En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna. 

En gång var jag till Rom V

En gång var jag till Rom, då gick jag till Piazza di Trevi för där hittar man Fontana di Trevi och den måste jag bara få se.  För den är inte bara en en magnifik fontän, den har också varit föremål för en av de största och mest kända filmscenerna i världshistorien. Det var där som Anita Ekberg och Marcello Mastroianni badade i filmen La Dolce Vita (Det ljuva livet, på svenska). Har man glömt hur det ser ut så blir man påmind vid alla de stånd runt torget som säljer bilder och affischer av just den scenen.

När Marcello Mastroianni, gick bort 1996 stängdes fontänen av och sveptes i svart.

Nu när jag kommer fram till fontänen så har det börjat regna, brukar inte vara någon nackdel för då kommer man fram till sevärdheterna, men något snopet så är det staket runt hela fontänen som gör att man inte kommer nära. Tar några bilder i alla fall innan jag lite snopet lufsar därifrån..

Hur som helst så är det en pampig byggnad, ser mer ut som ett palats än en fontän. Huvudtemat med fontänen ska vara Vattnets närvaro överallt.

I mitten står Oceanus som kör en snäckformad vagn, den är dragen av den arga hästen och den lugna hästen, som hålls tillbaka av två tritoner.

Den dagen då vi gick till Spanska trappan, då kom vi förbi Piazza di Trevi på vägen hem. Det var söndag och mycket folk i rörelse och gissa om jag blev något snopen då vi rundade byggnaden med fontänen och fick se att alla stängsel var borta och det var massor med folk där.

Självklart var jag tvungen att knö mig ner ända fram till vattnet. Bada var väl inte att tänka på eftersom det är förbjudet, kan tänka mig att bötesbeloppet är gigantiskt med tanke på vad det kostade att sitta ner på Spanska trappan...men ingen kunde förbjuda mig att känna på vattnet. Så självklart plaskade jag lite med handen i det. 

Många selfisar togs det där och många slantar kastades i vattnet. Pengen ska visst kastas baklänges över axeln och en av alla legender säger att då har man försäkrat sig om att få komma tillbaka till Rom. 

Jag hade inga mynt att kasta i fontänen, handlade mest med kort och mitt Mastercard hade jag inge lust att kasta i, dessutom skulle det väl flyta iväg.

Men det blir många slantar som kastas i den fontänen varje dag och jag hade hört att dessa pengar gick till välgörenhet men hade inte någon aning om hur det gick till.

Men en morgon då vi var på väg till något annat fick jag veta hur det görs, en stor dammsugare suger upp pengarna.

Det är den katolska biståndsorganisationen Caritas som varje dag rensar av den på berget av mynt som turister slängt i. Det brukar bli drygt 20 000 kronor per dag eller 145 000 kronor i veckan. På ett år blir det hela 8 miljoner kronor. Pengar som Caritas delar ut till behövande.

Pengarna öses upp för hand i stora pengapåsar.

En gång var jag till Rom IV

En gång var jag till Rom, då gick jag till Vatikanstaten. Dit var det långt att gå.

Vi startade med Vatikanmuséerna.

Har man tagit sig in här så måste det förevigas. Fast en del hade lite svårt att samla sig till en gruppbild.

Så där, det blev visst en bra bild.

Att ta sig fram inne i museerna är mer som att vandra i en labyrint, man kunde se platsen man var på väg till men var tvungen att gå en lång omväg för att komma fram. Gissar att denna labyrint var gjord för dagar då det var mer besökare än en oktoberdag och kanske med tanke på corona. Nu kändes det mest konstig och som om jag gick fel hela tiden.

Fast huvudnumret för vårt besök här var nog de hus som skymtar fram bakom träden.

Vi tråcklar oss bort mot utgången och hittar den berömda spiraltrappan. Jag undrar förstås varför jag inte kan få folk på alla varv på min bild tills jag inser att det varvet är vägen upp och den vägen är avstängd, man får bara gå ner.

Ner kommer vi och tar oss vidare till den mer heliga delen. På vägen träffade vi på några trevliga Schweizergardister, såg tyvärr inga i den färgglada paraddräkten endast de som hade den här dagliga dräkten. Den här dagen kom det lite regnskurar då och då så de hade dessutom en kappa över.

Framme vid torget där både Peterskyrkan och Sixtinska kapellet ligger så blev besvikelsen ganska stor. Vi hade förköpta biljetter där man skulle slippa köa in, vad vi inte visste var att dessa tog oss inte förbi säkerhetskontrollen utan kö. Jag satte mig ner och begrundade kön dit. Den ringlade sig runt hela torget, insåg att där kommer jag inte stå. När kroppen inte längre vill vara med, så får man välja sina strider.

Sväljer besvikelsen och tittar på härligheten utifrån. Fontana Maderno.

Peterskyrkan.

Många stolar var det där. Där kan man få sitta på söndagarna då påven visar sig.

Sedan 2019 finns det en bronsskulptur här på torget. Den heter Angels Unawares.

Dags att återvända till Rom och vårt hotell,  vi tar nu Via della Concillazione och där tråcklar vi oss fram mellan alla försäljare som försöker "skänka" oss armband som de anser att vi inte kan vara utan. Deras försäljningstaktik är att de nu ska åka hem till sin familj i Afrika och har en del armband över som de nu vill ge till just mig. Fast den gåvan kostar förstås en hel del.

Via della Concillazione.

Rom är en väldigt religiös stad, överallt kan man träffa på både munkar och nunnor.

Lite bister min.

Ajdå, det är nog kragen som klämmer och sitter lite för hårt.

Så där, det var ju skönt att få loss den.

Är man på shoppinghumör så kan man även passa på att köpa sig en ny mässskrud  eller påvekräkla. Den här butiken låg vägg i vägg med vårt hotell.