2. Buenos días la ciudad de México

Sätter mig käpprakt upp i sängen och gnuggar mig i ögonen och undrar vad det är som händer och vad det är som låter. Det är fortfarande alldeles mörkt ute klockan är några minuter före sex på morgonen. Jag hör trummor och trumpeter och det låter som marschmusik och det verkar komma utifrån torget. Det stora torget som heter Plaza de La Constitución. Jag spanar ut över torget men ser bara att det rör sig människor på torget, det är alldeles för mörkt ännu för att kunna uppfatta vad som händer, men jag känner i alla fall igen några toner som pelas på trumpet. Det är reveljen som går. Förstår senare att det är den enorma flaggan på torget som hissas, torget som föresten är världens tredje största torg.

Eftersom jag inte hunnit ställa om kroppen till mexikansk tid så är det inga problem med att stiga upp tidigt. det blir en tidig frukost och sedan ut och titta på och bekanta oss med staden. Men först en liten titt på hur det här hotellet ser ut.

De beskriver själva att det är en arkitektonisk pärla och nog stämmer det. Huset byggdes på 1500-talet och var då en handelsplats med många butiker och kontor. Senare byggdes det om och i september 1899 invigdes huset som det ser ut nu och var då Latinamerikas mest exklusiva och påkostade varuhus. Senare byggdes det om till hotell. Foajen är så vacker så den t.o.m omnäms i turistbrochyrerna och det märks på alla som kommer in bara för att titta och fotografera.

De gamla och pampiga hissarna från 1920-talet är tjusig även de, det finns två stycken och med dem får man göra första turen upp till rummen då man anländer hit. Där i foajen fins även två enorma fågelburar med fåglar i som verkligen vet hur man håller en konsert.

Vackra lampor inte att förglömma.

I entrétrappen hänger en kristallkrona i Louis XV-stil.

Men det vackraste är nog taket i Tiffanymålat glas från 1908. Ganska otroligt att det taket och även hela huset klarade sig oskadat vid den mycket kraftiga jordbävningen 1985.

Ska du till Mexico city så kan jag verkligen rekommendera dig att bo på det här hotellet. Det ligger mycket bra till och servicen är utmärkt.

Men nu lämnar vi hotellet och tar en första sväng ut på stan. Något som jag genast upptäcker är att det finns mycket skoputsare och poliser.

Innan vi åkte hit så varnade många oss för att det var så farligt i Mexico city, men med poliser i varje gathörn och mer därtill också så känns det tryggt att gå omkring här. Visst finns det ställen dit man inte bör gå, speciellt på kvällarna ,men undviker man dem så tycker jag att det inte är någon fara. Något man bör undvika är att växla pengar på flygplatsen och sedan ta en lokal taxi, det har hänt att folk blivit rånade då och vid ett till fälle var det ett sådant rån med dödlig utgång. Säkrast är att beställa hämtning via hotellet.

Vid vårt torg ligger den stora katedralen. Den och delar av regeringsbyggnaden som också ligger vid torget är byggt av material från Moctezuma II:s palats. Mer om det senare.

 Något som det också finns mycket rikligt av är matstånd.

Där handlade alla.

För att hålla drickan kall behövs is och den levererades av ismannen.

Och så fanns det poliser.

och skoputsare.

Nu består inte Mexico city bara av poliser, matstånd och skoputsare även om man nästan kan tro det eftersom de var så många. Arkitekturen är också fascinerande med många stora nybyggda hus.

Mitt ibland dessa nya hus kan man se otroligt vackra och gamla byggnader som den här kyrkan.

Men genom att traska runt i värmen blir man lite trött i fötterna och även hungrig. Dags för en lunch. Den äter vi inte här men namnet gjorde att jag kände mig tvungen att få en bild.

Det är inte fredag och inte dags för fredagsmys men vad äter man när man är i Mexiko om inte tacos. Den är inte som den tacos vi brukar äta hemma men god var den.

1. Flyger iväg.

Nu ska vi ut och resa. Flyger iväg till Frankfurt för byte till planet som ska ta oss iväg på en elva timmars lång resa till främmande land. Flygplatsen i Frankfurt är enormt stor och inte så lätt att hitta rätt om man inte varit där förut. Tur att det är ordentligt skyltat och efter lite väntan är det dags att flyga iväg.

Ser Lufthansas nya enorma "slagskepp" Airbus 380, genom fönstret. Tyvärr skulle vi inte åka med det planet.

Vi behövde inte åka med det här cargoflygplanet heller.

Tror det var betydligt trivsammare och trevligare i vårt flygplan.

Ett resestartkit är trevligt att få också.

God mat är välkommet då man ska vara uppe i luften så många timmar. Ser lovande ut med förrätten.

Man kan fördriva tiden med att titta på en trevlig film, Happy feet 2 var en riktigt gullig film.

Om det är monfritt är det ganska kul att se på hur landet ser ut där nere, som det här lilla samhället som nästan är hjärtformat.

 Floderna bildar snygga mönster i naturen.

Även molnen kan bli till vackra mönster.

 Efter en liten tupplur kan det vara gott med lite tapas.

När monen skingras ser jag att det är vinter under oss, nu är vi över Canada. Någonstans norr om Qubéck.

Det ser kallt ut och floden är frusen.

Men även här finns det samhällen kan jag se. Här uppifrån ser det ut som om de är sammanbundna med ett vitt band.

Resan fortsätter söderut och snön försvinner.

 Floderna bildar spännande mönster.

Blir nästan som en hemlig skrift.

Med sju timmars tidsskillnad har det blivit kväll när vi närmar oss resmålet och solen strålar ner över landet.

Äntligen är det dags att landa i Mexico city.

Det ser ut att vara en spännande stad.

Det var förmiddag när vi lämnade Arlanda och Sverige och nu är det kväll samma dag här i Mexico city. Känns lite förvillande att komma fram samma dag efter en sådan lång resa. Vi checkar in på Gran Hotel mitt i stan, det ska bli spännande att få utforska staden i morgon bitti.

Inte någon påskyckling.

Hittade ingen påskkyckling så min lilla anka, i en balja, får vara påsktupp i stället.

Glad Påsk till Er alla!

Nattlig dramatik.

Den här morgonen blev jag ganska förvånad då jag drog upp rullgardinen. Visst hade det blåst lite då jag gick och lade mig men det var ändå inte storm. Jag sov tydligen också väldigt gott den här natten  för jag har inget hört. Inte ens grannen vaknade av granen som ville stifta närmare bekantskap med deras hus och bilar.

Såg sedan att trädet var ruttet längst ner, men det har sett helt friskt ut där det stått. Tycker nog att kommunen gör det lite lätt för sig när de säger att det är husägarens ansvar att kolla träden på allmänningen intill. På det här trädet var det inte enkelt att se om det var nära att falla omkull, dessutom hade det lika väl kunnat falla åt andra hållet och tagit med sig ledningar och blockerat hela gatan. Är det då blisternas  eller elbolagets ansvar att kolla träden?

Grannens hus och bilar klarade sig ganska bra men skador blev det ändå och att behöva betala tre självriskavgifter är inte kul. Då kan man lätt hålla sig för skratt.

Borttransport av trädet höll i alla fall kommunen med.

23. Victoria Falls Private Game Reserve eller jakten på noshörningen.

Eftersom vi inte har fått se det femte djuret av de som kallas för de "Big five" ännu, beslutade vi oss för att boka in en egen safari. De övriga i vårt sällskap hade åkt hem så det var bara min man och jag som gav oss i väg. Den här parken ligger inte så långt ifrån Victoria Falls och ingår i den stora nationalparken som även inkluderar Victoriafallen.

Vi har fått veta i förväg att här finns det sex stycken noshörningar, men det finns ingen garanti att man får se dem. Parken är stor och de förflyttar sig över ett stort område också, men finns det några så kanske, kanske vi har chansen att åtminstonde få se någon. Blir det någon bild dessutom så är det en bonus.

Det första vi ser när vi kommit fram är några nyfikna markattor. Ordet markatta kommer från sanskrit och betyder just apa.

Plötsligt dyker det upp en elefant, den kliver ut ur buskarna rakt framför bilen och strax bakom kommer det en till. Tur att Lorentz, som är vår guide och chaufför, är van och hinner stanna i tid.

Vegetationen här är mycket tätare än på andra ställen där vi vartit och djuren har lättare att försvinna in i grönskan. 

Vägen är inte gjord för att köra fort på, den är smal och ojämn. Här får man verkligen det som de kallar för "African massage" på den skumpiga vägen. Det gäller att hålla i sig ordentligt.

Även om jag tidigare fått chansen att fotografera elefanter i mängder, så känns det fint att få några bilder där det finns lite natur runt omkring.

Det här är en ensam ung hane, han viftar med öronen och trumpetar lite då han får syn på oss.

Vet inte om han ser oss som en konkurent om honorna eller tror att vi är en av dem, men det känns lite hotfullt då han kommer närmare och även verkar något irriterad. Lorentz berättar att han är på jakt efter en dam att bli ihop med.

Vi avlägsnar oss, och det känns som om att det gör vi rätt i, då han trumpetar ilsket som avsked. Jag duckar lite och gör mig så obetydlig som möjligt där i bilen då vi far i väg..

Efter ett tag stannar Lorentz och hoppar ut för att visa oss att här har det varit noshörning ganska nyligen. De har lämnat sitt visitkort på vägen. Ser att det även är en dyngbagge som jobbar med att ta till vara på delar av spillningen. Hoppas, hoppas!

Vi svänger av vägen och stannar på en plats där det är en flock kudu håller till.

Men där är det inte bara antiloper, döm om min förvåning och även Lorentz ser ganska överraskad ut, för där står det tre noshörningar. Äntligen!!!

Det är två honor och en unge.

 Det här är den som kallas för den Svarta noshörningen. Trots att den är grå till färgen så kallas den för svart, det beror på ett språkligt missförstånd då engelsmännen kom hit, för alla noshörningar är grå. Boerna kallade den vita för "wyd muil" som betuder vid mule, det tyckte engelsmännen lät som "white" och då de hade en vit noshörning fick den andra heta svart noshörning. Den svarta ska egentligen kallas för spetsnosig eftersom den har en spetsig nos som är anpassad för att äta buskar och blad.

Här är det tydligen hemligheter på gång, undrar vad den lilla oxpeckern viskar i örat på noshörningen.

De tre står och ligger vid busken ganska länge, iakttar oss och vi iakttar dem. Länge, länge står vi där och betraktar varandra. Jag är så glad över att äntligen ha fått se noshörning, dessutom tre på samma gång, och även fått dem på bild. Till slut tar nyfikenheten över för noshörningarna, de börjar röra på sig och jag tror att de tänker gå sin väg men det gör de inte alls.

De kommer närmare och närmare.

 Nu har hon kommit så nära så jag kan inte zooma ut mer, dags att byra objektiv och hoppas på att hon inte välter bilen under tiden. Medans jag byter,  låter det "Boink" från fronten på bilen där hon står och stångar huvudet mot bilfronten.

Så där, nu kan jag se vad hon gör. undrar vad hon tänker och tror att det här är för stor koloss som har kommit till hennes revir. Hon bankar i alla fall på ganska rejält där framme.

Ungen kommer också fram, hon kanske vill hjälpa mamma att attackera det okända föremålet som hamnat här.

Om vi hjälps åt så kanske vi kan välta den där bilen eller knuffa bort den, verkar de resonera. Vi här bak håller i alla fall andan och hoppas på att de inte ska lyckas.

 Till slut så ledsnar de ändå och traskar iväg. Tur att de inte tog i mer, en bil, även om den är stor, tror jag inte är någon konst att välta eller knuffa iväg för de här bjässarna.

Eftersom vår önskan om att få se noshörning nu är uppfylld så skojar Lorentz, att då kan vi åka hem nu. Fast det vore ju synd, när vi är på ett sådant fint ställe, här finns säkert mer att se.

Vi kommer till en plats som maraboustorken verkar gilla, här finns det många av dem och fler kommer in för landning.

 Lite svårt att förstå att Marabou valt en fågel som inte är vackrare än så här som sin symbol.

I ett träd lite längre bort sitter en flock gamar. De är lite som hjälpredor åt maraboustorken. Storken har inte en sådan näbb så att de kan ta sig in i bytet, men det kan den här gamen. Gamen kommer till bytet och äter till de är så mätta att de inte kan lyfta, då kommer storkarna och retas med gamarna så att de kräks upp maten och kan flyga därifrån och storken har mat.

Trädet de sitter i heter "Prince of Wales's feathers". Vår guide visar oss hur de använder innerbarken av det här trädet att fläta rep av. Hållbara rep som bl.a används till att binda ihop buntarna med vass som används till takbeläggning.

 Så är det dags för en liten bensträckare, vi stannar vid en damm.

När det är rast så ska det vara dricka och snacks, eftersom vi bara var två på den här utflykten så tyckte vi att det inte behövdes något. Men är det "game drive" så är det och då ska det vara dricka och snacks vare sig vi vill eller inte. Gott var det i alla fall.

Bilen här var lite annorlunda än på andra ställen där vi varit på safari. Lorentz som också är chaufför fick stanna och komma ut då han ville berätta något och vi fick knacka i taket till förarhytten om vi ville att han skulle stanna. Fördelen var att man satt så högt att man såg över taket.

Vägarna var inte så uppkörda eller breda, det beror nog på att det inte är så många bilar i området. Under vår runda såg vi ingen annan bil eller någon annan människa.

Vi rastar inte så länge utan fortsätter vår tur, och tur är just vad vi har för ganska snart träffar vi på en till noshörning. Det här är en hane.

Han är inte lika nyfiken som honorna utan håller sig mer inne i buskagen, men håller ändå koll på var vi är någonstans.

Lorentz berättar hur hanen kan rikta strålen då han kissar för att spruta urinen och markera sitt revir, det är nästan som jag tror att noshörningen har hört honom, för det är just det han börjar att göra då.

Vi får hoppas att de här sex noshörningarna som finns här, får fortsätta att leva och även föröka sig och undslippa alla tjuvjägare. Bara i år så har det redan tjuvskjutits 80 st. noshörningar i Afrika, kanske fler redan nu när jag skriver det här.

Fast alla tjuvjägare går det inte så bra för, Lorentz berättade om en incident som var i den här parken för en tid sedan. Fem män tog sig in i parken på natten för att jaga noshörning. De klarade av att forsera stängslet men sedan bar det sig inte bättre än att de råkade på några ilskna elefanter. Männen rusade därifrån, men i mörkret såg de inte att de sprang rakt i famnen på lejonen. Fyra av männen klarade av att fly ut ur parken och gömma sig i en närbelägen by. Den femte räddade sig upp i ett träd...där satt han darrandes av skräck, resten av natten...ända tills morgonen, när några som arbetar i parken kom förbi. Först vågade han inte ge sig till känna, men orkade inte klamra sig fast i trädet längre och gav upp. Han försökte dra en vals om att han gått vilse i mörkret ifrån byn, men det var det ingen som gick på eftersom det är stängsel mellan byn och parken. Till slut erkände han och han berättade också i vilket hus de andra fyra gömde sig, nu sitter alla fem inburade. För hur länge vet jag inte.

Innan vi lämnar parken tittar vi på några antiloper som vandrar förbi uppe på en liten skogsstig.

En elefant knallar ut framför bilen igen och vänder sig om för att se vad det var för ett litet kryp som kom och störde hans vandring.

I det höga gräset ska man passa sig för att gå, för man vet aldrig vilken  fara som lurar där. Ibland syns inte faran innan det är för sent.

Pärlhönorna är sig lika överallt, de verkar inte förstå att man ska hoppa in i gräset och inte springa framför bilen.

Före utfärden fick vi veta att safarin skulle ta tre timmar, tror vi fick en hel del bonustid där, för vi var iväg i fem och en halv timme. Tror att Lorentz var så stolt över sin park och ville visa oss så mycket som möjligt, det tackar vi för. Bland det sista vi ser är att nu när solen börjar dala så kommer aporna ner ur sina träd och skuttar iväg i motljuset.

Nu går även vår resa mot sitt slut, i morgon åker vi hem.

Nästa resa går till ...... ....!