Resan går till Asien.

Så var det dags igen att resa ut på nya äventyr i världen.

Den här gången så flyger vi iväg med Qatar Airways och det var inget dåligt val. Vi satt bekvämt och fick t.o.m en pyjamas att ha på sig till natten.

Mellanlandning i Dhoa, där det såg ut som en stad växt upp mitt ute i öknen.

 Titta på taket på det här huset med sin  skog av paraboler.

Fast vi stannade inte här utan vår resa gick vidare mot Bangkok.

Turligt nog skulle vi inte stanna där för vad jag kunde se så var det ganska så blött fortfarande.

Ser att vissa vägar är mer eller mindre delvis under vatten.

Vi skyndar vidare för att ta planet till Chiang Rai och sedan bussfärd mot Vårt hotell. Bussen är nästan värd ett kapitel för sig. Målad i häftiga färger och med tjusiga gardiner. De måste gilla sina bussar här.

Bussen var i alla fall bra mycket charmigare än vårt hotell. Lite kinakänsla över den byggnaden, men inget fel på rummen.

Kollade in stan och fick en känsla av att nu var vi i verkligen Asien.

Gatukök...

...och folkliv, så som det ska vara.

Före kvällens middag samlas vi en stund runt vår guide Magnus och får lite information om vad som vi har att vänta oss av de närmaste dagarna.

Middag på en lokal restaurang och lite bekantning med vårt resesällskap för två veckor framöver.

och så förståss med den lokala ölen

Får inte heller glömma den nya bekantskapen, Sticky rice som var överraskande gott.

Några restauranbesökare föredrog att sitta uppe i taket.

Kvällen avslutar vi på nattmarknaden innan vi nöjda och trötta kryper till kojs.

Bäst att passa på att sova för i morgon blir det tidig väckning för att ta oss vidare till Laos.

Svartvit tarantella.

Hittade den här gynnaren simmandes i poolen i går. Tänkte först skriva "lilla" gynnaren, men då hade jag nog farit med osanning för den var inte så liten. Trodde först det var en fågel som rammlat i spat men när jag gick närmare så såg jag att det var faktiskt den största spindel jag sett ute i det fria.

Någon googlade på den och kom fram till att det var en svartvit tarantella. Om det finns någon spindelexpert som ser det här så vore jag tacksam för att få veta vad det är för sort. Får väl tillägga att jag är i Brasilien just nu och även spindeln. Några mil norr om Brazilia

Systrarna Brontë

Resan närmar sig sitt slut men lite till hinner vi med innan det är dags att åka till flygplatsen och checka in och flyga hem.

Ett sista besök på puben och en sista pubmåltid får man inte missa, vet inte när det blir nästa gång.

Vi är i Haworth och då får man inte missa att besöka prästgården där systrarna Brontë växte upp på 1800-talet. Haworth är en lantlig liten by i västra Yorkshire. Familjen bestod av fem systrar och en bror Patrick Bramwell, men två systrar dog i ung ålder och Patrick blev inte heller så gammal. Han missbrukade alkohol och opium och dog vid 31 års ålder. Här i butiken köpte han sitt opium som var det som användes som smärtstillande på den tiden. Numera sälj här betydligt hälsosammare produkter.

Det var en industististad, ingen hälsosam plats att leva i eftersom medelåldern på den tiden bara var bara 25 år. Nu ser den ut så här.

Här i huset bredvid kyrkan bodde familjen. Ingen i familjen, förutom fadern, blev speciellt gamla han överlevde både hustrun och alla barnen.

På kyrkogården som ligger alldeles bredvid huset kan man se bevis på att dödligheten bland de unga var stor. Simeon 1 år, Susy 4 år, Nancy 20 år ......

Grav efter grav och sten efter sten med namn, på mycket unga personer.

Det var ett hårt liv på den tiden och troligtvis var det tuberkulos som tog de flesta liv.

Men nu åker vi hem. En stor del med att resa är att få komma hem igen och få sova i sin egen säng, om man inte reste bort skulle man inte få glädjen av att uppleva det...;)

Så nu reser jag till Brasilien för att sedan få komma hem.

Världens vackraste väg och Hadrian´s Wall

I dag ska vi ta en sväng in i Skottland, vi åker förbi sjön Ullswater där Donald Campbell satte hastighetsrekordet på vattnet 1955 med 325.53 km/h. Vi ska åka Världens vackraste väg också men den bedömningen kan diskuteras.  Visst var det vackert i det här området men för att utnämna den till världens vackraste då måste man nog vara engelsman. Vi stannar till vid Kirkstone Pass som är Lake Disticts högst belägna pass för biltrafik.

Titta till höger uppe på kullen här så står det en spetsig sten, det är den som är den sk. kyrkstenen.

Om man följer den slingriga vägen åt andra hållet, ner i dalen så syns sjön Ullswater där nere.

Även här uppe betar fåren, tala om att smälta in i omgivningen för det här fåret.

Färden fortsätter och vi stannat till ibland för at ta lite bilder, för visst är det vackert.

Vintrarna här uppe kan var snörika, därför sitter det svartvita permanenta snöpinnar vid vägkanten.

Sedan är det dags för en ny bensträckare i Alston. Kul med den gamla vägvisaren i muren. Där kan man se hur långt det är till de olika orterna men inte åt vilket håll de ligger.

Den gamla skolan ser ut att ha blivit brandstation, såg att den sponsrades av de lokala handlarna.

En stad där man så här snabbt blir "bästa kund" den måste man bara tycka om.

Vi åker vidare till Birrdoswald för att se och känna på Hadriane´s wall. Något jag länge velat göra. Jag trodde innan att muren var mer eller mindre intakt men så är det inte. Vissa sträckor syns den bara som en långsmal ås i naturen. Stenen har används till annat, återvinning med andra ord. Här har det tidigare varit ett romeskt fort.

Muren är byggd på en naturlig ås, praktiskt i försvarssynpunkt. Svårt att se höjdskillnad på bild men det är ganska långt ner till dalen här.

Här finns också en altarsten från romartiden. Numera är den inmurad i nyare mur.

Men muren då, var är den.....

Vi följer pilen och där är den. Från början var muren 5 meter hög och hade också vakttorn på flera ställen.

Jag hoppar upp på muren för att verkligen känna historiens vingslag och även stå på gränsen mellan Skottland och England.

Sedan besökte vi Skottlands mest berömda by, Gretna Green. Blev lite besviken på den så det här är enda bilden därifrån.

Ska man tala om turistfälla så var det här nog den största av dem. Men historien om byn är intressant och går tillbaka till den tiden då äktenskapslagen stramades till i England. Alla vigslar skulle efter år 1754 ske i kyrkan och om paret var under 21 fick de inte viga sig utan föräldrarnas tillstånd. I Skottland gällde inte den lagen, där var och är fortfarande den lagliga åldern 16 år. Dessutom fick vem som helst viga paren. Alltså unga förälskade par for till Skottland och till den lilla gränsstaden Gretna Green för att gifta sig.

Den smedja som låg bäst till och tog upp kommersen med att viga finns fortfarande kvar och många åker hit även nu för att gifta sig. Inne i smedjan var det bröllop på gång och vi fick inte fotografera där. Utanför var det restauranger och souvenirbutiker i stort antal så jag nöjde mig med den där enda bilden.

Fast en skotsk kulle kan jag bjuda på.

...och fåren sprang förbi

.

Sen blev det kväller.

Till havs.....nej jag menar till sjöss.

Ambleside som vi bor i ligger alldeles invid sjön Windermere och bor man i Lake District så måste man väl ut till sjöss också. Regnet har inte upphört helt men nu ösregnar det inte längre men lite blött är det.

Vi ska ta en tur med Swan.

En svan som lots dessutom.

Ser ut som om vi får en fripassagerare med på resan.

Det regnar fortfarande lite så utsikten över bergen är ganska begränsad, men ser det inte ut som om det kommer en liten solglimt där borta över bergen.

Helt rätt regnet minskar mer och mer och en vacker regnbåge växer fram på andra sidan båten. Tittar man noga så är den t.o.m dubbel.

Regnbågen tonar sakta bort och solen flödar över både oss och landskapet.

Jag är imponerad över alla dessa stengärdesgårdar men inte nog med att de går över både berg och kullar, någon har lyckats få ett hjärta på sin äga också.

På andra sidan sjön, där någonstans bland kullar och ängar bodde Beatrix Potter en gång för länge sedan.

Vi går i land i Bowness-on-Windermere, där kan man se att Beatrix Potter fortfarande är mycket populär. Beatrix Potters värld finns här, men var stängt i dag, även flera butiker som sålde Beatrix Potters prylar hade de.

Är det någon som vet varför engelsmännen har sina vattenledningar på utsidan av husen?

Det är ju naturligtvis för att det ska vara lättare att laga dem då de fryser sönder.

Fast den egentliga orsaken är förståss för att det inte fanns vatten inne i husen förr och då drog man ledningana på utsidan.