Eftermiddagsregn

Efter en stärkande lunch blev det lite vila. Skönt att bara ta det lite lungt, läsa lite och även lyssna på fågelsången. Fick besök på verandaräcket av den här lilla fågeln och även några andra skönsjungande fåglar.

Sedan kom regnet, inget stilla mjukt sommarregn utan ett verkligt skyfall. Det fullkomligt vräkte ner i ilskna skurar som for fram över den torra och varma marken i ångande dimmridåer. Några som hade valt att ta sin eftermiddagsvila vid poolen och skullle ta sig tillbaka till sitt hus sa att det kändes som att stå framför en brandslang. Sand och vatten blåste och forsade in genom springor och myggnät i husen. Kan säga att det blev en aning sandigt och blött inne.

Så här såg det ut i början av regnet, vatten börjar samlas nere i ravinen där vi tidigare tagit en promenad. Man ser också hur marken ångar.

Tjugo minuter senare så har ravinen blivit en rejäl flod med mängder av biflöden som fyller på.

Årsnederbörden här är ca. 80 mm och nu kom det 60 mm på bara två timmar.

Senare fick vi se hur öknen blommade upp. Grönskan och blommorna var så vacker. Även kul att få se hur snabbt landskapet kunde förändras.

Inne i matsalen såg det sig inte helt likt ut heller, aningen blött även där.

Stora mängder vatten som marken inte förmådde absorbera.

Vägarna blev till åar.

Efter regnet kom solsken igen och vi begav oss ut på en solnedgångstur.

Stannade till vid ett träd med ett enormt fågelbo med social vävarfågel.

Vi tittade på de märkliga myrringarna som ingen riktigt visste varför de uppstod, nästan som våra häxringar och där inget växte innanför cirkeln.

Körde sedan upp på ett högt berg för att njuta av solnedgången och Douws poem, önskar att jag kunde lägga in ljudet här också för det var så vackert,  men har inte listat ut hur man gör.(Är det någon som har tips på hur det går till så är jag tacksam för det) Har en bild på när han läser det i alla fall.

Sedan sänkte sig solen och färgade landskapet i nya färger och skapade ljusfenomen som såg ut som vulkanutbrott.

och även skapade romantiska solnedgångar.

Ingen solnedgång blir fulländad utan den sedvanliga G&T. Skål Brian!

Ännu en innehållsrik dag avslutades sedan med en god middag på oryx och lite sång och dans som efterrätt.

Luftballong eller ökenvandring.

Idag så skulle det bli luftballongfärd över Namniböknen om väder och vind tillät det. Blev vi väckta 05.00 så visste vi att det var luftballong som gällde och att det var huvudbonad och kamera som var det viktigaste att ta med sig.

Prick 05.00 knackade det på dörren till vår kulala och ett glatt good morning hördes. Jippi! det blir luftballong. Snabbt upp och en lättare frukost stod uppdukad uppe i huvudbyggnaden, jag undrade just om det vi fick där, var en lätt frukost hur ser då en tung frukost ut.

Men glädjen varade inte så länge, vindarna vände och risken för att ballongerna skulle driva ut över öknen var för stor så det kom kontraorder under frukosten. Senast de drev ut över öknen tog det två dagar att få tillbaka ballongerna igen, eftersom de inte får eller kan köra med bilarna dit för att hämta dem. Det förstod vi att de inte ville utsätta sig för en gång till. Dagen skulle bjuda på ökenpromenad  i stället.

Men morgonstund har guld i mund, som ordspråket säger och nog stämde det här.

Såg ut att bli en strålande dag. Färden mot sanddynerna, de som omger Sossusvlei  startade och vi passerade genom vår privata grind in till det enorma naturreservatet Namib-Naukluft. Ett enormt naturreservat på 49 000 kvadratkilometer. Det tredje största naturresevatet i Afrika. Större än hela Schweiz. Namiböknen anses vara världens äldsta öken där det har rått ökenklimat under 80 miljoner år. Öknen sträcker sig som ett långsmalt band längs den namibiska atlantkusten, över 200 mil lång och 10 mil bred. Öknen har gett namn åt landet Namibia. Sanden här där vi är nu, lite inne i landet, är rödfärgad av järnoxid och är lite tyngre än den gula sanden som är lättare och blåser längre sträcka ända ut mot havet.

Morgonljuset över sanddynerna var bedövande vackert och Festus som körde vår jeep stannade, berättade att vi skulle passa på att fotografera nu för på tillbakavägen ser det helt annorlunda ut i det ljuset som är då. Så rätt han hade.

Vi passerade grupper med strutsar som grasiöst flöt fram över marken.

Vi passerade även jordens högsta sanddyn, Big Daddy, som är350 meter hög, och stannade till vid den punkt där man sedan inte får köra med annat än fyrhjulsdrivna bilar.

Landskapet växlade färg och form hela tiden med den uppgående solen och nu började det bli rejält varmt. Såg några Oryx, de första på resan inte de enda dock.

Tack vare Festus så upptäckte vi att det fanns en del små djur också. Ser ni den lilla råttan som är på väg in i busken.

Öken är torr har jag läst och nog stämmer det också.

Leran riktigt krullar upp sig i värmen.

Så var vi framme och vandringen ute i öknen kunde börja, jag försäkrar att solhatt var ett bra val i dag. Ett beslut måste tas, ska vi gå upp på den höga dynen där framme.

Några är på väg upp.

Även om det är torrt och varmt så är det inte tomt på djur här, det första vi ser är en liten hare som skuttar iväg så snabbt så ingen kamera hinner med, men se där vems spår är det här. Ser ut som en traktor rullat fram.

Fast det var en liten krabat som gått där, den här lilla skalbaggen.

Fler småkryp fanns det, myror.

Ödlor

Men så var vi ett gäng som beslutade oss för att ta utmaningen och bestiga en hög sanddyn.

Ingen lätt uppgift i den värmen och inte så lätt att hålla kursen heller, som synes. Fick höra att det var 36 grader i skuggan, det var bara det att det fanns ingen skugga.

Jag gav upp, trots att jag var nästan uppe, men värmen besegrade mig, tog en bild på de tappra som fortsatte och sen gick jag ner igen. Fast jag fick känna på hur det var att gå uppe på kammen åtminstone.

De som gick upp måste ner också och Douw visade hur det gick till. Full fart ner bara, så sanden sprutade.

Dead Vlei, det betyder ungefär "en dal där vatten sammlas", men här var det länge sedan det samlades något vatten närmare bestämt 1000 år. Torra, svarta men vackra camel thorn träd står där som urtida skulpturer, de bryts  inte ner i det torra klimatet.

Svårt att se hur storslaget den här dalen är på en liten bild, men långt till höger i bilden är det en ljus prick. Det är en person som går där.

Upptäckte att det syntes inte alls på den här lilla bilden så jag la dit en röd pil där personen är. Inte så snyggt men ville visa hur storaslaget det är och hur små vi är där ute i öknen.

Åter till våra Land Rovers bjöds vi på välbehövliga förfriskningar innan vi vände hemmåt.

Luften dallrade och vi såg nog mer än en hägring. Här där det ser ut som vattten var det snustorrt.

Efterniddagen och kvällens äventyr kommer i nästa inlägg.

Enahanda tillvaro.

Det blev en lite längre paus i afrikabloggandet än vad jag hade trott i förväg. Blev en ganska så smärtsam period med mycket knaprande på starka smärtstillande tabletter som dessutom inte hjälpte så mycket. Men nu verkar det värsta vara över, får sova på nätterna igen. Kunde väl inte ana att det var så skönt att få sova...:)

Allt tar så mycket längre tid nu med bara en hand och vänsterhanden dessutom, men kunde jag lära mig att få till en hyfsad namnteckning med vänster hand så ska jag väl kunna skriva och lägga in bilder i bloggen också. Så inom kort kommer fortsättningen på safarin i Afrika.

Lite paus

Det blir nog lite paus i bloggandet och skrivande på datorn ett tag nu, i alla fall så lång tid som det tar tills jag lärt mig att anvävnda min vänstra hand lite mer. I tordags blev äntligen min axeloperation gjord, axeln var lite mer trasig än vad vi visste innan, så nu får jag dras med det här armlåset (en slags modern mitella) i sex veckor.

Den gör att jag är tämligen begränsad med vad jag kan göra och skriva och jobba med bara vänsterhanden tar sådan tid. Får ta och träna på det. Har ganska ont än så länge, men så glad över att operationen äntligen är över. Fick vänta med den tills efter resan.

Återkommer mer reseberättelsen om Afrika inom kort.

Första safaridagen

Så var vi äntligen på väg, en liten tur genom Windhock och så ut på stora vägen mot Rehoboth och redan där vid den stora asfalterade vägen såg vi de första vilda djuren, flera grupper med babianer. Där gick det inte att stanna men det var lockande att få fota redan då. Ett kort stopp för tankning i Rehoboth och där var det slut på asfalt. Nu var det grusväg som gällde, spikraka vägar mil efter mil. Passade på att ta en bild genom bakrutan innan den blev alltför dammig.

Såg enorma fågelbon av social vävarfågel i träden, kontigt att grenarna höll.

Ett vildsvin fick vi plötsligt syn på, men han hade ganska bråttom.

Vi passerade små byar, som den här Klein Aub. Där hade det varit en koppargruva tidigare men den var nu nedlagd.

En kort paus för att sträcka på benen gjorde vi vid livets träd.

Lunch hade med oss som packades upp under ett skuggande akasiaträd. Gott var det och Helen ser ut att verkligen jubla över den goda maten. Bredvid henne vattenflaskan, sådana fick vi alla med våra namn på och de fylldes på vid behov för att spara på resurserna och inte använda engångsflaskor.

Även om maten var väldigt god och vi hungriga så blev det lite över. Det tog Douw med sig och gick över den torra flodbanken och gav till mannen som satt där. Han hade antagligen varit med förr och sett safarigrupper rasta där, för när vi kom så kom även han traskandes.

Under tiden vi hade lunchpaus så flög det runt något som lät som en minihelkopter vacket blå och ca 7 cm lång. Jag försökte få med den på bild men den var svårfångad fast till slut så lyckades jag och frågade Festus vad det var för djur. Det var en geting och den var lika gifitg som en skorpion. Tur att jag inte försökte fånga den.

Såg även några ovanliga sebror.

Många djur och fåglar kantade vår väg och första dagen blev man helt upphetsad över alla djur som man såg. Spelade ingen roll om de var långt borta från bilen, fotas skulle de. Tänk om det var den enda av den arten som vi över huvud taget skulle få se. Jag blev helt till mig över den första strutsen. Den stod så vackert uppe på en höjd. Väldigt fotogeniskt, så jag hojtade till i högan sky "stuts, struts". Tur att Festus var en driven förare och inte körde av vägen i förskräckelsen. Jag var något besviken när han for vidare och inte backade tillbaka till mitt fantastiska fynd. Visste inte då att vi skulle få se mängder av dem och det på nära håll också.

Den här lijan var så ovanlig så den stannade vi vid, om jag inte missuppfattade namnet så heter den ammbcharis coranica, är det någon som har något annat namn på den så är jag tacksam för den upplysningen.

Där i en vattenpöl hittade Adam en söt Bullfrog/ oxgroda.

Till den här parken skulle vi inte, men trädet där är intressant, det heter quivertree och används av buchmännen till att göra koger till sina pilar.

När vi stannade där så flög den här svartbröstade ormörnen upp. Där den finns där finns det också ormar.

Babianer fanns det i mängder också utefter den här vägen.

Blomman hodia, den ser ut som en kaktus men är det inte, vackra stora blommor i lite speciell form. Den har en aptitdämpande effekt. Buchmännen hade den med sig när de gick ut på jakt och när bytet uteblev så åt de av plantan istället för att hålla hungern borta. Nu görs bantningstabletter av den växten.

Den luktar ganska illa och det måste ju bevisas att det verkligen var så.

Efter många timmar i våra skumpande bilar så fick vi så äntligen syn på sanddynerna i Namiböknen.

och nu börjar vi närma oss vårt mål för dagen, men strax innan vi var framme så träffade vi på den här vackra och graciösa springbocken. Den måste ju bara förevigas.

Äntligen var vi framme vid Sossusvlei och Kulala Desert Lodge.

Så här fina var våra kulalas, vilket är namnen på hyddorna och det betyder "Ett ställe där du sover bra". Man kunde ta sin madrass och sova uppe på taket också med stjärnhimmlen som tak om man ville, det ville vi inte.

Efter middagen sång och dans och firande med tårta och campagne.

Jag har sången inspelad men tyärr så lyckades jag inte lägga in någon ljudfil här. Klarar jag av det så kommer den senare.

Sen blev det kväller.

Det hände så otroligt mycket den här första dagen, så även om det blev långt och ser mycket ut så är det här ändå bara ett urval av allt.