Kaffesugen och utskälld i blåbärsskogen.

Jag har haft två sköna veckor ute på landet, kameran har mest fått vila men en dag så kom den fram.

Tyckte att det var dags för en kopp kaffe och masade mig in i köket och som vanligt slängde jag en blick ut genom köksfönstret och där utanför i blåbärsriset står det ett rådjur och mumsar i sig av mina blåbär. Ja, mina och mina, men växer de på min tomt så känns det som det är mina blåbär. Fast rådjuret är fint så jag tänker om du vill ha av mina blåbär så får du bjuda på en bild också. Jag hämtar kameran och tar först en bild genom fönstret.

Rådjuret tittar upp men fortsätter sedan att mumsa på blåbären, jag smyger ut och hon står kvar men gillar inte mitt sällskap. Förstorar man bilden så syns det att det är gott om blåbär i år.

Hon traskar iväg. Ser inte speciellt rädd ut och har inte fällt upp skölden där bak heller, går bara lugnt sin väg.

Hon försvinner bakom vårt uthus men kommer inte fram på andra sidan så jag blir nyfiken och smyger mig efter för att se vart hon tog vägen. Hon är kvar och nu visar hon mig att hon är lite irriterad för nu är skölden uppfälld.

Hon börjar först gå sin väg men ändrar sig och kommer tillbaka, verkar lite nyfiken på vem jag är som inkräktar på hennes revir.

Hon ställer sig och spanar in mig riktigt ordentligt.

Sedan gör hon något som jag inte har blivit förr, hon ställer sig och skäller på mig. Jag får en riktig utskällning.

Efter ett tag ledsnar hon på mig och går sin väg, men stannar först upp och kikar fram bakom ett träd.

Det är inte var dag man blir utskälld uti blåbärsskogen.

I Borgafjäll är det vacket!

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen sjöng Trubadur X och jag är håller med honom, de dagar vi hade i Borgafjäll och på Borgagården var verkligen sköna. Där kunde man ladda batterierna och bara njuta av allt det vackra. En dag for vi till vägs ände, jag tror nog det var det för där fanns en skylt som upplyste oss om att "Här slutar allmän väg" och längre in i den fjällvärlden kom du inte med bil och de vandringsleder som gick därifrån såg inte ut att vara så upptrampade, men det var fint där.

Så stilla och alldeles spegelblankt.

Ibland var det nästan svårt att veta vad som var upp eller ned.

Står man vid en strand full med flata stenar och  spegelblankt vatten, vem kan då låta bli frestelsen att kasta macka.

 Slingrande grusvägar...

...brusande älvar...

..blommande ängar...

och vyer som om de vore vykort.

Inte undra på att jag trivdes där.

Bäverspaning.

Vaknar 2.30. Jag tillhör inte den morgonpigga sorten men den här morgonen slår jag upp ögonen och mer eller mindre står upp, innan jag hunnit säga god morgon. På med kläderna och kängor sedan greppar jag kameran, ja en del Djungelolja hinner jag smeta på mig också. För nu ska vi ut på bäverspaning. Per på Borgagården har efter kvällens middag ringt runt och kollat upp var det finns bäver och med en utförlig vägbeskrivning ger vi oss i väg.

Det har inte regnat men daggen gör att det är blött i gräset men vi traskar iväg och banar oss fram i knähög växtlighet.

Vi går och går tysta, tysta för att inte skrämma iväg eventuella bävrar. Överallt ser vi spår av dem med avgnagda trädstammar men inte en enda bäver syns till. Det är nästan så att vi är beredda på att ge upp och vända tillbaka till sängen, men det är så stilla och vackert ute och vi fortsätter en bit till. Nu är vi blöta upp till knäna av att ha banat oss fram på stigen som nästan är igenvuxen. Då plötsligt pekar min man och viskar "Titta där". Jag slänger upp kameran och får en suddig bild och visst är det en bäver som simmar där.

Bilden blev inget vidare bevis på att det är en bäver men jag lovar det är en. Såg hur den försvann in i gräset och buskarna sedan. Nu var det ingen av oss som funderade på att vända utan vi fortsatte framåt. Där såg vi flera bäverhyddor och även två bävrar till.  Nu lyckades jag inte få någon bäverbild den här morgonen men vad gör det egentligen, jag såg tre stycken och fick en fantastisk morgon ute vid  Avasjön.

För visst är det vackert.

Det var en magisk morgon, spegelblankt vatten, fiskarna hoppade i sjön så högt att vi såg hur de kom upp över ytan och tog myggorna och det var så vackert att jag bara stod och njöt.

Solen började gå upp över Borgahällan.

Inga fler bävrar visar sig och vi vänder åter till bilen för att krypa tillbaka till våra sängar och sova en liten stund till innan det är dags för frukost och en ny dag med nya äventyr.

Jag klarade det!

Efter en stadig frukost på Borgagården var det dags att ta sig ut och utforska omgivningarna. Vår värd Per hade vid frukost visat oss var det fanns lätta vandringsleder där man kunde komma upp på fjället. De tipset tog vi glatt emot eftersom jag går omkring och linkar med en trasig fot, i väntan på behandling, så var det de lätta stråken som var de enda alternativen för mig. Glatt snörde jag på mig vandringskängorna lite extra hårt och så gav vi oss iväg. Det skulle vara spångad led och visst såg det ut så också, men nog såg den lite sliten ut här i början.

Men det var bara i början den var sliten, solen sken och myggorna inade medans vi traskade på. Skönt att det var spång för där på myren hade det inte gått att komma fram annars. Sände flera tacksamma tankar till dem som har jobbat med dessa bräder.

På de torra passagerna var det lite knaggligare och vingligare med min fot, men skam den som ger sig, sätter man bara ner foten mellan stenarna så går det bra.

Går man fort och måste stanna och vänta får man också finna sig i att vara fotomodell.

Det doftar så härlig på myrarna, minns min barndoms somrar då vi klafsade omkring på myrarna och plockade hjortron. När vi kommit en bit på väg så börjar det också bli lite mer fjällkänsla, vi närmar oss snöfäckarna och vid snöfläcken mitt i bild kan man till och med ana en barnfamilj som är ute på en fjällpromenad.

Plötsligt hoppar det upp en prins framför mina fötter, fast jag testade aldrig att kyssa den så det var kanske bara en vanlig groda.

Hjortronen hade långt kvar till bär, men det såg ut att bli gott om dem i år.

Även lappljungen blommade.

När vi kom till en forsande jokk fick jag lite problem, för hoppa tillåter inte min fot och jag var faktiskt beredd att vända om. Fast med en stadig hjälpande hand kunde även jag ta mig över.

Titta så högt upp vi kommit nu, långt där ner har vi spången som vi gått och byn Borgafjäll kan bara anas.

Kan det vara en björn som står där bland fjällbjörken? Nej vi ha kommit i jämnhöjd med barnfamiljen och det är deras hund som spanar och undrar vad det är som kommer stånkandes uppför berget.

Här uppe kan man känna friheten och lugnet,  de enda ljud man hör är vindens sus, myggornas inande och fåglarnas kvittrande och så en och annan porlande bäck. Så här skulle man ha det varje dag. Inte gjorde det saken sämmre heller att solen sken.

Där fortsätter leden, men som Per sa, tänk på att ni ska tillbaka också, så här vänder vi.

Vinkar till den söta lilla flickan som är ute på fjällvandring med sin familj, tänk om alla barn fick uppleva det här.

Jag är dessutom så glad att jag klarade av att komma upp på fjället, få känna dofterna och njuta av den vackra utsikten.

Det är klart att foten kommer att värka lite extra i kväll, men efter en sådan här dag står jag ut med det.

Norrut

Just det, färden går norrut. Vi har ingen brådska så vi letar oss fram via småvägar för att få se så mycket som möjligt av landsbygden. Trevligt att åka så eftersom det inte går att köra så fort. Det som är lite tråkigt är att se är att det finns så många ödegårdar.

Tänker på dem som bott där, kanske till och med byggt husen själva och brutit marken för att kunna odla. Nu förfaller husen och åkrarna växer igen.

Bostadsbrist i storstäderna och här finns hus som behöver flitiga händer.

Länge sedan någon var ute och körde med den här bilen.

Kör man dessa småväger så finns det inte något turistkafé eller något ställe som serverar kaffe med våffla men har man tur kan man hitta en så här fint placerad rastplats. Den låg så vackert vid en spegelblank tjärn och inte behövde vi rasta där ensamma heller. Gott om mygg var det.

Bäst att vara försiktig och läsa på skyltarna och inte bara lita på karta och GPS. Vårfloden har tydligen gått hårt fram med den här vägen.

Vid Björnrännan vid Dabbsjödammen stannar vi till förundrade, vilka sår i naturen som de har åstadkommit här.

På andra sidan vägen där dammen ligger sipprar det fram lite vatten.

Tydligen ingen lämplig plats att ta en promenad på, den varningsskylten är det svårt att missuppfatta.

Dagens mål är Borgafjäll och Borgagården. Jag ångrar inte att vi valde det stället. Man bor i enkla men funktionella stugor.

Men trivselfaktorn och kvalitén på maten är desto högre.

Här hos familjen Wahlgen som äger och driver Borgagården känner man sig som hemma, gästfriheten är stor och mottagandet personligt. Maten är superb, för att inte tala om den digra vinkällaren. Utsikten kan man inte klaga på heller. Det är nästan så att molnen vrider sig i sin förtjusning över att få visa upp hur vackert här är.

Det kändes nästan som om jag kommit hem. Klar hög luft och en sol som strålade mot mig, fjällen speglade sig i vattnet, all stress rann av och lugnet infann sig kan det bli bättre.....jo det kunde det.

Den här platsen är en guldklimp i vårt vackra land, hit vill jag komma fler gånger. men mer om Borgafjäll  i morgon.