Jamtli.

Jamtli var en positiv överraskning för mig, har aldrig varit där förut och en dag som började lite regnigt blev det ett besök där. Vi hade tur för regnet drog sin väg och besöket kunde göras torrskodd. Det blev en resa i både tid och rum. Vi börjar vid Lillhärdalsgården och året är 1785.

Där inne, på den kringbyggda gården, ser det som det går en liten tomtegubbe och slår gräset.

Nu är det ingen liten tomte utan självaste länsman Kjell Herdell som gör fint på sin gård.

Han blir glad över att få besök och avbryter jobbet för att visa oss runt. Han säger att det inte är så ofta det kommer folk från Kungliga huvudstaden.

Hans svärmor sitter på bron och syr och inne i köket håller pigorna på och vitkalkar spismuren. Pigorna är lite blyga men svärmor tycker att det går bra att ta en bild då hon får höra att det inte gör ont.

Länsman tycker att jag ritar bra när han får se bilden på hönorna, för kamera vet han inte vad det är för något.

Och jag tycker lite synd om den björnen som ska fastna i bjönsaxen.

Tiden går fort på Jamtli och vi hamnar snabbt på Näsgården och då är året 1895. Här var det ingen hemma, så vi smög oss fort ut igen.

Det var tydligen bakdag i dag, för där i bakstugan hittade vi två som var i full gång med tunnbrödsbaket.

På väg till 40-talet hamnar vi hos skogshuggarna och får komma in i deras koja, där blir vi bjudna på kolbullar. Mums så gott!!!

Tiden rusar iväg och nu är vi framme vid 1942.  Vid Astrid och Stures lilla stuga möter vi Astrid som är på väg för att hämta mjölk. Hon har en likadan mjölkkruka som jag hämtade mjölk i när jag var barn.

Det är beredskapstid men Sture är hemma på permission, han och några grannar sitter vid köksbordet och går igenom korenspondenskursen i hur man lär sig dansa.

Slutligen kommer vi till 1956, vid macken är det full fart.

Men i kiosken hade de inte det godis jag köpte på 50-talet, fast Herr Gårman är sig lik från den tiden.

Som sagt Jamtli var riktigt trevligt att besöka, kul med alla människor som verkligen levde in sig i sin tidsålder och spelade sina roller så väl att det nästan kändes som man var på besök i dessa tider.

Inne i Östersund såg jag sedan att här ger man ingen pardon till felparkerare. Kör över dem bara.

Stans bästa restaurang var dessutom ett minne blott.

Storsjön.

I Storsjön vid Östersund påstås det att det finns ett storjöodjur, finns till och med de som säger sig ha sett det....men det tror inte jag på. Kan bara inte vara så, jag såg då inget då jag var där.

Vadå klippa och klistra? Inte gör jag något sådant!

Ingen såg väl fingrarna i kors bakom ryggen!!!

Fäbodvägen.

Mellan Börtnan och Persåsen i närheten av Östersund finns det en vägsträcka som kallas för Fäbodvägen. Här finns en hel del fäbodar och många av dem är dessutom välbevarade och några är även i drift. Åkte förbi några där det fanns både kossor och getter och servering av kaffe med våfflor. Vi hade kunnat välja bättre väder den här dagen, det var blött och lockade inte till något fika ute i naturen men vid Svedjebuan stannade vi för ett liten bensträckare och fotostopp.

De är så vackra de grå och väderbitna husen.

Dimman som omslöt skogen gjorde att det blev nästan en magisk känsla att vara där. Lite som om tiden stannat.

Regnet var vår följeslagare den dagen och framme vid Ovikens kyrka stannade vi och tittar man på vår bil så ser det ut som om vi haft väldigt roligt i dag.

I det här huset, Bugården, där Jämtlands första barnaskola fanns redan 1651, blev vi serverade kaffe och våfflor.

Mysigt att sitta där med regnet strilandes utanför och en värmande brasa i öppna spisen.

Svaga vägrenar.

Innan vi vinkar farväl till Dalarna för denna gång tar vi en liten titt på Inlandsbanan och något som jag tror kallas för vattentorn med vattenhäst.

Färden går norrut och i Sveg står världens största träbjörn, den måste vi ta en titt på.

Den här björnen har t.o.m slips, jag räknade och det ser ut som det är 22 st.

Här skulle det ha varit bra att fått tanka, senaste priset på premum var 5 kr.

Så är det dags för en liten varning, norrut finns det renar och en del av dem är väldigt svaga.

Träffade faktiskt på en ren också trots att vi inte kommit fram till Östersund ännu. Den verkade inte alls så svag. Den sprang iväg tämligen snabbt när den fick syn på kameran, såg väl att det var en Canon.

I dalaskogarna händer det underliga saker.

När jag var i Dalarna nyligen fick jag  hela tiden höra att här i Dalarna finns det gott om björn. Kan det var därför de uppmanar en att hålla sig på sin kant.

Vi var lydiga turister och höll oss på leden och leden den var inte så svår att hålla sig på, utan den ledde rakt in i urskogen, men någon björn såg jag inte till. En flock kossor träffade vi på och de ville inte höra talas om någon björn och inte heller vara med på bild.

 Men vad har vi här som kommer kutandes, kan det vara den omtalade björnen, den ser stor ut i alla fall.

Nej det var bara en eftersläntare och hon såg så upprörd ut över att kompisarna hade lämnat henne på efterkälken. Hon såg dessutom mycket trind ut om magen, verkar som om det var smått på gång där.

Sedan kom vi fram till Ö som inte var någon ö, men eftersom det är slutet på alfabetet så slutar min resa i Dalarna här.