22. Victoria Falls Bridge.

Victoria Falls Bridge går över Zambesifloden och eftersom den floden är gränsen mellan Zambia och Zimbabwe är det här man måste passera gränsstationen. Vill man bara gå till bron kan man säga det i passkontrollen och får då passera utan att ha visum.

I dag tänkte vi ta en liten promenad och se hur det fungerar. Lämnar den lilla staden Victora Falls för att bege oss dit. Staden är inte stor.  Bakom skulpturen som föreställer en elefant, ligger de flesta butikerna.

Inte läge att köra fort här.

Då vi lämnar själva stan får vi genast sällskap av en turistpolis. Känns lite tryggt.

Vid gränsstationen har inte kiosken öppnat ännu, men vårtsvinen är redan på plats.

Även aporna är här, de klänger runt överallt. Ser dem även undersöka långtradarna, som även här köar för att få passera gränsen.

Lite längre fram i bilden ovanför syns gränsstationen. Fotar den på håll för säkerhets skull.                 

Att passera där fungerade som vi fått det beskrivet för oss. Vi berättade i passkontrollen att vi bara skulle ut på bron och då fick vi en liten avriven papperslapp där tjänstemannen skrev 2 pax och satte sin stämpel på. Den lilla lappen  lämnade vi sedan vid grinden och fick passera.

Vi hinner inte så långt innan vi får sällskap av två killar som ska till bron för att sälja sina alster. De är mycket trevliga och vill veta mycket om Sverige. Speciellt om hur kallt vi har och om vi har snö. De berättar också om sitt liv och om bron vi är på väg till.

Om det ser ut som att det regnar så är det ingen synvilla, för det känns nästan som regnväder, men det är stänk från fallen.

Mitt på bron finns den här skylten, fast det finns ingen skylt om att man kommer in i Zambia.

Här kan man också se hur vacket placerat Vitoria Falls hotel är.

Våra självutnämnda guider visat stolt på minnesmärket för bron.

Hade inte de visat oss att det fanns en servering med utsiktsterass på den Zamiska sidan, så hade vi kanske missat den. Där uppe har man bra utsikt över bron och kan fotografera utan att bli blöt.

Någon som hade ett blött jobb var damen med rosa paraply. Hon stod mitt på bron och skötte "Stop and  Go skylten".  Istället för trafikljus, så stod hon där i blötan, med en skylt där hon vände texten åt det håll som trafiken fick köra.

Även killarna som skötte om Bungy Jump hade kommit och klättrade omkring under bron för att ordna till alla linor och selar.

Här uppe på terassen kunde man stå och vänta ut vinden och få en bild på fallen.

Oftast såg det ut så här, bara vitt och vitt och massor av spray.

Fast för att få lite mer bilder på fallen, går jag ner till bron igen. Då är det snabba skott med kameran som gäller. Vänta in så att vinden blåser iväg spraymolnet lite, av med linsskyddet, ta bilden och snabbt på med linsskyddet igen. I bästa fall fick man då minimalt med stänk på linsen.

Härifrån ser man även bron vid fallen på den Zambiska sidan. På den bron gick vi för tre år sedan.

Zoomar in och ser att det går personer där även nu.

Nu är det dags att återvända till Zimbabwe, våra vänner följer med tillbaka över bron och lyckas också sälja några alster till oss. Lite tack för sällskapet ska de väl ha.

Aporna sitter och väntar på tåget, de får nog vänta ett bra tag för numera går det inte så många tåg över bron.

Det är inte mycket trafik på vägen tillbaka, kan bero på att det tar sådan tid vid gränsstationen.

Många av långtradarna är inte i så bra skick och ser även ut att behöva se över sina däck.

Vi är tillbaka vid gränsstationen och det går lika smidigt att komma in i landet igen som det var på vägen ut.

Kioskerna som säljer varor till långtradarchaufförerna har nu öppnat.

På tillbakavägen beslutar vi oss för att ta genvägen som går mellan hotellet och fallen. Genast får vi sällskap av en turistpolis. Känns tryggt för vi ser hur männen som håller till vid stigen kryper in i buskarna då de får syn på honom.

Vi passar på att ta en sväng förbi utsiktsplatsen också.

21. Mera djur i Chobe National Park.

I en så här stor park som Chobe är (lika stor som hela Skåne) skulle det behövas flera dagar eller veckor för att kunna se allt. Trots den begränsade tiden vi hade här så var det ganska många djur som ville visa sig för oss.

Ibland kan man nästan tycka att djuren var lite för närgångna, som den här elefanten. Även om jag zoomade ut allt som gick, på mitt 100-400mm objektiv, så blev det inte mer än ögat på bild.

Förra gången jag var i Afrika sa de till oss att ni kommer inte att se några flodhästar för de är bara aktiva på natten, när vi sedan såg flodhästar sa de att i vattnet kan man få se dem och då bara hur de sticker upp huvudet lite.

Förmodligen visste inte flodhästarna här att de bara ska vara aktiva och uppe på land på natten.

För här såg jag många som var uppe och betade. Vår svenska guide, som varit på safari massor av gånger, hade inte heller sett flodhästar på land förut.

Det finns många olika arter av antiloper, det här är en kudu.

Den här impalan verkar tycka. "Kan man inte få vara ifred på toaletten heller".

Så finns det små, små antiloper också som den här, som är den minsta i Afrika.

Det finns en art av antiloper som inte är god att äta, den både luktar illa och smakar illa. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad den arten heter. Men den är vacker att se på.

 Några som både är eleganta och vackra att se är giraffen. Så ståtliga de är och så graciöst de rör sig.

Ofta har de sällskap av Oxpecker. Namnet har de fått av sin vana att sitta på stora däggdjur och äta parasiter.

Såg några små djur också. Den här trollsländan är jag glad att jag tog en bild på, för då den flög omkring såg det mest ut som om den hade fyra landningställ. Nu på bilden ser jag att den har genomskinliga vingar med bruna ränder på. Vingarna såg jag inte där på plats utan bara de bruna strecken.

Min drömbild på sebror är att få en flock som rusar fram över steppen med sanden yrandes omkring dem. De sebror jag träffar på vill inte vara med på det scenariot utan de står bara stilla och lungt och  betar.

Då är det mer fart på vårtsvinen som rullar runt i gyttjan.

Eller badar i det leriga vattnet.

Även aporna är ganska livliga.

Även bland aporna är det strid om vem som ska bestämma i flocken, ibland går man sårad ur striden och får sitta i skuggan under ett träd och begrunda sina svagheter.

Även en solig dag bland alla djur tar slut och vi åker mot gränsstationen för att återvända till Zimbabwe. Lastbilarna köar fortfarande där vid gränsen.

 Ja, noshörningen....den fick jag inte se nu heller. Fick höra att de noshörningar som hade funnits i den här parken, nu var flyttade till ett annat ställe för att skydda dem från tjuvskyttar och någon sjukdom som tydligen hotade här.

20. Massor av elefanter.

Ännu har vi inte råkat på någon noshörning men desto fler elefanter. Efter båtturen fortsatte vi med "jeep" till Chobe National Park. Chobe är Botswanas första nationalpark och det är den tredje största. I den här parken, som har en yta på ungefär 11 000 km ², lika stor som hela Skåne. Här lever det ungefär 50.000 elefanter. Jag har aldrig sett så många elefanter på en och samma gång.

Fast det första som vi stöter på när vi kommer in i parken, är en ensam elefant som är ute och lufsar på vägen.

 De badande elefanterna är allra roligast att iaktta, de ser ut att ha så kul.

De plaskar av hjärtans lust.

 Det ser ut som om de yngre riktigt busar runt i vattnet och med varandra.

Även de större lockas med i den vilda leken.

Ibland är det lite svårt att se att det är elefanter som ligger där i vattnet.

Ska vi leka ubåt?

En del vadar omkring lite försiktigt i vattnet...

...och andra väljer istället en gyttjepöl  för ett bad.

Någon tar ett glädjeskutt när den ser vattnet.

 Är man riktigt liten så är det nog bäst att följa med mamma till badet.

 Oh hjälp! Det här var ju blött!

Det är nog tryggast att vara med mamma ändå.

Mamma gå inte så fort, vänta på mig!  Den här lilla knattingen är inte så stor, den minsta i dag, men den väger ungefär 120 kg då den föds.

Innan vi lämnar elefanterna så försöker några ställa upp sig till ett gruppfoto.

På väg bort från vattnet och elefanterna korsar den här hanen vår väg, han blir tydligen lite sur över att se en jeep och vänder om och kommer tillbaka och stirrar på oss och muttrar en hel del.

Då vi också stannar så härsknar han till en aning och visar med det bestämdaste att här är det han som bestämmer och att vi nog borde avlägsna oss.

Eftersom elefanterna var så många och så charmiga fick de ett eget inlägg, de övriga djuren får komma till tals i nästa.

19. Safari på Chobe River

I dag ska vi ut och åka lite, vi ska på safari i Botswana. Min förhoppning är att få se noshörning eftersom det är det djur av "Big five" som jag har kvar att kunna pricka av. Bussen tar oss ut på landsbygden och som vanligt i Afrika så är det mycket folk som är ute på vägarna och går. Inte många som har bil eller annat fortskaffningsmedel här. Folk går alltså.

I en vägkorsning är det en långtradare som haft lite för bråttom då den skulle svänga.

När vi närmar oss gränsstationen uppenbarar sig de ändlösa köerna med långtradare.

På båda sidor om gränsen är det köer där bilarna kan bli köandes i upp till en vecka.

Vid gränsstationerna får man inte fota, men ingen protesterade då jag tog den här bilden, inne i lokalen för passkontrollen.

Redan på vägen till vår safari träffar vi på vilda djur, det här vårtsvinet stod vid vägkanten.

Vi börjar med en båttur på Chobefloden.

Ganska snart träffar vi på några badande elefanter, de plaskar och ser ut att njuta av badet.

De har tydligen badat klart och traskar upp på land.

Och börjar med ett sandbad istället.

Inte så lätt när man är en stor elefant och det kliar bak i rumpan, man får ta ett träd till hjälp.

Det var inte bara elefanter som vi såg på den här båtturen. Mängder av fåglar lever här vid och i floden. På den här flodbanken samsades en mängd olika arter.

Har man dykt efter fisk måste vingarna torkas efteråt.

 En varan låg på en stam och solade.

Buffeln, som är en av de "Fem Stora" kan verkligen se fredlig ut, men lita aldrig på en buffel. De kan plötsligt bli helt skogstokiga och anfalla utan föregående varningssignal. Skulle inte var kul att komma i vägen för en sådan koloss om den är lite sur.

Fast å andra sidan, jag skulle också bli sur om jag var så omsvärmad som den här buffeln är.

I vassen vandrade en jättestor häger. Den var verkligen stor.

Den brydde sig inte alls om att den hade sällskap av en flodhäst.

Om man tittar på impalahjorten, som egentligen inte är så värst liten, och jämför den med elefanten så är det lätt att förstå att även elefanten räknas till de "Fem stora".

I vattnet bredvid båten simmade en sandsnok.

På båten fick vi då och då några fripassagerare. Riktigt söta sådana.

Bland det sista vi träffade på innan vi återvände till lodgen där vi startat vår flodtur, träfffade vi på den här riktigt stora och gamla elefanten. Vår guide och båtförare trodde att han var ungefär 65 år. Man ser att till och med betarna  har börjat vittra sönder.

Dags att fara tillbaka för lunch och sedan safari med jeep.

18. Kvällstur på Zambezifloden.

En stilla tur på Zambezifloden är ingen dum avslutning på dagen.

Vi blir avvinkade av ett gäng dansande och sjungande killar.

Vi beger oss ut på en mysig tur på floden, som så här års har ganska mycket vatten.

Vi är inte de enda som kommit på att en flodtur är en bra idé. Floden är gräns mellan Zimbabwe och Zambia, den är 2 660 kilometer. Långt där borta ser vi hur det ryker från Victoriafallen, molnen syns på långt håll.

Det dröjer inte så lång stund innan vi träffar på det vilda Afrika, i form av ett gäng flodhästar.

Flodhästen kan vara ganska aggresiv och farlig.

De lever i flock, kan inte simma utan går på botten. Ofta ser man bara att det sticker upp ett par öron och några strån ur vattnet.

Inte tillrådigt att gå för nära med båten för en flodhäst kan lätt välta en stor båt. En vuxen flodhäst är i genomsnitt 4,50 meter lång, inklusive en cirka 50 cm lång svans. Mankhöjden ligger vid 150 cm och vikten mellan 2700 och 4500 kg.

Det är inte bara flodhästar man ska akta sig för, här finns också en hel del krokodiler.

Det är förståss inte bara farliga djur vid floden, såg även en hel del fåglar.

Nilgås.

Vad det här är för art vet jag inte, kan det vara Neptunus barnbarn? De var i alla fall glada och såg ut ha roligt.

Kvällen går mot sitt slut och solen börjar gå ned. Det som ser ut som tre stenar framför vassen, är inga stenar utan några flodhästar.

Det är inte ofta man får se flodhästarna på land eftersom de oftast går upp för att beta då det är mörkt. Vi har tur och får se en familj som är uppe på land. Fast det börjar bli ganska mörkt nu och svårt att fotografera dem.

De är växtätare och även om jag inte fick någon skarp bild, så visar den här hanen vad han han gillar att äte.

Bättre porträtt på den här bjässen.

Tips på lämplig fotbeklädnad om man ska ut och åka båt. Den här ryska damen hade lite svårt med balansen då det gungade.