Tännforsen och lite Norge

Tännforsen är dagens besöksmål. Måste vara 30 år sedan jag var dit senast. Den gången tältade vi i närheten, men flydde därifrån i all hast redan på morgonen. Ingen björn som jagade bort oss utan mygg och knott. Minns att det var så mycket att när vi kokade tevatten och lyfte på locket blev vattnet helt svart av knott.

Nu berättade stugvärden att det hade varit ett tyskt par som tältat där intill. Kvinnan gick ut mitt i natten för att kissa, när hon precis satt sig ner och tittade upp så stirrade hon en björn i vitögat.  Vi såg ingen björn men för första gången såg jag en strömstare. Hann slänga upp kameran och få en bild på den innan den försvann.

Området kring Tännforsen har en ovanlig natur för att ligga i västra Jämtland. Det är i huvudsak tack vare den höga och jämna luftfuktigheten som Tännforsen ger, som gör att man kan hitta exklusiva växt- och djurarter där.

Fallet såg sig ganska likt ut från när jag var här förra gången förutom att en stor sten fanns mitt i fallet då. Den kallades för björnstenen.

Sägnen säger: Att en björn, som ville simma över Tännsjön, blev gripen av strömdraget, fördes mot fallet men lyckades i sista stund kasta sig upp på klippan i fallets mitt. Där stod han utan att kunna komma därifrån. Några barn såg från stranden björnens belägenhet och började kasta stenar på honom.
Länge tålde han förolämpningen, men till sist tog tålamodet slut. Han vrålade
och visade tänderna men på detta avstånd lyckades han inte skrämma någon. Då tog
han ett väldigt språng för att hoppa över forsens ena hälft. Men hoppet var för
kort, och björnen störtade ner i den vilda forsen och omkom.
(Källa: Läsebok för folkskolan år 1911)
 Den stenen rasade ner 1992 efter att i årtusenden ha vilat på samma plats, så numera ser fallet lite annorlunda ut.

Träden vid fallet ser spännande ut.

Det är lämmelår i år, framförallt så märktes det på vägarna där det låg mängder med överkörda lämmlar. Den här riskerade inte att bli överkörd men trodde att en liten tuva gräs var tillräcklig för att gömma sig bakom. Förstora bilden så syns den också.

Har hört att de små liven är ganska ilskna av sig och den här var inte heller av det lugnare slaget. Synd att jag inte har ljud till den här bilden.

För att få se lite fjällnatur tog vi vägen över fjället. Förra gången jag åkte här var det snö och snödrev över vägen. Såg inte mycket av naturen då, nu var det betydligt varmare och även snöfritt.

Mycket mer blommor vid vägkanten också.

Varför klaga på "Det störande strået" ta en bild på det i stället.

Utefter den här vägen finns det flera gamla fina stenvalvsbroar.

I Sverige finns ungefär 600 st och utefter den här fjällvägen finns det flera stycken riktigt fina broar kvar.

Vacker fjällbjörk.

Den här vägen som vi åkte tar en liten sväng in i Norge.

Vi träffade inte på några norrmän på vår lilla norgevisit men en norsk hare korsade vår väg.

Så var vi tillbaka i Sverige igen.

Sverige är vackert.

En liten ö i Kallsjön

Innan vi kom tillbaka till Åre för storinköp på Åre chokladfabrik så träffade vi på fler vilda djur, som den här ladusvalan.

Nu drar vi.....

Dags att lämna Ångermanland och dra vidare.

Vaknade till en dimmig morgon, såg nästan ut som om någon rivit HögaKustenbron under natten, för av den syntes inte ett spår.

Så illa var det inte som tur var för vi skulle köra över den och det fungerade alldeles utmärkt. Resan gick lite söderöver och någonstans på vägen såg vi dessa lite ovanliga hus. Jag tror att det är i Timrå. På håll såg husen ut som om de låg utefter berget. Synvilla förståss,  men nog ser de lite ovanliga ut.

I Stavre hittade jag några hus som tänkte gå och bada.  Dimman hade gett med sig och nu värmde solen istället så det var verkligen badväder.

Såg inte många vilda djur på den här resan, så det gäller att passa på då de visar sig.

Ett till vildt djur. Tittar man noga så är det t.o.m två.

Rallarrosen, vild även den.

 Östersund kom vi så till.

Natruligtvis var jag tvungen att leta efter Storsjöodjuret, tror jag hittade det. Fast det kanske bara är en båt.....men med lite fantasi så......!

Vi letade oss fram till Frösö kyrka.

Frösöblomster.

Kom så till dagens resmål som var Åre.

Fjällgården där vi ska bo. Ett trevligt ställe med personligt bemötande. Små rum, nog de minsta hotellrum jag bott i, och restaurangen var tyvärr sommarstängd. Men som sagt mycket trevligt.

Bor du på Fjällgården så ingår resor med Bergbanan i boendet.

Ett kul sätt att ta sig ner till byn och även upp igen.

Lite enklare med Bergbanan än att susa fram i downhillspåret.

Nämforsen

I dag har vi tänkt oss att besöka Nämforsen, länge sedan jag var där senast så det ska bli kul att komma dit igen.

Även från Väja som vi passerar på vägen har jag en massa minnen från mina tidiga år, men mest från att där luktade det så illa. Där luktar det av det där som inte rimmar på skit. En annan minnesregel var visst, sulfat luktar inte mat. Altså det är sulfat som stinker.

I Solefteå upptäcker vi att det finns en hoppbacke högt uppe på berget så vi åker upp för att se om utsikten över stan är bra därifrån.

Den kan man gå upp i så vi klättrar upp. Jag är väl inte direkt höjdrädd men nog sög det till en hel del i magen när jag kom dit upp. Högt var det men utsikten var god. Hela stan låg för våra fötter.

Vi åker över Faxälven.

Järnvägsbron i Forsmo liknar ett mekanobygge, men det här verkar vara ett stadigt bygge.

Solefteå kallas för nipornas stad, och även utefter hela Ångermanälven kan man se dessa nipor.

Den hängbron kändes ganska så smal och osäker ...

...men den var även framkommlig med bil. Bara inte en för bred bil.

 Så var vi framme vid Nämforsen som ligger vid Näsåker. Från Näsåker har jag ett ganska så starkt barndomsminne. Det var midsommar och mina föräldrar passade på att extraknäcka i Näsåker med att sälja glass och varm korv. Den helgen som jag kommer ihåg var det väldigt varmt och kolsyreisen som man hade på den tiden, för att hålla glassen kall, den smälte och glassen likaså. När den sen blev frusen igen gick den inte att sälja så jag och min bror fick äta så mycket glass vi ville och det gjorde jag. Sedan åt jag inte glass på 15 år.

Men här vid Nämforsen finns det minnen från bra mycket längre tillbaka i tiden. Det finns mängder med hällristningar.

 Här och i närliggande områden finns det ungefär 2.300 ristningar. Man tror att de äldsta gjordes för omkring 4.000 år f.Kr.

Vid kraftverket var det inte lätt att hålla kameralinsen torr, det forsade och fräste eftersom slussarna var öppna.

På andra sidan om kraftverket och bron flöt älven lungt och stilla.

Det fanns något som vi såg så gott som överallt där vi åkte fram på den här semesterresan och det var LOPPIS. Tror att varenda liten by och samhälle hade minst en loppis. Skyltar om det såg jag överallt. Undrar vem som handlar på alla dessa.

Även vi hamnade lite ofrivillgit på en loppis i Edsele, fast vi handlade inget utan slank in för en fika och det ångrade vi inte. Hembakt tunnbröd med ost och skinka, bredda medans vi väntade det smakade mums.

Sedan gick vägen hemmåt.....nja inte riktigt hemmåt förståss utan tillbaka till Björkudden där vi visste att en god måltid väntade oss till kvällen.

Högakustenleden

Högakustenleden lät som ett fint alternativ istället för att köra ute på E4. Här slingrade sig vägen fram mellan hus och vikar.

Inte så konstigt att den här sträckan har blivit utsedd till Världsarvsväg.

Många gamla fina hus passerade vi förbi. Var lite frestande att räta upp i den här bilden men det lutade på riktigt, inte jag som höll kameran på sniskan.

Sommaridyll.

Vid båten över till Högbonden var det trångt som på Sergels torg och inte en susning att kunna parkera bilen för att gå runt och titta eller fota, så vi fortsatte till Mannaminne. Här är man väldigt tydlig med sina öppettider. Jag har sett den här texten förut men inte utskuren i trä.

Mannaminne är ett slags friluftsmuseum skapat av konstnären Anders Åberg. Enklast beskrivet med några citat från besökare.

Här finns ett 50-tal byggnader av alla de slag, det finns bl.a en ungersk bondgård, en kinesisk paviljong och det här huset som ser ut som en kyrka men är ett kustmuseum.

Det finns en del transportmedel också, som ett Drakenflygplan och båtar och en spårvagn från Norrköping.

Det finns även hel del fotografer med olika stilar.

Man kan också kolla hur vädret är fast på norska då.

Vi tog en fika här men om det inte vore för att vi stöttade verksamheten så var det inte prisvärt. Synd på en sådan här fin väg att det inte finns fler ställen att ta en fikapaus på. En bensträckare blev det vid Nora kyrka och en liten titt på de kvarvarande kyrkstallarna.

Bra med så här vackra vägsträckor för då stannar man lite då och då för att titta. Som här vid Draged och Norafjäden. Namnet Draged härstammar troligtvis från att man här drog båtarna över en landtunga med hjälp av hästar för att komma ut och fiska strömming.

 Nu var vi inte långt från vårt natthärbärge så vi återvände dit för en eftermiddagsfika med kaffe och jordgubbsbakelse.

Efter middagen tog vi en promenad i omgivningen.

Min man fångade solen åt mig.

Av Eva på Björkudden fick vi förklaring till varför det står en massa stolpar i älven och varför det ligger spillvirke i en vik. Där har det legat ett sågverk förr i tiden, det var byggt på pålar ute i vattnet.

Innan sängdags satt det fint med en liten G and T i  baren.

Har ni vägarna åt det här hållet så kan jag rekomendera Björkuddens hotell, där blir du väl omhändertagen. De tillhör kedjan Petit hotel, "De små hotellen med de stora köken" och det stämde här för maten var verkligen god och vällagad. Jag fick dessutom en känsla av att Eva jobbade nästan dygnet runt.

Sandöbron, Skuleberget och en fyr.

Det första på agendan i dag var att gå ut och fota Högakustenbron så att jag slapp få med den  busken som skymde lite utanför vårt fönster. Solen var uppe före mig och det såg ut att bli en fin dag.

Träffade på en björn också, otur att den inte var riktig.

Dagens tur skulle gå ändå mera norrut men först kände vi oss tvungna att ta en tur över bron, det var översyn på gång så ett körfält var avstängt.

För att komma norrut igen så tog vi svängen över Sandöbron, inte någon turistmagnet numera. Lite synd för den är charmigare men Westerlunds konditori är kvar, men den uppstoppade björnen såg jag inte till.

Bron måste förevigas.

Åker man över bron och sedan svänger ner till Svanön så blir det en annan lite annorlunda vinkel.

Nästa stopp var för tankning i Ullånger och där har de en annan lite ovanligare sevärdhet. Nog den största galge jag sett.

När jag var liten och åkte på semester med mina föräldrar upp till mormor och morfar i Lappland, då var ett obligatoriskt stopp vid Skuleberget. Jag tjatade varje gång om att få klättra upp till grottan, men varje gång så sa mamma att jag var för liten. Min storebror fick gå dit men jag blev aldrig tillräckligt stor. Första gången jag åkte upp till Lappland på egen hand så tog jag tillfället i akt och gjorde bestigningen. Vägen upp var ganska brant och högt uppe var det bara några rep och kättingar att klamra sig fast i men det kändes bra att ha fått besegra berget.

Numera finns det en linbana på baksidan av berget som tar en upp till toppen, i år nöjde jag mig med att fota utsikten från vägen där på baksidan.

När man ser Skuleberget så förstår man alla skrönor om rövare och annat som hållit till där. Vissa berättelser  lär dessutom vara sanna men det var nog i Skuleskogen rövarna gömde sig. Grottan syns som en mörk fläck strax ovanför trädtopparna till vänster i bild.

Nu avstod jag från att gå upp till grottan, såg att det var byggt både trappor och ledstänger. Kändes inte som någon utmaning längre.

Dessutom klättrar alla åldrar på Skuleberget numera, även små barn och mamma är med och fotar....nya tider!

För en tid sedan la jag ut en bild här i bloggen och frågade om det var någon som visste var jag varit och det var det. Vi var inte så långt ifrån den platsen så det föll sig naturligt att åka dit för att se det igen. På vägen ut mot kusten träffade vi på något trevligt. Det doftade gott och tänk att få en hel tunna med de här läckerheterna.

Visst ser det smaskigt ut!

Lite tunnbröd, mandelpotatis och lök så skulle man kunna ha en stor fest där på bryggan för det fanns massor av tunnor med surströmming där.

Fin utsikt därifrån också. Skagshamn heter platsen om någon blir sugen att vara med.

 Till slut nådde vi dagens mål, det låg mycket längre bort än vad jag hade trott men vid Skagsuddens fyr såg det sig ganska likt ut. Här är det 50 år mellan bilderna. Vägen har fått asfalt och ett stort garage har byggts till, lite mindre antal spröt på fyren men annars ganska lika. Träden har växt en hel del.

Stengubben som kallades Korgubben hade också blivit flyttad. Den klippan som han står på, på den äldre bilden, det är egentligen den som kallas Korgubben. Där stod man förr och spanade om  strömmingen hade gått till. I lugnt väder kunde man se det på krusningen på havet och att måsarna samlades där.

Numera hittar man gubben på baksidan av fyren. Tror att jag lyckades få en bild på samma plats av skäret ute till havs att dömma.

Nu fanns det också en liten minifyr på baksidan av fyren, vet inte varför men den var ganska gullig.

Trevligt och fint ställe med mycket skärgårdskänsla där ute vid Skagsudden.

Ro-full plats!

Så var det dags för ett vägval, ska vi vidare norrut eller söderut.

Eftersom vi hade packningen kvar på Björkudden och två nätter till inbokade och maten var väldigt god där så valde vi att ta Högakustenleden tillbaka, men mer om det i nästa inlägg.