Dove Cottage och William Wordsworth

I dag ska vi vara riktigt kulturella och besöka Dove Cottage i Grassmere. I den här lilla stugan som tidigare varit en pub bodde den berömde poeten William Wordsworth i åtta år. Det var hans mest produktiva tid i livet.

Stugan var fuktig och mörk men på gästfriheten var det inget fel. Trots att här bodde minst fyra vuxna och tre barn så hade de också ofta gäster som bodde här. "Plain living and high thinking" Är det någon som sagt om honom. Inne i huset fick jag inte fotografera och det hade nog inte blivit så bra heller för det var inte mycket ljus som spreds från eldstäderna. Ute i trädgården gick det bra att både vandra runt och fota. Mysigt att gå där, trots regn, och läsa på de små skyltar som satts upp i planteringarna.

Stugan låg vid huvudvägen från Ambleside, inte långt från sjöar och berg. Det kan t.o.m vara Scaffel Pike som skymtar där borta. Men jag är inte säker det fanns många berg att välja på.

Vid kyrkan i Grassmere var det inte så svårt att lista ut var Wordsworths grav fanns.

Många vackra  och gamla gravstenar finns det här.

Regnet fortsätter att ösa ner och jag fick syn på en äldre gentleman som försökte få på sig sina överdragsbyxor, det är inte lätt att balansera på ett ben så brallorna åkte både uppåt och nedåt. Efter mycken möda lyckades han till slut och utan att ramla omkull.

Nu var det inte bara kyrkogården som lockade ner oss hit till platsen, utan här finns en av de turistfällor som man inte får missa. Klart vi måste smaka på Sarha Nelsons berömda gingerbread. Har t.o.m Tom Cruise och Nicole Kidman handlat kakor här då måste de vara goda.

I närheten finns ett till av de hus som Willam Wordsworth bott i. Ett betydligt större och ljusare hus.

Här bodde han till sin död 1850 då var han 80 år och hade blivit utsedd till hovpoet. En stor vacker och lummig trädgård hör till huset. Förmodar att vid soligt väder strövar det omkring många i den och njuter av omgivningarna.

Nu satt de flesta med en kopp the inne i dottern Doras gamla skolhus.

Fast vi återvände till Ambleside för att leta reda på något trevligt ställe att äta lunch på. Tyvärr så var The Giggling Goose Café stängt, för ett ställe med ett så trevligt namn hade jag velat äta på.

Vi hamnade på ett annat bra ställe bakom den här lilla stugan, Bride House. Det huset användes förr till att förvara äpplen i och är över 300 år gammalt. Floden som rinner under heter Ghyll.

Avslutar med en av William Wordsworths berömda dikter.

Dafodills

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and
hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden
daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in
the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the
milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a
bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly
dance.

The waves beside them danced, but they
Out-did the sparkling
leaves in glee;
A poet could not be but gay,
In such a jocund
company!
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me
had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive
mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of
solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the
daffodils.

Älskog, får och landskap

Tv-serier, böcker och gamla slott är intressant att se på men det som fascinerade mig mest i den här delen av England var landskapet. Har nog aldrig sett så många får och så många och långa stengärdesgårdar förr. Ofta såg landskapet helt inrutat ut och tänk ett sådan slit med all denna sten.

En duktig stenläggare kunde lägga tre-fem meter på ett dagsverke och här fanns det gärdesgårdar mil efter mil.

Dessutom all sten till husen som här i Howes.

Vilket slit.

Jag gillar vattenfall, gamla broar och rost; inte dåligt att få allt på en och samma gång.

Inte bara här i Howes utan på många ställen hade de rejäla busskurer. Den här sparkar man inte sönder i första taget. Bara pyttelite klotter har  den här råkat ut för. T.o.m blomkrukan på muren får stå kvar.

På många murar ligger det stenar ovanpå, liksom på tvären. Det är för att vattnet ska rinna av och att inte fukten ska stanna kvar i muren.

Får är det gott om, mycket gott om.

Fåren har olika färgmarkeringar på sig de flesta är till för att se vem som äger fåret och lite andra färgsystem som bonden har. Men tittar man noga så ser man att en del får är gula eller röda på baken.

Det är den här killen, baggen, som är orsak till det. Han har en färgväst på sig och då han betäcker ett får får hon den dagens färg på rumpan. På så vis vet bonden om fåret är betäckt och när det är dags för lammning. Om man tittar på bilden här ovanför så är det ett får som är röd på nacken och huvudet......undrar just vad de har haft för sig.

På tal om bönder så är inte ensilagebollarna vita här utan gröna eller svarta.

Vi åker förbi Bolton Castel, där satt Maria Stuart fängslad i sex månader.

Vi är nu på väg till Lake District, ett av Englands tolv nationalparker. Där finns 17 sjöar och en kuggfråga i England brukar vara ," How many lakes are there in Lake District?" Svaret är en(1) Bassenthwaite Lake, för de andra heter något på water eller mere. Dessutom finns alla av Englands toppar som är nära 1 000 m.ö.h här  inom parken.

Men dit har vi inte kommit ännu, här ligger topparna på runt 600 m.ö.h. På några ställen kunde man även se djupa kratrar, såg nästan ut som någon meteor fallit ner där, men så var det inte, det var visst bara en skotte som tappat en penny.

Det drar ihop sig till regn...

...och kvällen närmar sig, bäst att åka till Ambelside (nej, det är inte vår bil, men man kan väl låtsas)

Här ska vi sova i natt. Ett förträffligt hotel med lantlig charm och god mat.

Kilburns vita häst och I vår herres hage.

På ett berg nära byn Kilburn kan man se en enorm vit häst. Den är 97 meter lång och 67 meter hög och syns på långt håll. Det är ingen lämning från förhistorisk tid  utan den skapades så sent som 1857. Det sägs vara en skollärare och hans elever som grävde bort jorden så att den vita kalkstenen i berget kom i dagern och på sätt skapade hästen.

Fast det var inte hit vi skulle i dag utan vi kör vidare till Thirsk. Även här kan vi se spår av våra vikingar. Staden hette på 1000-talet Tresche, ett fornnordiskt ord för träsk. Inte så träsklikt numera. Ser mer ut som en charmig småstad.

Nu är väl Thirsk mer känt för TV-serien som i Sverige hette "I vår herres hage".  På engelska " All Creatures Great and Small". Där kallades staden för Darrowby och veterinären James Herriot. Egentligen hette han James Alfred Wight men fick inte använda det namnet för det kunde bli otillbörlig reklam för veterinärpraktiken. Istället hittade han på James Herriot efter en fotbollsspelare.

Veterinärkliniken och hemmet är numera museum,   eftersom jag följde den serien på 80-talet så var det extra spännande att få gå in och se hur där såg ut i verkligheten. Följ gärna med in och titta...

...så tittar vi på hur en veterinärklinik såg ut på 40 och 50-talet.

James och hans kollegor bodde också här i huset. Här är köket.

Matsalen

Vardagsrummet, och se där sitter han själv och kopplar av efter en jobbig dag med att bota sjuka djur ute på de avlägsna bondgårdar.

Bilen som användes i TV-serien finns även kvar, det gick bra att provsitta den om man ville.

Tvärs över gatan bodde en annan berömd person fast lite tidigare. Thomas Lord föddes där 1755. Han var skådespelare och var också en duktig cricketspelare och grundare av Lord's Cricket Ground.

Staden har också en pampig kyrka. St Mary's  från 1480. Där inne i en av gångarna hade de Kyrkans barntimme. Fullt av småbarn som lekte och stojade runt, ovanligt att se barn leka inne i kyrkan men väldigt charmigt

.

Tillbaka till Aidensfield och Hogsmeade.

Vem har företräde på vägen, gissar på att det är fåret.

Nu är vi i en liten by i norra Yorkshire som egentligen heter Goathland. Ytterligare ett bevis på hur det finns spår från vikingarna här i trakten. Visst låter det namnet snarlikt Gottland. Likaså Whitby har anor i sitt namn från den tiden, just ordet by hänger kvar fortfarande. Goathland och Whitby har fler gemensamma nämnare för där spelades TV-serien "Tillbaka till Aidensfeild in. I Goathland kan man fortfarande känna sig som om man är med i TV-serien. Synd bara att jag inte sett den, får väl hyra en DVD och titta i efterhand. Det här garaget var med i serien.

Polisbilen som förekom i TV-serien finns också kvar.

Puben där vi tog oss en öl lär också var intakt från TV-serien. Jag var lite olydig här, var törstig och beställde en pint lager och inte en ½ pint som kvinnor bör göra. Men jag passade mig för att beställa Guinness. Vill inte få basröst och hår på bröstet som kvinnor lär få av det ölet, ingen mening killar att ni testar, det fungerar bara på kvinnor.

Men nu har vi inte tid att sitta här och hänga, vi har en tågtid att passa. Ska resa med Hogwartsexpressen, nästan i alla fall. Vi skyndar ner till stationen i Goatland för det är den som användes vid filminspelningarna av Harry Potterfilmerna. Hit kom de då de anlände till Hogsmeade. Känns den igen?

Undrar från vilket håll tåget kommer? Därifrån?

Eller från det där hållet?

Nu hör vi hur det tutar i fjärran och ser dessutom från vilket håll vårt tåg kommer.

Ditåt ska vi och ni få tro mig på mitt ord, det liknade Harry Potters tåg innuti också.

Tag plats, dörrarna stängs....sa de inte för det hade inte hörts ändå. Ångan pyste och ångvisslan tutade och vi klev ombord.

Ungefär en halvtimme senare var vi framme i Pickering. Utsikten var inte så mycket att hurra för eftersom järnvägen går nere i en dalgång men vi såg flera fina stationer som kändes igen från Poirot och Sherlock Holmes.

Sedan var det dags att återvända till York. Ett litet tips där, ät inte middag på Hilton York hotel; inte deras buffé åtminstonde.

En förlorad värld och Fish and Chips.

Dags för ett besök i boken och filmens värld, vi beger oss till Castle Howard där TV-serien och även filmen "En förlorad värld" är inspelad. Här har släkten Howard bott i över 300 år.

Det är ett enormt bygge med inte bara ett slott utan hela landskapet runt omkring är mer eller mindre skapat för att få ett så sagolikt utseende som möjligt. Vi börjar i trädgården och går först in till rosenträdgården. Idegranshäckarna är välklippta och det som  klipps bort hämtas sedan för att bli till cancermedicin.

 Nu är de flesta rosor överblommade men här är ändå vackert.

När vi kommer fram till fontänen där Atlas balanserar med världen på sina axlar, känns det som om man bör kasta sig i skydd i närmaste bunker, men det är bara Royal Air Force som är ute och tränar.

Allt känns storslaget och överdådigt här, enorma byggnader och en park som nog kräver åtskilliga trädgårdsmästare. Jag tror att även rödhaken i busken bredvid mig tycker att det här är en vacker plats men lite väl mycket för bara en familj. Men dagens familj, som bor här, använder bara en del av slottet och delar med sig av all prakt så även jag får se det.  Det finns t.o.m ett eget mausoleum på egendommen.

Även om mycket av landskapet är skapat av människohand så måste jag medge att de lyckats väldigt bra, för visst är det vackert här.

Snart öppnar de slottet så att vi får gå in och titta, där inne får jag inte fotografera, men de här två är så söta så jag kan inte låta bli att titta på den lilla flickan som kämpar med Peppe som inte vill som hon vill.

Fick en fin tur igenom slottet, fick höra att de hade en byrå gjord av den svenske möbelsnickaren  Christopher Fuhrlogh och vad jag inte visste var att Frederick den 5: e Earlen var en så skicklig konstnär. 1940 härjades slottet av en brand, inkomster från filminspelningen av "En förlorad värld" gjorde att de nu har råd att restaurera slottet.

Kommer ut i parken igen och möts av ett vildsvin.

Påfågeln är levande.

 Åker vidare och far genom landets största hedlandskap, jag såg inte till Baskervilles hund ute på heden. Bara en hel del får.

Vi kör nu till Whitby ute vid nordöstkusten. Känt för skeppsbygge och valfångst på 1700-talet och numera även fiskeindustri. Vi stannar vid ruinen från Whitby Abbye

och tar de 199 trappstegen ner till staden.

Whitby är tydligen en hundvänlig stad, jag har aldrig sett så många hundar i en och samma stad.

Dags för lunch och vad ska man äta i en kuststad om inte Fish and chips. Svårt val om det ska bli  haddock eller cod i dag.

Var hungrig så jag kunde inte hejda mig från att provsmaka innan kameran kom fram.

Stärkt av maten blev det en runda i staden.

Fin strand men lite för kallt i vattnet för ett dopp i dag. Undrar om det är kapten Cook som far iväg med sitt skepp där ute. Kanske är Linnélärjungen Danile Selander med ombord för att komma ut i världen för att jaga växter.

Här finns även ett Draculamuseum, som jag inte rekomenderar något besök i. Kändes som bortkastade 6 pund.

Jag skulle ha valt någon annan än en mås som parkeringsvakt till min bil, den här bilägaren fick sig ett rejält jobb att få ren bilen efteråt.

Att Whitby är en fiskestad var det ingen tvekan om.

Här finns mycket mer att berätta om och visa men nu drar vi vidare det blir nog  "Tillbaka till Aidensfield" och Gottland eller var det Goatland