser: korn, vatten och jäst.

Först blötläggs kornet i några dagar och sedan får det ligga och torka. Det finns två sätt att torka kornet på. Antingen som här, att det får ligga i en "kölna" där varm luft strömmar in underifrån.

Där måste man vända på kornet med den här krattliknande tingesten. Hans tyckte inte att det var svårt men lite tungt att dra den.

Då eldar man torv eller kol under golvet i en stor ugn och låter den varma röken sippra genom golvet. Det ger malten en distinkt smak av rök. Vi fick smaka på de rökta och torkade kornen och de var riktigt goda, lite söta och krispiga. Skulle kunna användas som snacks. Det moderna sättet är att göra det på är att använda ugnar och maskiner för vändningen av kornet. Värmen gör att kornet börjar jäsa och gro och stärkelsen omvandlas till socker. Den här proceduren kallas för mältning.

En viktig del i wiskytillverkningen är torven.

Det här verktyget används då man tar upp torven.

Sedan är det dags för mäskningen. Då mals kornen till en mjölliknande konsistens som kallas för gröpe. Den blandas med hett vatten i stora mäskkar.

Mycket sker numera maskinellt.

Nu tillsätter man färsk jäst och låter vörten jäsa i jäskar. Så här långt är processen lika med hur man tillverkar öl.

Men efter det så skiljer det sig på hur man tillverka öl och whisky. Den grumliga brygden hälls i kopparpannor  för att bli whisky, men den får inte kallas whisky förrän den lagrats minst tre år på ekfat.

Jag passar på att göra en så kallad "selfie", medans guiden berättar om tillverkningen.

Maltwhisky destilleras oftast två gånger i kopparpannor, vars karakteristiska form ser ut så här. Det är väldigt varmt här inne.

Laphroaig är den enda whisky som fått utmärkelsen Kunglig hovleverantör. Det är prinsen av Wales som belönade dem med den titeln då han var hit på besök. Något de tydligen är mycket stolta över för det fanns en hel vägg med bilder från det besöket.

Efter destilleringen är det dags att fylla destillatet i ekfat som de lagras i.

Sedan är det dags för provsmakning, men jag tycker inte om whisky. Jag tänker att kan jag ta hostmedicin så ska jag väl klara av att smaka på whisky också. Men något märkligt händer, det doftar härligt rökigt och det smakar ju gott. Smakar nästan som de hikorymarinerade revbensspjäll som min man brukar laga. Hur gick nu det här till, för konstigt är det, men jag tycker om whisky.

Så när det erbjuds att bli medlem i "Friends of Laphroaig" alldeles gratis så tvekar jag inte. Inte nog med att jag nu äger en kvadratmeter mark på  ön Islay,  jag fick en liten miniatyrflaska med mig hem också.

Förra inlägget om ett grillparty - Nästa inlägg då vi gör den sista turen

Grillparty med gung.

Vad vore en expeditonsresa utan ett grillparty.

Massor av mat och god mat.

Det gäller att balansera allt rätt när man är på grillparty. Om ni undrar över den vackra hatten så var det en tävling om finaste hatten.

Gissa vem som vann!!!

Musiken var så medryckande så det var inte många som kunde stå still.

Det ryckte och svängde i benen på de flesta.

Lite mer för en del.

Snart gungade alla och hela båten i takt. Det gungade nog mer på däck än vad det gjorde bland vågorna.

Mest av allt vår chilenske vän.

Det mörknar och vi ser att det blinkar från fyren "Tiumpan Head Lighthouse" som vi passerar.

Undrar om de som bor i Stornoway hörde vår dansvänliga musik. Det är en riktigt färgrik ort, men i mörkret blir alla katter grå säg det.

Förra inlägget om det märkliga slottet. - Nästa inlägg då vi provar whisky.