På Mekongfloden flyter vi lungt fram.

Livet på och vid floden känns väldigt lungt och behagligt. Solen skiner och en svag vind svalkar oss så det känns så skönt att sitta och titta på hur vi sakta flyter  fram. Det känns i alla fall som om det går ganska så sakta tills tystnaden bryts av ett fartvidunder som närmar sig bakifrån.

Har man riktigt bråttom, vilket vi inte har, kan man hyra in sig på en Speed boat, då går det undan och då låter det en hel del.

Fast motorn i vår båt är inte så dålig den heller.

Men oftast så glider vi fram och ser på vad som händer utefter stränderna. I början på färden har vi Thailand på ena sidan och Laos på den andra. Svårt att se någon skillnad i vare sig natur eller folkliv.

Båtarna ser likadana ut.

Folket ser ut att leva på likande sätt.

Här ser det ut att vara något bygge på gång. Bro eller en ny färja kanske.

Mest är allt stilla och fridfullt.

Inte så ofta ser man hus och bostäder  för de ligger oftast i lite skydd av växtligheter eller bakom någon höjd. Förmodar att det är för att inte sköjas med i floden då det är högt vatten.

Vi flyter fram genom en mycket vacker natur.

Stannar till för att visa tillstånd på att vi får åka här.

Plötsligt blir vår båt tämligen invaderad av ett gäng barn som vill sälja lite saker. De flesta tror att vi vill ha Pringelchips och läsk.

Den lilla tjejen har hemtorkade bananchips som vi köper och de är försvinnande goda.

Bestättningen passar på att bunkra öl och så vinkar vi farväl och fortsätter färden.

Stora kalkstensformationer sticker upp och jag ser även att det finns små som knappt syns så det gäller att kaptenen på båten kan sin flod.

Av alla fiskare och nät att dömma så förstår jag att det är gott av fisk i floden.

Men i övrigt syns det inte till så många vilda djur. Inga Mekongdelfiner eller krokodiler kan vi skymta. Det enda vilda vi får syn på är några få Mekonghägrar.

Strax innan skymningen siktar vi vår logde i Pakbeng där vi ska sova i natt.

Här angör vi stranden för det finns ingen brygga.

Hoppar i land.

...och klättrar upp till vårt natthärbärge och en hägrande middag.

Mörkret omsluter oss.

och vi myser med en välkomstdrink.

Innan vi går till sängs äter vi en middag på sedvanligt laoistiskt sätt med sked och gaffel.

Som sköljs ner med en Beer Lao.

 Mer om flodlivet i nästa inlägg.

Mot Laos går färden i dag.

Tidig väckning i dag, men vad gör det när kroppen ändå är inställd på helt andra tider än vad som råder här. Hemma i Sverige hade vi väl knappt hunnit gå och lägga oss ännu. Efter frukost hoppar vi in i vår tjusiga buss igen för en tur på två timmar till Chiang Khong.

Vacker natur åker vi igenom men tyvärr finns det inte tid för att stanna och fotografera, men jag ser utefter vägen att det står en hel del stora svarta grytor ute på gatorna. Undrar så varför och vad de använder dem till, har lite svårt att tänka mig att de lagar mat ute vid landsvägen. Jag får svaret när vi kommer fram till Chiang Khong.     Det är helt enkelt soptunnor.

Nu när den gåtan är löst så är det dags för passkontroll och överfärd till andra sidan Mekongfloden och Laos men först har vi en viktig uppgift att klara av; toalettbesök. Smarta killar det här, för 5 baht så får du lite toalettpapper.

Sedan kan vi traska ner till Imigration checkpoint och köa. Nu har de fått supermodern utrustning så vi får gå fram en och en och titta in i en liten kamera som läser av våra ögon.

Tur att vi inte ska åka över med stora bussen eller långtradare för det ser ganska vingligt  ut.

För att inte tala om påfarten till färjan.

Så här glad kan en reseledare bli när allt funkar perfekt, alla kom igenom vid passkontrollen, allt bagage fanns på plats och våra båtar för överfärd ligger och väntar.

Stolt som en tupp kanske.

Vi hoppar i, nja det var kanske lite överdrivet, åtminstonde jag gick ganska försiktigt i den lite vingliga båten färden över Mekongfloden. Vi får hoppas på att bagaget kommer efter.

Welcome to Laos, sa damen i fören på vår båt när vi kom till stranden på andra sidan.

Resten av gänget kommer också över.

Likaså vårt bagage. Vilket slit!

Vi resenärer har lite annat att slita med innan vi får komma in i Laos. Tur att alla kom ihåg att ta med sig foto till visumansökan.

Många transportmedel i dag. När vi nu har släpts in i landet Laos så får vi åka lastbil.

En skara barn tycker det är kul och följer efter oss.Framme i Houi Say klätrar vi in i en något stadigare och mer komfortabel flodbåt. Den ska bli vår hem i två dagar.

Vår färd blir som kartan visar. Först det gula strecket är flodbåt på Mekong med övernattning på en lodge i Pakbeng. Det rosa strecket är flyg från Luang Prabang till huvudstaden Vientiane.Men mer om det i kommande bloggar, nu ska vi njuta av färden på floden Mekong som är världens tionde längsta flod och livsnerv för  närmare 50 miljoner människor och en vistelse i landet som förr kallades för Lan Xang som betyder "Landet med miljoner elefanter". Tyvärr så stämmer inte det längre, jag såg en enda elefant men hann inte med att fotografera den för den var ledig på måndagar då jag försökte.

Resan går till Asien.

Så var det dags igen att resa ut på nya äventyr i världen.

Den här gången så flyger vi iväg med Qatar Airways och det var inget dåligt val. Vi satt bekvämt och fick t.o.m en pyjamas att ha på sig till natten.

Mellanlandning i Dhoa, där det såg ut som en stad växt upp mitt ute i öknen.

 Titta på taket på det här huset med sin  skog av paraboler.

Fast vi stannade inte här utan vår resa gick vidare mot Bangkok.

Turligt nog skulle vi inte stanna där för vad jag kunde se så var det ganska så blött fortfarande.

Ser att vissa vägar är mer eller mindre delvis under vatten.

Vi skyndar vidare för att ta planet till Chiang Rai och sedan bussfärd mot Vårt hotell. Bussen är nästan värd ett kapitel för sig. Målad i häftiga färger och med tjusiga gardiner. De måste gilla sina bussar här.

Bussen var i alla fall bra mycket charmigare än vårt hotell. Lite kinakänsla över den byggnaden, men inget fel på rummen.

Kollade in stan och fick en känsla av att nu var vi i verkligen Asien.

Gatukök...

...och folkliv, så som det ska vara.

Före kvällens middag samlas vi en stund runt vår guide Magnus och får lite information om vad som vi har att vänta oss av de närmaste dagarna.

Middag på en lokal restaurang och lite bekantning med vårt resesällskap för två veckor framöver.

och så förståss med den lokala ölen

Får inte heller glömma den nya bekantskapen, Sticky rice som var överraskande gott.

Några restauranbesökare föredrog att sitta uppe i taket.

Kvällen avslutar vi på nattmarknaden innan vi nöjda och trötta kryper till kojs.

Bäst att passa på att sova för i morgon blir det tidig väckning för att ta oss vidare till Laos.

Svartvit tarantella.

Hittade den här gynnaren simmandes i poolen i går. Tänkte först skriva "lilla" gynnaren, men då hade jag nog farit med osanning för den var inte så liten. Trodde först det var en fågel som rammlat i spat men när jag gick närmare så såg jag att det var faktiskt den största spindel jag sett ute i det fria.

Någon googlade på den och kom fram till att det var en svartvit tarantella. Om det finns någon spindelexpert som ser det här så vore jag tacksam för att få veta vad det är för sort. Får väl tillägga att jag är i Brasilien just nu och även spindeln. Några mil norr om Brazilia

Systrarna Brontë

Resan närmar sig sitt slut men lite till hinner vi med innan det är dags att åka till flygplatsen och checka in och flyga hem.

Ett sista besök på puben och en sista pubmåltid får man inte missa, vet inte när det blir nästa gång.

Vi är i Haworth och då får man inte missa att besöka prästgården där systrarna Brontë växte upp på 1800-talet. Haworth är en lantlig liten by i västra Yorkshire. Familjen bestod av fem systrar och en bror Patrick Bramwell, men två systrar dog i ung ålder och Patrick blev inte heller så gammal. Han missbrukade alkohol och opium och dog vid 31 års ålder. Här i butiken köpte han sitt opium som var det som användes som smärtstillande på den tiden. Numera sälj här betydligt hälsosammare produkter.

Det var en industististad, ingen hälsosam plats att leva i eftersom medelåldern på den tiden bara var bara 25 år. Nu ser den ut så här.

Här i huset bredvid kyrkan bodde familjen. Ingen i familjen, förutom fadern, blev speciellt gamla han överlevde både hustrun och alla barnen.

På kyrkogården som ligger alldeles bredvid huset kan man se bevis på att dödligheten bland de unga var stor. Simeon 1 år, Susy 4 år, Nancy 20 år ......

Grav efter grav och sten efter sten med namn, på mycket unga personer.

Det var ett hårt liv på den tiden och troligtvis var det tuberkulos som tog de flesta liv.

Men nu åker vi hem. En stor del med att resa är att få komma hem igen och få sova i sin egen säng, om man inte reste bort skulle man inte få glädjen av att uppleva det...;)

Så nu reser jag till Brasilien för att sedan få komma hem.