Älgklanens folk.

För 9000 år sedan hade inlandsisen smält bort i Jämtland, på den nakna marken började lavar och mossor att växa och sedan rotade sig gräs och dvärgbjörk. Undan för undan kom det mer växtlighet som gjorde att det fanns mat för djur och de i slutänden gjorde att människan hade något att äta och därför bosatte sig i trakten. Stenåldern hade infunnit sig i Jämtland. Visserligen visste väl inte människorna då att de ansågs att vara ganska primitiva och att vi sedan skulle kalla dem för stenåldersmänniskor, men eftersom de lämnade lite avtryck efter sig så vet vi att de varit där. Här vid Glösa i Jämtland vet man att det fanns en samlingsplats för människor. De här hällristningar är ungefär 4000 år gamla.

Älgen var ett mycket vanligt motiv i hällristningarna i dessa trakter.

I Glösa knackade man in bilder av älgar för att få god fångstlycka, man hyllade makterna, tackade dem och bad dem om hjälp. Därför kallas mäniskorna som levde där för Älgklanens folk.

I utställningsladan i Glösa hängde det mängder av älgklövar och där fick jag även en förklaring till varför det hittats så många älgben på ett och samma ställe. Det var för att man trodde att när älgen återuppstod till nytt liv så skulle den snabbt hitta sina klövar och om den inte gjorde det skulle den bli krympling och skulle då straffa människorna och de skulle få svårt att döda fler älgar.

Nu i dag såg jag inte till några älgar här men desto fler andra djur.

Säg inte att får är dumma, det här fåret hade hittat sig en alldeles egen ryggkliare. Den gick fram och tillbaka under trädstammen för att klia sig på ryggen.

Träffade också på ett gäng nyfikna kossor.

De kom farandes och ville se vad det var för folk som kom på besök. De här två knuffades och buffades så att det såg mest ut som om de sa: "Kan du ta och flytta på dig, det är mig hon ska fotografera".

Till slut enades de om att en gruppbild också var bra att ha.

Vi tog farväl av kossorna och for till...

...Åre.

Små byar med fina hus.

Bilar man runt i Sverige och inte väljer de stora genomfartslederna ser man hur många fina små byar det finns och även hur många gamla vackra hus som skulle behöva nya innevånare.

Det var nog ganska så länge sedan som någon tankade bensin från den här pumpen.

Vid det här huset har någon huggit upp veden inför vintersäsongen.

Lupinerna blommade längs vägkanten och i år kändes det som om de bestämt sig för att visa upp sig i all sin färggranna prakt.

Kör sakta för att se dem bättre.

Kan väl hjälpa mäklaren på orten också, den här skönheten är till salu, ser visserligen ut att ha något reparationsbehov men en rymlig kåk för den kräsne köparen.

Snickarglädjen och samlingen av pinnar på verandan ingår antagligen. Numret till mäklaren kan anas på skylten för den hugade spekulanten. Vet inte om det går att ordna visning, för golvet vid ingången ser lite bräckligt ut.

Antar att ladan ingår...

och utsikten är det inget fel på.

 Bra möjligheter till fotografering av vilda djur finns också.

Gausjosjö

Vid Gausjosjön nära Överuman finns det ett gammalt sameviste. Här vid Överuman har det levt människor i över 6.000 år. En av anledningarna att det kom folk hit var för att hämta råmaterial till sina stenredskap. Uppe på Artfjället fanns en speciell vit kvartsit, inte för att jag vet vad det är för material i stenarna som låg nere vid sjön men även jag lockades att stanna för att beundra de vackert mönstrade stenarna där nere.

Sedan var det dags att börja promenaden till samevistet.

Det skulle bara vara 2 km dit.

och vi gick...

...och vi gick.

När vi kom till platsen som någon markerat med ett kryss av benknotor trodde jag att vi var framme.

Men så var det inte, stigen fortsatte och vi gick vidare.

och fortsatte en bit till.

och så gick vi ytterligare en bit till.

Till slut var vi äntligen framme och jag tror nog att dessa 2 km var mätt med ett töjbart måttband.

Gausju är ett vår- och höstviste som har använts ända fram till 1960-talet.

År 1919 då de norska renbetsområdena stängdes för nordsamerna beslöt länsstyrelsena att ett antal samer  skulle tvångsförflyttas söderut. Det speciella med den här platsen är att här samsades både nordsamer och sydsamer.

 De flesta kåtor var låsta men en var öppen så man kunde kika in i den.

Tilbaka var det lika lång väg men vi fick en fin dag ute i naturen.

Dessutom med att få se mitt livs första blåhake.

Kan det bli så mycket bättre?

Ruttjebäcken.

Inte så långt från Tärnaby och Hemavan finns det en spännande plats som man inte bör missa att besöka om man är i trakten. Vi träffade inte på någon björn i skogarna här, även om det hade varit spännande, men vill man lära sig mer om björnar och alla andra djur och även växtlivet i området så ska man inte heller missa att besöka Naturrum i Hemavan.

Den platsen som jag tänkte på är Ruttjebäcken.

Först ser det ut som vilken bäck som helst med ett vattenfall i men följer man stigen utmed bäcken ser man vilka formationer som vattnet skapat.

Man kan gå ut på klipporna...

...och spana efter jättegrytor, tunnlar, kanaler och fantasifulla slipningar i de mjuka skifferbergarterna.

Eftersom det blir en del fuktighet från vattenfallet blommade det rikligt intill bäcken.

Ängarna intill var väldigt vackra med alla sina färger.

Sedan for vi till Norge och hälsade på Havmannen i Mo i Rana.

Skogens konung och Tärnaby.

Dags att fara vidare på vår tur uppe i norr. Vi lämnar Saxnäs och i skogsbrynet står fru älg med sin lille teling och vinkar av oss.

I Stalon tar vi en tur upp på berget för att se mer av landskapet. Det är lite disigt i dag och solen har inte orkat upp ännu.

De gamla, av både ålder och väder, färgade ladorna tycker jag är så vackra. De här står i Kittelfjäll.

Dagens mål är Tärnaby.

Med sådan här utsikt från sovrumsfönstret kan man sova gott i natt.