Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Nu ska vi ut på äventyr...

...ja vi ska ut och flyga.

Nu är det mörkt kring stad och land,
nu sover folk så gott de kan.
Då drar vi väg med
vår säck och vår spann. För vi ska ut och flyga.

Vi drar iväg till Oslo stad...för vi har så goda nerver.

Jo det stämmer att ska man mellanlanda i Oslo så får man ta och utrusta sig med både goda nerver och tålamod. Förra gången vi mellanlandade där sa de att vi skulle ta ut bagaget och checka in det på nytt. Då gick det direkt och vi gick genom säkerhetskontrollen helt i onödan.

Nu trodde de att vår bagage skulle gå direkt, men sa att vi skulle kolla det för säkerhets skull. Vi var 8 personer som checkat in gemensamt och av dessa var det tre som kunde gå till nästa gate direkt och vi andra fick vackert traska ner till bagagebandet och hämta våra väskor, checka in på nytt och även en vända genom säkerhetskontrollen. Turligt nog så hjälpte personalen till så vi fick gå lite före och slapp missa planet.

På planet kom vi, och flög vidare.

Norrut flög vi och landskapet där nere ser ganska kargt ut.

Lyckligt landar vi så i Kirkenes.

Får våra väskor och det är bara en som gått sönder.

Även taxibeställningen fungerar problemfritt.

Vi kom lyckligt fram till vårt hotell också.

Lite kallare i Kirkenes än i Stockholm, så innan vi ska ut och kolla in stan är det bäst att packa upp jackorna.

In med väskorna i bagagerummet tills våra rum är klara och så drar vi ut på stan. Någon passar på att jaga lite Pokémon.

Se så praktiskt de har ordnat det för alla Pokémonjägare här i stan. Laddstationer. ;)

Fulladdade och fulla av äventyrslust kan vi nu börja utforska den här nordliga staden.

Mot Sverige.

Bland det första vi stöter på när vi startar vår färd mot Sverige är en skog av älghorn.

Inte vilka älghorn som helst utan dessa är färgglada och mönstrade. Det finns ingen förklaring till varför de är där och vem som satt upp dem.

Då, när jag står där mitt i vägen och försöker få bilder på dessa märkliga horn är det någon som tutar, det låter som om det vore  bakom ryggen på mig. Jag hoppar högt och tror att det är en bil som kommer. Vet inte om lokföraren såg mig och ville skämta eller om de bara alltid tutar där .

Tåget försvinner och jag återgår till hornen.

Inte så mycket snö i de här trakterna runt Rendalen, men mäktigt landskap är det ändå.

Fanns tydlig väg här även på 1800-talet.

Återigen träffar vi på Pilgrimsleden och här finns det en gammal sten med en inskription på som det finns flera teorier om vad den betyder, Det är ett M och ett L som sitter ihop. Den ena tolkningen är att ML står för årtalet 1050 och den andra teorin är att det står för "Midleidis" alltså att man var havlvägs mellan Oslo och Nidaros.

Vad Åkre vel står för vet jag inte men gissar på att det är något åt God tur.

Vi träffade inte på några pilgrimmer, men en man i diket fanns det där.

En skolebolle får man ju inte missa att äta då man är i Norge och vi hade ännu inte gjort det, det måste åtgärdas innan vi lämnar Norge. Vi hittade inga skoleboller i den butik vi var in i men väl ett skolebröd. Det gick lika bra det och vi delade på ett bröd.

Bland det sista vi ser i Norge är en hyllad idrottsman, det är Oddbjörn Hagen, ingen som jag kommer ihåg och det är inte så konstigt eftersom han var aktiv på 30-talet. VM-medaljör och tog guld i OS 1936.

Råttfällebindning hade man då, minns att min far hade sådana.

Lämnar Norge, kommer ihåg från barndomens resor hur svårt far hade med att komma ihåg att nu var det vänstertrafik igen.

Det första vi möter i Sverige är en Svensk tiger, mitt i skogen.

Förresten var det två som tiger, en på var sida om vägen.

Och ett troll, men så är vi ju mitt ute i skogen också.

Knuten

Knuten i Geiranger är en vägkurva på 270°. Den blev konstruerad för att reducera vägstigningen, här korsar vägen sig själv med en bro. 

Det är en del av den gamla Geirangervägen från 1882 och den är fortfarande körbar, men är dock avstängd för biltrafik sedan 1970. Ser att den är rikligt trafikerad av cyklar och motorcyklar.

På världsutställningen i Paris 1900 fick ingenjören guldmedalj för konstruktionen med orden: «Du ger en god bild av den storartade norska fjällnaturen».

Visst är den norska fjällnaturen fantastiskt vacker och varje gång jag är där så förundras jag över alla platser som folk valt att bo på. Den här gården skulle säkert platsa i TV-programmet "Där ingen trodde att någon skulle kunna bo"

Spanar ut mot dalen.

Vi är nu på väg mot Djupvasshytta som ligger på 1030 m.ö.h och här uppe på fjället är det rikligt med snö.

Pinnarna vid vägkanten är höga, men ibland verkar de inte räcka till.

Vid Djupvasshytta går vägen upp till Dalsnibba, där uppe har man en fantastisk utsikt ner mot Geiranger. Det är Europas högsta fjordvy från en väg. Kommer inte ihåg att det var bompeng på den vägen förr.

Kikar ner på Djupvasshytta och ser att isen ligger över hela Djupvattnet, oftast när vi varit här förr så hade det bara flutit omkring lite isflak där.

Vägen slingrar sig uppåt...

...och här är snövallarna rejält höga.

Det är mödan värt att ta sig dit upp.

Någon modig tar sig utanför staketet för att ta sina bilder.

Jag nöjer mig med att stanna innanför staketet, även där kan man se hur vägen vi kommit på ringlar sig fram i landskapet.

Vi lämnar Dalsnibba och även Djupvasshytta och styr kosan mot Otta.

Beundrar naturen och fascineras av all snö.

Vi har haft en fin tur över fjället och ner till Otta.

Kyrkan i Otta är vacker, första gången jag var här höll de på att renovera den och man fick gå inne i kyrkan balanserandes på plankor.

Mot Geiranger.

Efter Trollstigen fortsätter vår resa mot Geiranger. Det är mycket snö på fjällen och eftersom det bara är en knapp vecka sedan vägen öppnades så är det ganska höga plogvallar. Intressant med de höga pinnarna som visar plogbilen var vägen finns.

Det finns en film som visar hur det kan se ut då Trollstigen snöröjs, ser man den så förstår man att den längden på pinnarna behövs. En länk till filmen här.

Det är genom ett snöigt men vackert landskap vi åker.

Landskapet växlar fort, lite svårt att tro att det bara är någon kilometer mellan dessa bilder.

Vi stannar vid Gudbrandsjuvet  och tittar lite på forsande vatten.

Inget stort och mäktigt vattenfall, Klyftan är fem meter bred och 20-25 meter djup.

Klyftan har enligt vad en sägen från 1500-talet fått sitt namn efter en man vid namn Gudbrand, som rövade en brud och räddade sig från sina förföljare genom hoppa över klyftan på dess smalaste plats. Gudbrand blev fredlös och bodde resten av sitt liv i en hydda av sten i en sidodal.

Här har man gjort promenadvägarna till ett eget konstverk. 

Vatten är alltid fascinerande att titta på.

Allt är tyvärr inte vackert, inte ens här uppe på fjället.

Inte ens om kalhygget ser ut som ett hjärta kan man tycka att det är vackert.

Men när vi kommer ner till fjorden och färjan är det desto vackrare. Sista färjeturen på vår resa, så vi får passa på och njuta lite vid överfarten.

Vi hade tur och kom som sista bil innan färjan la ut.

Vi är på väg över till Eidsdal.

Fortsätter sedan färden på slingrande vägar och njuter av den fina naturen.

En skylt berättar att vi befinner oss i Vestnorskt fjordlandskap och att det är ett världsarv.

Vid Korsmyra får vi fin utsikt ner i dalen och kan börja skymta Geiranger.

Minst ett kryssningsfartyg ligger inne fjorden.

När vi kommer fram till Örnesvingen, serpentinvägen som leder ner till Geiranger, ser vi att det är två stora kryssningsfartyg som kommit till Geiranger.

Tittar vi åt andra hållet kan vi se att De sju systrarna har rikligt med vatten nu, men friaren mittemot syns inte härifrån.

Med två stora kryssningsfartyg inne och ett vimmel av turister, så lockar det inte till att stanna i själv stan.

Vi rullar förbi, rundar Hotell Union...

...stannar till vid Hotell Utsikten. Där har vi bott en gång för länge sedan.

Härifrån ser man hur Örnesvingen ringlar sig ner till dalen.

Vi ser även vägen som vi åkt upp till Utsikten och konstaterar att Geiranger fått Hop-on-hop-off-bussar.

Tar en sista blick ut över Geiranger innan vi far vidare.