Ushuaia - Tierra del Fuego

Kikar ut över kajen och ser att längst bort ligger Kapten Chlebnikov, ett fartyg som jag gärna skulle ha velat flytta över till, för jag vet att det är till Snow Hill och kejsarpingvinerna den ska iväg. Tyvärr så lyckades jag inte komma iväg på den resan innan den lades ner, isbrytarna tjänade mer på att bryta is till oljeletarna uppe Arktis.

Vårt bagage lastas iland och snart får vi följa efter Adam nedför landgången och få passen stämplade och komma in i Argentina.

Eftersom vi har några timmar på oss innan flyget går till Buenos Aires, så passar vi på att ta en liten rundtur i Tierra del Fuego som Eldslandets nationalpark heter. Den är 630 kvadratkilometer stor så vi hinner bara se en liten, liten del av den.

Här har vi världens sydligaste postkontor, fast det måste väl vara det sydligaste på fastlandet. Det som jag såg i Grytviken borde ligga betydligt mer söderut. Om någon undrar varför det är kö in så var det några som ville posta vykort från denna sydlig utpost ...

...och om du var riktigt snäll så kunde du få en så här fin stämpel i passet.

Gullig brevbärare de har här.

Längre ut än så här fick man inte gå ut på bryggan för att beskåda Beaglekanalen men det gjorde inget för här var ingen sugen på att bada och kondoren som flög förbi såg vi ändå.

En magellanräv smög förbi.

En ibis visade sig en kort stund.

Den här märkliga frukten kallas för indian bred.

Och det här är falsk mistel.

På vissa utvalda ställen hade gångvägar i trä byggts för att spara på naturen och att folk skulle få komma fram och beskåda utsikten.

Den var väl värd att beskådas.

Det var inte alla som kunde läsa och hoppade runt helt obekymmrat på gräset.

För att förstå den här skylten behöver man inte kunna läsa.

Vi avslutade rundturen på en restaurang med utsikt ut över Ushuaia, ser att vår Professor Multanovskiy ligger kvar och väntar på nya passagerare som ska ut på äventyr.

Ombord på Professorn satt vi vid väggfasta långbord, så när det var dags för avdukning skickade vi tallrikarna längs bordet så de hamnade längst ut och någon kunde plocka bort dem lättare. Vid lunchen på utflykten satt vi också vid långbord. Inte väggfasta och det här var en restaurang med servitriser, vår vana trogen så gjorde vi likadant som på båten och skickade tallrikarna till ena änden av bordet. Därav de glada minerna här och den något snopna och lite generade servitrisen.

Orkan - Oändligt är vårt stora äventyr

 Vi tar oss i minnesresan över Drakes sund, där gungar det ganska så bra. Mer än vad som är hälsosamt för balanssinnet. Den som döpte det havet till Stilla havet skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med för det är allt annat än stilla.

Inte blev det mer stilla när vi närmade oss Kap Horn. Jag vaknade på morgonen och tyckte väl inte det var så farligt men min man låg i överslafen och bara kved i sin sjösjuka. Då staplade jag iväg till matsalen och tänkte att jag skulle äta lite frukost. Bara att lyckas ta något som stannade på tallriken den morgonen var en bedrift. Det gungade så man kunde knappt stå på benen.

Jag lyckade dock plocka ihop lite och även fixa med lite smörgåsar till maken och även sätta mig utan att stöta i alla bord och stolar. Då kommer vår skeppsläkare och undrar hur det är med min man. Han ser min tallrik fullastad med mat, han vet ju inte att jag inte klarade av att äta den och att större delen är till maken, så han antar att jag mår hur bra som helst.

Jag staplat tillbaka till hytten, ger maten till min make och stupar ner i slafen och vågar inte röra en fena. Hade jag bara försökt prata så vet jag att det kunde gått väldigt illa med ombäddning som följd.

Då kommer vår skeppsläkare, ger min man en spruta mot sjösjuka, mig ignorerar han för han hade ju sett mig i matsalen med all mat och där ligger jag och orkar inte ens säga att jag mår illa.  Hur som helst min man piggnade till av sprutan efter ett tag och kunde ta sig upp och ge sjösjukepiller till mig. När vi närmade oss Kap Horn så orkade jag t.o.m ta mig till bryggan för att få några bilder på stället.

Att gå i trapporna ombord var nästan som att befinna sig på lustiga huset för plötslig kunde det kännas som om trappen försvann under fötterna, fast det var bara båten som plötsligt lutade åt ett nytt håll. 

 Jag var inte ensam om att vilja få en glimt av udden.

Men när jag såg den här vågen då klarade jag inte av att vara uppe mer. Vågor på 6-8 meters höjd är inget för en landkrabba och en vindstyrka som gick upp till 38,4 m/s var nog för att jaga mig tillbaka till slafen.

Gränsen för orkan går vid 32,7 m/s och beskrivs då så här: Stora föremål flyger i luften, fönster blåser in, byggnadsställningar rasar, båtar kastas upp på land, allmän ödeläggelse. Här fanns det inga föremål som kunde blåsa omkring men fönster kan vara i farosonen och det har hänt att fönstret i fören tryckts in och vattnet strömmat in. Olle som var med på den resan berättade att han inte var säker på att de skulle klara sig den gången.

Vid ett tillfälle då jag tyckte att det hade lugnat ner sig lite så försökte jag ta mig upp igen men innan jag hinner släppa taget om sängen så kommer en våg med sådan kraft att jag tappar taget och far med kraft och huvudet före rakt in i väggen, på motsatta sidan av hytten. Men skam den som ger sig. Vi får inte gå ut på däck men vår hytt ligger alldeles vid en dörr ut, så jag smyger dit och går ut. Ja jag vågade mig inte ut på däck på riktigt, jag går bara över tröskeln och krokar sedan arm med ett stag där. För några bilder på den mäktiga klippan vill jag ha utan ett fönster emellan.

Där har vi den, klippan vid Kap Horn. Fick rådet av någon att klona bort den lilla bit av lampan som sticker fram i vänsterkanten, men eftersom jag inte vågade flytta mig för att få fri sikt så får den vara kvar som en påminnelse om hur gungigt det var.

Vinden piskar i vågorna och det ser verkligen ilsket ut, ändå så har det lugnat sig lite nu.

Lite konstig känsla när jag tittar på dessa bilder så här lång tid efteråt, för det börjar gunga igen. Känns som om jag får hålla mig kvar i stolen.

Jag fick ingen ring i örat trots att jag nu rundat Kap Horn, för att vara berättigad till det så ska man göra det i ett segelfartyg.

När vi till slut når hamnen och får lägga till vid kaj så tittade vi ut över ett vindstilla Ushuaia. Vackra vita berg i bakrunden och framför dem grönskande kullar.

Valar och forskning

Vi har påbörjat vår hemresa.

Innan vi lämnar alla öar och platser här i den fantastiska antarktiska världen stannar vi till vid en Polsk forskningsstation.

Jag hade fler bilder från stället men ett gungande skepp och begynnande sjösjuka kan få en att göra konstiga saker som att formatera ett minneskort med bilder som inte är sparade.

Ute till havs, ser vi en morgon, hur det sprutar och blåser upp som från en fontän.

Vi förstår genast att vi fått påhälsning av valar.

Några knölvalar är det som följer oss en kort stund.

Jag vill ha den där klassiska bilden med stjärtfenen som reser sig upp. Det är inte lätt för man vet aldrig var de kommer upp efter nästa dyk.

Samma dag träffar vi också på några timglasdelfiner.

Nu är det bara öppet hav kvar innan vi så småningom kommer att sikta in Kap Horn.

Oväder

Det blåste en hel del den här dagen, pingvinerna kurade i grupper och de som varit iväg på jakt efter mat kämpade på i vinden.

Varför det finns en kryssled på ön, det vet jag inte men gissar att det härstammar från den tiden då det var säljakt eller så är det någon forskningsstation som satt upp dem.

Jaha! Då har jag tagit mig upp hit.

Men vad sjutton skulle jag egentligen hit upp att göra.

Sedan ljöd mistluren borta på Professorn. Den signalen betyder: Gå genast till gummibåtarna! Det var oväder på gång och det här var första gången under resan som vi blivit tvugna att avbryta en landstigning så nu måste det vara något ordentligt oväder på gång. 

Vinden ven och piskade på land men det var inget emot vad den åstadkom ute på havet. Väl i gummibåten, med kameran inpackad i vattentät väska och fastklamrad i alla tampar jag kom åt, började vi färden tillbaka till vår Pofessor. Vinden piskade upp vågor som stänkte över oss och det vattnet kändes mest som isbitar som skulle ha passat i kvällsdrinken istället. Kallt och vått var det, dessutom började det snöa rejält, eller var det någon som startat snökanonen. Jag tror att det inte bara var jag som var våt ända in på bara kroppen. Trots kläder som var anpassade för Antarktisbruk så räckte det inte till.

Där satt vi ett gäng och frös, blöta och ...nej jag ska inte skriva eländiga. För när jag tittade mig omkring på mina vänner i båten så önskade jag att jag kunde ta fram kameran. Över alla ansikten spred det sig ett stort leende. Det här var folk som älskade äventyr och var lyckliga.

Åter ombord fick vi veta att vinden ökat till 20 m/s.

Hård kuling och beskrivs i tabellen "Bryter kvistar, besvärligt gå över öppna ytor, vågors höjd och längd betydande, skumstrimmorna tätnar. Våghöjden blir 2-2,5 meter på öppet hav".

Yankee Harbour

Efter att ha både tittat och fotograferat leopardsälen så styrde vi kosan mot Yankee Harbour. Vädret var lite oroligt och det var lite besvärligt att komma iland bland alla isblock som samlats vid stranden och vågor som sköljde över stenarna där. Men iland kom vi.

Lite får man offra för en lyckad landstigning.

Ön är täckt med ett metertjockt lager av snö.

Professorn ligger där ute och väntar på oss och håller koll på vädret. Vi vet att om en signal ljuder från fartyget så ska vi som är i land, genast ta oss till gummibåtarna för att åka tillbaka. Än så länge har ingen signal ljudit.

De mindre isberg och isblock som ligger och skvalpar runt stranden har vågorna skapat fina mönster i.

Is till drinken.

Vinden ökar och vågorna plaskar genom isblocken.