The Bonnie Banks o' Loch Lomond

Vet inte riktigt varför jag fastnat för Loch Lomond om det är namnet eller om det är sången Kan vara båda för skottlands största sjö är inte så speciellt vacker.  För jag tror inte att det kan vara för att den skotska whiskyn Loch Lomond är kapten Haddocks favoritdryck i serien om Tintin.

Men smaka på namnet, säg det högt och lyssna, det låter som musik och naturligtvis finns det en sång där sjön har en framträdande roll. Men det tar vi senare.

I höstas var jag dit på en utflykt från Glasgow, på vägen till Loch Lomond stannade vi till i det lilla byn Aberfoyle. Den byn är mest känd för sin präst, pastor Kirk som på 1600-talet översatte psalmboken till gaeliska. Men det pastor Kirk ändå blev mest känd för var inte översättningen av psalmboken utan den bok han sedan skrev "The Secret Commonwealth of Alves, Fauns and Fairies" och sedan försvann under mystiska omständigheter. Ingen vet hur han försvann, men legenden säger att älvor och liknande väsen, blev rasande på pastorn för att han avslöjade alla deras hemligheter och att de planerade hämnd. Legenden berättar att vid Doon Hill dök älvorna upp och tog honom till älvornas underjordiska värld. Det är säkert alldeles sant.

Fantasin är tydligt fortfarande god för de ser ut att fira Halloween rejält här.

Och vid postkontoret vaktar kung Charles brevlådan. Ovant att säga kung Charles, jag höll på att skriva prins.

Men nu var det Loch Lomond vi skulle till. Namnet betyder Almarnas sjö.

Höstvindar blåser där vid sjön och jag tror att det är almlöv som färgar stranden gulaktig och solen också förstås. Precis som en textrad i visan" Where  the sun shines bright on Loch Lomond".

Vattnet är kallt, så kallt att det bara är en hund som vill bada i dag och jag förstår att det alltid är kallt vatten i den sjön för jag har aldrig förr sett att man varnar för kallt vatten vid en strand.

Men så var det den där sången då "The Bonnie Banks o' Loch Lomond". Låten har spelats in av många artister genom åren men den här är min favorit.

Det finns många teorier om innebörden av sången, de flesta är kopplade till jakobiternas  uppror 1745. Jag tror att varje gång jag varit i Skottland så har jag fått höra olika tolkningar, en var att sången sjungs av älskaren till en tillfångatagen jakobitisk rebell som ska avrättas i London. De avrättade rebellernas huvuden spetsades på pålar som ställdes upp längs "high road" (den viktigaste vägen) mellan London och Edinburgh. Den vägen tog aldrig rebellernas släktingar, de färdades längs "low road" (den vanliga vägen som bönder och allmoge färdas på). 

En annan förklaring om sången var att det var en äldre bror som tog straffet och avrättades istället för sin bror så att han skulle få leva vidare. Letar man på nätet så finns det nog åtskilliga fler än de jag fått berättade för mig.

Men lyssna nu på sången och njut.

Vi stannar även till på ett annat ställe vid sjön och får stifta bekantskap med Tom Wier. Han blev en banbrytande förkämpe för skyddet av den skotska naturen och miljön.

Han var klättrare, författare och programledare. 1950 var han medlem i den första efterkrigstidens Himalayaexpedition och 1952 var han en av de första som utforskade de tidigare stängda bergskedjorna i Nepal, öster om Katmandu. Trots det hade jag aldrig hört talats om honom innan vi kom till Balmaha där han står staty vid Loch Lomond.

Här är det mer liv och rörelse både på sjön och bredvid, ser att även här tycker inte hundarna att det är för kallt i vattnet. Den där hunden simmade med när husse rodde iväg.

Isblommor.

Nu när jag kliver ut på morgnarna så har någon målat vår trappa med en helt otrolig blomsterbukett.

Tror att det är Gubben Frost som varit i farten.

Kommer jag ut en timme senare så har visst Gumman Tö varit framme för då är alla blommor borta.

Kroppkakefest

Fyllde år förra veckan och eftersom det inföll på en lördag så bestämde jag mig för att ha en kroppkakefest den dagen. Vet att de mina verkligen gillar kroppkakor och eftersom det är lite jobb med att få till dem så blir det alltför sällan som jag gör dem.

Nu skulle vi bli ganska många och vet av erfarenhet att det går åt ganska många så jag satsade på en stor sats.

För en omgång för fyra portioner så går det åt;

1 gul lök

1 tsk mortlad kryddpeppar

1 ägg

1 tsk salt

3 dl vetemjöl 

Jag fyrdubblade satsen.

Har inte händer för att stå och tärna fläsk och hacka all lök i tillräckligt små bitar, då får man ta lite hjälp. Fram med skärmaskinen. Skar först fläsket på längden och sedan på bredden.

Sedan samlade jag ihop alla strimlorna och skar till tärningar. 

Sedan stod löken på tur, fram med mandolinen och där blev det strimlor i ett kick. 

Fast nu skulle jag ha löken tärnad så då blev det att hacka strimlorna på tvären. 

Gick ju bra det med.

Nu ska allt stekas.

 

Steka fläsk doftar ju riktigt gott så min köksassistent kom och ville hjälpa till.

Snälla matte, säger Ronja och lägger huvudet i mitt knä, lite kan du väl tappa.

Så här långt kunde jag förbereda en dag i förväg, men på lördag morgon var det dags för potatisen. Tog sin lilla tid att skala fyra kilo potatis, viktigt att det är en mjölig sort.

Färdigkokt och avsvalnade skulle den pressas genom potatispressen, då fick maken med starka händer rycka in. 

Sedan fram med ägg, mjöl och salt och få till en smet. 

Smet blev det. Fick kanske i lite för lite mjöl i den så min smet blev lite kladdigare än vanligt, men belöningen för det blev också godare kroppkakor än vanligt.

Trillade i alla fall ihop 45 runda bollar med fyllning i. 

Medans jag fixade bollar, ordnade maken trivselbrasan inför kvällen.

För att få så goda kroppkakor som möjligt ska de kokas precis innan de äts. 

Vattnet i stora grytan bubblar och en efter en åker bollarna ner i det saltade kokande vattnet och strax så började även flyta upp till ytan.

Smöret är skirat och lingonsylt framdukad, strör över lite persilja och... 

...så kan vi njuta av vår kroppkakefest.

Mums  så gott, av de 45 blev det bara sex stycken över. Kändes som ett bra betyg. 

Här är gänget med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, fattas ett barnbarn som inte kunde komma. 

Är det födelsedag så bjuds det så klart på tårta.

Har man sedan en liten fyraårig "toastmaster" som stämmer upp med sången Happy birthday för gammelmormor, då är födelsedagen fulländad.

En gång var jag till Rom X

En gång var jag till Rom och då tittade jag på lite av varje, så nu blir det en liten blandad kompott av vad jag såg.

Nära vårt hotell på väg till Pantheon stod den här tungt belastade lilla och söta elefanten.  Elephant and Obelisk heter den och obelisken är en av de tretton obelisker som finns i Rom. Enligt källor 1665 hittades den lilla obelisken i trädgården till dominikanerklostret bredvid kyrkan

Ursprunget till elefant- och obeliskstatyn är ganska unikt och spännande. Påven Alexander den VII ville att obelisken skulle resas framför kyrkan. Många konstnärer i Rom började skicka sina ritningar för den nya statyn. Bland dem fanns en dominikansk präst, fader Paglia. Men för att göra en lång historia kort så gillade inte påven fader Paglias förslag, utan han föll för Gianlorenzo Berninis förslag vilken hade hämtat sin idé från en roman "Drömmen om Poliphilus". Romanen var så känd på 1400-talet att påven också hade ett eget exemplar. Var kanske det som avgjorde hans val av konstnär.

Så, Bernini avslutade designen. Fader Paglia föreslog för påven att statyn behövde ett stöd, en stenkub, för att bättre fördela vikten av obelisken som bara belastade elefantens ben, eller så ville han bara få ett ord med i det hela. Det ville förstås inte Bernini, men påven höll med Fader Paglia så stenkuben lades till men  Bernini hade sin revansch!

Elefantens rygg pekar mot ingången till Dominikanerklostret, så att det var det första som fader Paglia skulle se när han kom ut från klostret. Han vågade nog inte placera den så att baken pekade mot ingången.

Bakom den här statyn ligger alltså Santa Maria sopra Minerva, den var tidigare ett Dominikanerkloster. Före klostret fanns här tre tempel tillägnade Minerva, Isis och Serapis. Det förklarar varför torget heter Piazza della Minerva. En dag då vi gick förbi kyrkan var porten in öppen så att man kunde titta in.

Går man vidare och även förbi Pantheon så kommer man till kvarteren där det ligger mängder av små restauranger, ingen där som jag tänker rekommendera om man inte är ute efter de typiska turistställena.  Här påstod de att saltimbocca ska lagas på fläsk och inte kalv. Dessutom få man se upp där, kolla så de det inte hänger några lösa blomkrukor ovanför, en föll nämligen ner och träffade mig i huvudet. Tur att det var en plastkruka och en ganska så torr blomma.

Men visst är det mysigt att sitta där och koppla av med en Aperol spiz.

Eller varför inte en espresso.

Sedan orkar man gå lite mer. Det var inte fint väder alla dagar.

Många statyer och minnesmärken hamnade framför kameran.

Det här är Trajanuskolonnen, ett antikt segermonument i  marmor.

Den är dekorerad med en relief  i spiral. Den föreställer valda episoder från kejsar Trajanus fälttåg mot dakerna  (år 101–103 och 107–108 e.Kr.). Detta "bildband", som innehåller omkring 2 500 figurer, det har säkerligen varit målat för att vara lättare att se. Trots detta hade det i princip varit omöjligt för en från marken stående betraktare att beskåda de övre relieferna, vilket antyder att det kanske är mer mening att man ska förbluffas och förundras över konstverket och bedriften i sig snarare än att kunna se varenda bild på kolonnen som en sammanhängande berättelse.

I kolonnens bas finns en kammare, där kejsaren bisattes efter sin död 117. En spiraltrappa, upplyst av små gluggar, leder upp till toppen. 

När man ändå tittar upp så finns det fåglar att skåda.

En berömd trappa trodde jag och tog en bild...

...och så visade det sig att det var den till höger som var den berömda trappan, den leder upp till Capitolium.

Blir  man för trött i benen eller ryggen av att traska runt kan man ta en tur med häst och vagn, ett mycket dyrt nöje sa de på sightseeingbussen.

 Många fina gränder har de i Rom.

Ibland får man hjälp av en och annan turist som vill leka statist i bilden.

Gatuförsäljare finns det en hel del.

Den här damen putsade bilrutor vid rödljus.

Andra skulle på bröllop.

Och så har vi alla dessa hänglås.

På söndagsförmiddagen var centrala delen av stan avstängd för biltrafik, även på Piazza Venezia, då jag gick över där trodde jag först att den här polismannen hade fått en stor blombukett, men såg sedan att det var de gula avspärrningsbanden han höll på att samla ihop.

Vi tar en sista blick ut över hustaken...

...sedan åkte vi hem.

En gång var jag till Rom IX

En gång var jag till Rom, då fick jag syn på de många vackra gathörnen.

Många av dem var riktigt exklusivt utsmyckade med både änglar, lyktor och madonnabilder.

Puben som hade god irish coffee hade en snäcka med bild under.

Ett litet tak över bilden var det på den här.

Andra gathörn var lite enklare med en enda liten skulptur.

Vid en del gathörn satt bilden väldigt högt upp.

Det här gathörnet hade bara en rolig trafikskylt.

Hittade en till trafikskylt med speciellt motiv, fann bara dessa två och inte som i Florens där det var liknande motiv på nästan alla. Många i alla fall.

Såg också en häftig lampa på en vägg, den skulle jag inte ha något emot att ha vid ytterdörren på vårt hus.

Kanske skulle kunna avskräcka inbrottstjuvar.

Avslutar med en vägg och inget gathörn bara för att det var så dekorativt. Strax intill det huset, åt vi middag en kväll, inget ställe jag kan rekommendera för de kunde inte ens skilja på vitt och rött vin. Vi beställde in vitt vin, namnet på vinflaskan stämde då kyparen öppnade flaskan men när vi skulle hälla upp var det rött.