Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk eller det kungliga palatset.

Ett besök på det kungliga palatset är inplanerat i dag, på khmer heter det Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk. Palatset byggdes på 1860-talet och jag tycker det är ljust och vackert.

Här inne får man inte fotografera men husen är vackra även på utsidan.

Högst upp på taket, på den 59 meter höga spiran, tittar Brahma ut mot de fyra väderstrecken.

Palatsområdet består av flera olika byggnader, ett av dem är det här lite mindre huset som är ett museum.

 På taken vakar Naga.

Kungen, Norodom Sihamoni bor i det här huset. Dit får vi inte gå.

Han är en mycket modern kung och har levt större delen av sitt liv i Europa. Han är t.ex den ende härskande monark som talar tjeckiska. Han och den övriga kungliga familjen satt i husarrest 1977 - 1979, under röda khmerernas härjanden i landet. Han är öppet homosexuell och han är mycket intresserad av balett. Hans far Norodom Sihanouk lär ha sagt att Sihamoni "älskar kvinnor som sina systrar".

Förr i tiden hade de kungliga tjänarna kläder i olika färger för var veckodag. I museet kan man se hur det såg ut.

Vi går vidare till nästa byggnad som är silverpagoden, träffar på en liten apa på vägen dit.

Den äldre kvinnan har rakat huvud, det är för att hon är änka.

Så ska vi in i Silverpagoden, tar av oss skorna igen och går in. Golvet är täckt med 5.000 silverplattor. De är gjorda av gamla silvermynt från tiden före revolutionen.

Det finns en hel del stupor på området också. Minnesmärken och begravningsplats för betydelsefulla personer.

Då vi hittar en karta över hur stort Khmerriker var,  får vi en historielektion av vår guide Magnus.

Vi ska nu vidare till Tuol Sleng, en ruskig historia, så jag rundar av med en vacker blomma.

Phnom Penh

Vi flyger vidare och i dag ska vi till Phnom Penh som är Kambodjas huvudstad. Den här gången var det inte flyget som var försenat, utan det var vi. Vi satt och avnjöt en delikat trerätters lunch när den lokale guiden plötsligt kommer och säger att vi måste åka till flygplatsen för planet står och väntar på oss. Det blev en flygande incheckning i rasande fart.

Ingen lång flygning men mat serveras  ombord.

Spännande! Undrar vad vi får?

Vi närmar oss dagens mål och jag ser att det är kraftiga översvämningar även här.

Man ser hur vägarna försvinner ut i vattnet.

Där nere har vi vår kära Mekong som vi följer på vår resa. Den slingrar sig verkligen fram.

Tror att det här är den vackraste flygplatsen som jag har landat på. Istället för en trist stor hall där man väntar på väskorna, kan man njuta av det här i stället.

Incheckning på hotellet och därefter en rask promenad, och då menar jag rask. Magnus leder oss till den kulle där staden växte fram en gång i tiden. Enligt legenden var det en gammal kvinna, som hette Penh, hon hittade fyra buddhabilder vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle (Phnom), just den kullen som vi är på väg till.  Phom Penh betyder Penhs kulle. Där vid foten av kullen finns en stor klocka.

Vi kommer förbi ett bröllop, killen som kommer emot mig här, trodde jag skulle säga att jag inte fick fotografera. Det var tvärtom, han skulle bara berätta att det var ett bröllop och hoppades på att vi skulle få bra bilder. Tyvärr så hade det hunnit bli lite för mörkt för att fota utan stativ.

Vi hade fått veta att trafiken här skulle vara livligare än i Siem Reap och att det kunde vara en bra träning inför Saigontrafiken, på hur man tar sig över en gata.

Åven här fungerar gatuköken bra, fast får man äta på plats så att man kan lämna tillbaka tallriken till diskning.

Bakom de ätande är det ett torg och i kväll är det gymnastik på gång. Musiken var så medryckande att jag hade lust att hoppa in och vara med.

Dags att återvända till hotellet och middag och sedan sova. Ett bra riktmärke för att hitta tillbaka var det här huset. Jag tycker att det är snarlikt Söder Torn i Stockholm.

Över alltihopa vakade kungafamiljen, men mer om dem i nästa inlägg för då ska vi till kungliga palatset.

Pest kill.

Idyll eller misär?  Visst är det vackert...

...men runt hörnet lurar fattigdomen.

De här barnen är inte ute och leker, utan de är på jakt efter mat.

Men de har också gemenskapen i sina familjer. Som i den här familjen där  de sökt sig in i skuggan och jobbar med bananer. De kanske är rika på kärlek och gemenskap här.

Det byggs nytt, men många stora hus stod tomma.

Den här tomten kan nog vara lite svårsåld.

På vårt hotell jagas det ohyra. Vi fick inte gå ut till besprutaren, som jobbar för Pest o Kill, för det kunde vara farligt...

Siem Reap var en stad som överraskade på många sätt, jag återvänder gärna hit någon gång men nu far vi vidare till Phnom Penh.

Trafik

I Kambodja är trafiken inte som här i Sverige, bara att gå över gatan kan ibland vara ett äventyr.

Något som var spännande var att titta på alla transporter av skilda slag.  Många av motorcykelförarna hade hjälm men hjälmen var ibland bara en enkel plasthjälm av det slag som vi inte ens skulle rekommendera en cyklist. Barnen hade nästan aldrig hjälm och ofta satt de i knäet på föraren.

Eller så fick de stå framför föraren.

Man kunde också klämma in hela familjen på en motorcykel. Det mesta jag såg på en cykel var sex personer. Här är de bara fyra.

 En Tuk Tuk ser i regel ut så här.

 Vill du ha väldigt mycket last på den, är det bra om den är stor.

Annars går det bra att lasta en hel del på en motorcykel också.

Modigt att sitta på tvären utan att hålla i sig.

Jag har hört att lastbilar och bussar är uppbyggda i trä och i den här avskalade bussen så kan man se att det är riktigt. Mycket där är av trä.

Såg inte många bussar som gick i lokaltrafik, desto fler av det här slaget.

Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Som jag skrev i tidigare inlägg, var vi ute på en Tuk Tuk-tur. Vår förare hade något han ville visa så han styrde kosan till dessa krabater. I den värmen här,  låg de mest och bara gottade sig i solen och gäspade lite förnöjt.

Det var, herr Krokodil.

Fru Krokodil.

...och lille Krokdillelilleman.

Där ligga de och gäspa käkarna ur led.....

Vi har alltså hamnat på en krokodilfarm. Eftersom det nästan inte finns några krokodiler kvar i Mekongfloden, eller de kanske  är  helt utrotade. Därför var det lite kul att få se krokodiler ändå. Här bodde de i olika inhägnader, uppdelade efter ålder.

Här har vi tonårsgänget, de är 3-4 år gamla. I den inhägnaden var det lite mer fart än hos de vuxna.

Småbarnen, som var ungefär året, bodde i den här inhägnaden.

Här är de allra minsta. Kanske lite svårt att se hur små de är, men jag hittade ingen som ville gå ner för att visa storleksförhållandet. De hade nät över sin bur, därför ser det lite rutigt ut. Ser att de kan gå ganska hårt åt varandra. Flera som har mist sin stiliga stjärt.

Det gick tydligen bra att leva utan stjärt, för bland de vuxna fanns det även stjärtlösa krokodiler.

Är det så varmt, som det är här, kan det vara skönt att ligga och gotta sig i spat.

...för att sedan klättra upp och soltorka.

Gäsp! Det var jobbigt.

Tur att de inte vet vad som väntar dem sedan.

Vår Tuk Tuk-förare frågade var vi kom ifrån och när jag tog en bild av honom sa han:  "Åh, ska min bild få åka ända till Sverige".