En dag på slottet - ett märkligt slott.

Nu är det dags för ett nytt slottsbesök. Det här slottet är omtalat som smaklöst och spektakulärt. Det är Kinloch Castle på ön Rum som vi ska till. Ön Rum ägdes av  John Bullough en textil-brukspatron från Lancashire. Han hade ön som sommarresidens och för jakt. Sonen Sir George Bullough ärvde ön. Han var inte speciellt intresserad av faderns företag, som tillverkade textilmaskiner, mer än till inkomsterna från det, vilka var betydande. Han kunde leva ett lyxigt playboyliv.  

Han lät bygga det här slottet för att ha som sommarställe. Trehundra män byggde slottet på tre år, det stod klart år 1900 . Det hade sin egen elförsörjning, och hade även modern uppvärmning och lyxiga badrum med både dusch och badkar. Trots att ingen bodde heltid här utan bara var här fyra veckor (tolv veckor något år) om året så var det full tjänarstab året om. 

Utvändigt så tycker inte jag att slottet ser så underligt ut men det skulle nog behövas lite upprustning.

Det finns inga får på den här ön men vet att det finns kronhjort och vildlevande ponnyer. En större koloni av mindre lira häckar här på ön men vi får veta att det är en vandring på 2-3 timmar upp på berget för att komma dit och dessutom är de mest aktiva på natten. Vi får vänta lite innan det är dags att få komma in så jag passar på att bekanta mig lite med de frigående hönsen.

Kanske inte lika spännande som mindre lira men de är fina de också.

Sir George Bullough hälsar oss välkommen då vi kommer in.

Likaså lady Monica, hans hustru.

Här inne börjar jag förstå vad de pratar om de som säger att det är smaklöst. Märkliga ting som Sir George samlat på sig under sina resor samsas här. Se bara på de enorma järnskulpturerna som han tagit hem från Kina.

Men modern och före sin tid var han. Om man kikar under biljardbordet så skymtar där ett galler. Det släpper igenom varmluft.

Modern var han verkligen för det här är landets andra privata telefon. Fanns inte så många att ringa till då.

I hallen utanför bowlingrummet och festsalen står en märklig mackapär. Det är en mekanisk orkestrion.

Stora orgelpipor fyller ett helt skåp bredvid det som ser ut som ett trumset.

Finns en hel del musik att välja på under de perioder som de inte hade en levande orkester som underhöll familjen och deras gäster. Under Boerkriget lånade Bullough ut sin stora yacht Rhouma som lasarettsfartyg. För denna tjänst adlades han 1901.

Här fanns också vackra trädgårdar såsom en vattenträdgård, en japansk trädgård, bowlinghall och golfbana. För att anlägga allt detta importerades matjord  från Ayrshire.  En kort period fanns här också en alligator men den rymde så den sköts.  

Men så var han också en av världens rikaste män.

Vi återvänder till vårt fartyg och kopplar av uppe i panoramaloungen. Tittar på landskapet som vi seglar förbi, kollar in kartan för att se var vi varit. Då ropar någon TUMLARE!

Och där utanför möter vi ett gäng varelser som hoppar omkring. Nu var det inte tumlare utan delfiner. Många är de också och jag undrar varför jag gick hit upp utan kameran. Det var väldigt dumt det.Men jag har en man med raska ben och med lite övertalning så rusar han ner i hytten och hämtar min kamera. Lite tur har jag för det kommer några eftersläntare.

Föregående inlägg om den vackra ön Canna. - Nästa inlägg om ett grillparty med gung.

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Hur man bordar en zodiak eller tvärtom.

Att ta sig ombord till en zodiak från fartyget är inte så svårt. Det är bara att ta sjömansgreppet och ställa båda fötterna på pontonen och kliva ner, sätta sig där man blir anvisad och så är det klart. Åtminstone i lugnt väder.

När alla är ombord är det bara att åka iväg.

Tillbaka sedan så är det samma procedur fast tvärtom...om det är lugnt väder förstås.Det var det inte när vi återvände från landstigningen i förra inlägget , den om järnåldersbyn. Vi fick oss en rejäl överraskning. Då vi skulle försöka ta oss från gummibåten till M/S Quest.

Solen sken och det var lite svårt att förstå att det kunde gunga så mycket som det nu gjorde. Vi kom som första båt tillbaka och det blev minst sagt dramatiskt. Det var nog mer tur att ingen gjorde sig allt för mycket illa. Men det var nära ögat för en del. Vi låg mer eller mindre som utslagna käglor på botten av båten och David och de på gangway fick verkligen slita hårt. Jag är mycket tacksam för att David tog ett rejält grabbatag i krysset bak på min flytväst och att killarna på gangway var så starka och stadiga då jag skulle upp dit.

När nästa båt kom så försökte vår kapten vända fatyget för att få lite lä och de klarade ombordstigningen bättre.

Sedan kom båt tre och då gungade det ganska mycket igen.

De gjorde ett tappert försök och fick ombord en person.

Trots tappra försök så fick de sedan ge upp.

De fick ta en liten sväng och komma tillbaka för nytt försök. Då gick det bättre.

Sista båten fick också kämpa en hel del.

Det gungar upp...

..och det gungar ner.

Alla kom ombord...

..och Martin, vår expeditonsledare kunde pusta ut.

Föregående inlägg om järnåldersbyn - Nästa inlägg om Dunvegan Castle

Bostadh - en järnåldersby.

Vi kliver iland på en mycket vacker sandstrand på Great Bernera island. Det ser ut som vilken annan fin sandstrand som helst och det gjorde det ända tills 1993 då det var en kraftig storm i området.

När stormen bedarrat upptäcktes det att här i sanddynerna fanns det rester av något som människor skapat. Det fanns stenhus där under sanden.

Utgrävningar gjordes och man fann rester av en bosättning från järnåldern. Man fann att här funnits minst nio stenhus. Carol visar var de fanns och hur de var byggda här vid stranden. Tyvärr så gick det inte att bevara utgrävningen eftersom sanden ganska snabbt fyllde igen den. Men hon visade att det var bara att gräva lite i sanden så hittade man små keramikskärvor, benrester och annat som visade att här bott människor.

 Vi lyssnade andäktigt.

I närheten har man byggt upp en kopia av ett hus från den tiden, den kallas för. "Jelly Bean house" efter den form huset hade. Det liknade en åtta till formen, den större delen var "vardagsrum" och den mindre var troligtvis förvaringsutrymme. Varje hus var sammanlänkat med de andra genom tunnlar.

Fynden som här gjordes gör att man antar att det fanns stora områden med skog här, lite svårt att tro när man ser hur kalt här är numera. Dörren på det här huset är gjort av valben, så som det var på den tiden.

Men vad pysslar Martin med?

Han hade upptäckt gräsulven. Förmodligen en gynnsam plats för den lilla larven, för om man tittade ner på marken så vimlade det av dem. Efter att jag försiktigt lyft upp en av dem till en lite högre plats, för att slippa ligga ner och fota, så fick jag höra att man inte bör röra dem eftersom larvens hår lätt kan lossna och då ge svår klåda eller eksem.

Efter att tittat färdigt på både hus och larv spreds vi ut över ön. En del drog sig upp på berget för att spana efter fåglar.

Jag passade på att beundra utsikten.

Det här var en så kallad "blöt landstigning" så det var överdragskläder och stövlar på. Jag har lite problem med att gå ännu och med stövlar på, var det jobbigare.

Tvillingar.

Jag drar mig ner till gummibåtarna där David sitter och passar dem så de inte ska dras ut av tidvattnet. Han får hela tiden flytta förtöjningsankaret.

Här finns också en lite märklig klocka.

Den kallas för "Time and Tide bell". Det är en klocka som ringer när tidvattnet stiger. Det finns tolv klockor på olika platser i  hela Storbritannien. Tanken är att de ringer när tidvattnet stiger och kommer in. Alla har olika inskriptioner och på den här står det:

"Without change, without pity   Breaking on the sand of the beach   The ceaseless surge   Listen to the high surge of the sea   Make my resting place be  By the sound of the surge of the sea".

 Vi återvänder till vårt fartyg och får en liten överraskning.

Föregående inlägg om Callanish Stones - Nästa inlägg om hur äventyrligt det kan vara att komma ur en Zodiak