Färden gick mot Finland.

Den här turen gick över Östersjön mot finska Karelen. Men GPS:en ska man nog inte lita på då man står vid Värtahamnen och väntar på att få köra ombord. Den tycket att vi skulle köra upp till Norrtälje och ta båten där istället.

   Men vi ignorerade vår "Beata" och körde ombord.

Väl uppe i vår hytt gottade vi oss lite med det bubbel som bjöds på och lite tilltugg därtill.

Överfärden var lugn och utan sjögång.

Dimman låg tät på väg in till Helsingfors, så tät så det hade blivit ett helvitt foto om jag testat ta någon bild, men det lättade då vi kom in till kaj.

Strax var det vår tur att köra av.

Så var vi framme i Finland och vår lilla resa mot finska Karelen kan börja.

Vi hade gott om tid på oss innan vi skulle vara framme vid dagens mål och första övernattningen i Karelen så vi passade på och undersöka de orter vi passerade på vägen. Första stoppet blev i Borgå och där växte det vattenkannor i träden.

Borgå är en av Finlands 6 medeltida städer och landets näst äldsta stad efter Åbo. Borgå å flyter genom staden förbi alla röda strandbodar. Då kung Gustav III kom på besök till staden i slutet av 1700-talet målades alla hus som låg utefter kungens färdväg med rödmyllefärg  för att hedra kungen och så att det skulle se fint ut. De här bodarna lär vara Borgås mest fotograferade motiv.

Husen i idylliska Gamla stan på backen vid Borgå å byggdes på 1700-talet enligt medeltida mönster. De är värdefulla historiskt och arkitektoniskt sett, vi tog en liten promenad och tittade på de små butikerna och caféer, som finns där i dag.  

Vi skänkte också en tanke till berättelsen om den ödesdigra fisksoppan som vi fick höra talas om på turistbyrån.

"Sommaren år 1760 var mycket torr. På dagarna bar borgåborna hinkvis med vatten från ån som kastades på väggarna och gårdarna för att fukta dem. Husen var byggda så nära varandra och gatorna var så smala att inte ens fuktningen hjälpe den ödesdigra natten då branden utbröt.

Fru Holm vaknade på efternatten för att koka fisk för följande dag. Hon använde liten tändved och försäkrade sig att elden hade slocknat innan hon lade sig på nytt. Efter några timmar vaknade grannens piga till röklukt, och då stod redan taken på Holmska huset och ett par andra hus i ljusan låga. Stadsborna flydde simmande till Näse och fick stå på motliggande stranden och se på då deras stad brann ner. Domkyrkan och ett par kvarter runt den bevarades men allt annat brann ner: endast 91 av stadens 293 hus blev kvar.

De första veckorna efter branden bodde stadsborna i Näse, eftersom marken i staden var het och gnistrade. Samtidigt var de oroliga för att de måste hinna bygga hus före vintern. Då det äntligen var tryggt att bygga igen, gjordes det snabbt - på samma stenfötter och bredvid samma potatiskällare som tidigare. Därför har stadsplanen fortfarande för medeltida städer typiska smala slingriga gränder även om byggnaderna är byggda efter kokningen av fisksoppan år 1760."

 Hanna-Maria försökte locka in oss med god husmanskost, den var inte från fisksoppans tid men vi var väldigt tveksamma till mat från år 1986.  Trots det välkomnande "Tervetuloa" så gick vi vidare.

Gamla stan i Borgå är utmärkt plats om man vill träna upp sina svaga fotleder på de knaggliga kulerstensgatorna.

Vi hade tur med vädret, sol men något svalt, betydligt svalare än vad vi haft hemma i Sverige.

Gamla Borgå var en fin liten stadsdel, där hade man kunnat tillbringa flera timmar och vandrat in och ut i de små bodarna, men vi skulle hinna se lite mer den här dagen.

Det såg ut som om påskharen redan kommit till Borgå.

Del 2 

Lijoen silta

Vår vana trogen så lämnar vi stora vägen och slingrar in på de små vägarna. Hittar en hel del som man inte ser annars. En del blir det en bild på annat stannar i minnet tills det bleknar. Det som fastnar på bild bleknar inte lika fort och finns kvar och är bra att ha för att friska upp minnet, som den här bron som vi körde över vid Yli-li. Lijoen silta heter den men jag har tyvärr ingen information om dess uppkomst eller historia.

Vet inte heller om den övre delen av bron, som är en järnvägsbro, är i drift. Det kom inget tåg då vi var där. Fast att det bor en ilsken och väldigt envis geting där, det vet jag. Det var knappt att jag fick någon bild alls för den gjorde sitt bästa för att anfalla mig. Getingar är inte mina allra bästa vänner.

Den här dagen regnade det och det regnade och regnade, hela tiden. Det blev inte mycket stannande i det regnvädret, men i Kemi hade jag läst att det skulle ligga ett vackert gammalt träskepp nere i hamnen så dit for vi. Men i hamnen syntes inget skepp till och för att se Kemis ishotell var vi antingen för sent ute eller för tidigt. Jag fick nöja mig med att ta en bild på kyrkan.

Sedan var det inte så långt kvar till den plats där vi skulle sova i natt. Haparanda stadshotell var både charmigt och huset hade en intressant historia

Utanför vårt hotell satt den här norrländska damen, tur att det hade slutat regna för hon var väldigt lättklädd i kortärmat och kjol.

Det var lääänge sedan jag var här sist, då fanns det en bro där körfälten gick i kors eftersom vi hade vänstertrafik i Sverige på den tiden. Inte så konstigt att jag inte kände igen mig nu. I Tornio var det så förändrat så vi körde fel flera gånger när jag skulle visa vägen, stan var sig liksom inte lik som jag kom ihåg den. Något som ser ganska sig lika ut på de flesta platser är turistmålet över alla andra i Haparanda.

”Världens mest internationella IKEA”.  Första året räknade Ikea med en miljon besökare, det kom två miljoner

Promenad i Uleåborg.

Efter att ha vilat benen en stund fortsätter vi vår promenad i Uleåborg. Vi går genom stadsparken och där kan man ana att det är stadsfest på gång, jag tror att alla stadens förskolebarn har samlats vid Hupisaarets sommarteater. Det vimlar av barn i rosa, gula och gröna små västar som sjunger för full hals på finska barnvisor. Vi fortsätter vandringen genom en lummig park med växthus, små vattendrag och söta broar och kommer till Merikoski kraftverk.

Lite ovanligt med ett kraftverk nästan mitt inne i staden. Där finns också en laxtrappa.

På bild ser den inte så imponerande ut, men om man kikar på folket som är högst upp som ser så små ut, så ser man att den här delen av trappan är hög.

Många fåglar har samlats här, gissar på att det finns gott om fisk.

Solen skiner och många Uleåborgsbor har tagit sig ut i parken för att njuta av idyllen.

Men det är inte bara idyll, i andra änden av stan bolmar det ur fabrikerna.

Verkar som om det är ett konstnärligt folk som bor här, vi går förbi ett plank och det som målats på det kan jag inte kalla för klotter.

Den här gubben som är målad på väggen är lite finurlig, där ventilen fått bli en ballong.

Vi har fått ett tips att om man vill ha en vidsträckt utsikt över staden så ska vi ta oss till vetenskapcentret Tietomaas utsiktstorn och åka upp med glashissen i det 45 meter höga tornet.

Vi går dit och upptäcker att för att komma upp i tornet ska man betala ett inträde till vetenskapscentret på 15 euro per person. Låter lite mycket, eftersom vi är två så blir det 30 EUR. Vetenskapscentret är ungefär som Tom Titts, kul om man har barn med sig så vi överväger att gå därifrån men frågar först lite försiktigt om det inte går att få komma upp i tornet för att ta några bilder. Den vänliga personalen ställer upp och vi får en följeslagare med oss som visar vägen och följer med oss upp. Hissen var lite kul men det var inte så lätt att få några bra bilder genom de smutsiga fönstren där uppe.

Ner från tornet tar vi trapporna där de har en hologramutställning. Tackar sedan den vänliga personalen som lät oss komma upp i tornet utan att betala inträde och traskar tillbaka till vårt hotell. Ser några hus med spännande färgsättning och slinker också in på Stockmans på vägen tillbaka.

Uleåborg

Uleåborg eller Oulu som de säger här, är norra Finlands största stad, här är de väldigt djurvänliga för även myggorna är omtyckta och har fått en egen samlingsplats.

Lejonen får bo på balkongen.

I parkerna bor grisarna.

Fast den mest fotograferade figuren i hela stan är troligtvis en polis. Han står på torget utanför saluhallen och övervakar torglivet. Det är en stabil figur och han är gjord i brons. Han är inte en avbild av någon riktig polis utan en symbol för alla torgpoliser.

Nu när vi var här skulle det vara stadsfestival, men hur vi än letade så kunde vi inte hitta något som påminde om någon festival. Uleåborg är finskspråkigt så det var inte så lätt att tyda affischerna heller. Det närmaste något festligt var torgstånden. Även där var det ganska ödsligt.

 Intill torget ligger det några bodar som är från 1700- och 1800-talet.

Vi lämnar torget och går ut över Pikisaarensilta för att titta på Uleåborgs äldsta byggnad, Matilas hus. Där är nu sjömanshemmuseum. Tyvärr är det stängt då vi kommer dit.

Mittemot ligger ett hus med ett häftigt torn.

Efter att ha traskat runt ett tag kan det vara skönt att slå sig ner med en kopp kaffe och vila fötterna på ett trevligt kafé. På Slottsholmen i Ule älv ligger en gammal slottsruin efter ett slott som den svenske kungen Johan III lät bygga år 1590, det förstördes av ett blixtnedslag 1793 och  där på ruinerna byggdes senare ett observatorium, i den byggnaden finns nu ett kafé.

Där kan man slå sig ner för att vila fötterna ett tag eller varför inte sitta i parken och titta på fåglarna en stund innan vi fortsätter vår promenad genom Uleåborg.

Sju broars väg och Kokkola.

Vår vana trogen så undviker vi stora E8 så mycket som möjligt och enligt damerna på turistbyrån i Vasa var "Sju broars väg" en väg vi inte fick missa.

Sju broars skärgård heter området Det är fint här men en sådan lite gråmulen dag som i dag, är det egentligen inte så mycket att skriva hem om. Är man här en fin sommardag kan jag anta att alla småvägar ut till kusten lockar för en tur. En cykeltur här en solig dag är nog inte heller helt fel med tanke på de fina cykelvägarna, bredvid bilvägen, som de har här i Finland.

I dag nöjer jag mig med att räkna in broarna och kolla att de verkligen är sju...och det var de.

Det är bra mycket finare här än ute vid stora genomfartsvägen och tempot är mer i semestertakt.

En annan plats man inte bör missa på en resa i Österbotten är Karleby eller Kokkola som det heter på finska. Den här staden var det Gustav II Adolf som grundade.

Här får jag äntligen en förklaring till vad namnet Kokkola kommer ifrån. Jag har funderat på det eftersom vi även i Sverige uppe vid Torne älv har ett Kukkola, (fast där stavas det med u men uttalas med o). Nu får jag veta att det ute i sundet ska ha funnits fyra stora stenar där örnar brukade slå sig ner och örn heter kotka på finska vilket med tiden tydligen blev förvanskat till kokko som betyder brasa. Viken där vid stenarna kallades förr för Kokkolahti (Lahti=vik) och det i sin tur blev förvanskat till Kokkola. Krångligt kanske men nu känns det glasklart för mig..:) Alltså, brasa + vik blir då vårdkaseplatsen som Kokkola lär betyda.

Men det var Neristan i Karleby som jag ville se, det är Finlands största bevarade trästadsdel.

Gulliga små hus ser vi här och gatuskyltarna upplyser oss om att det som nu heter Västra Kykogatan, där bodde sjömännen på 1600-talet och på Borgmästargatan bodde borgmästaren Erland Noreen i hus nummer 6. Vi vandrar runt här och som vanligt på den här resan så verkar all verksamhet vara nedlagd då sommaren är över. De små butikerna är stängda och folk sitter inomhus.

Det lilla röda huset ser så litet och gulligt ut, kan nog inte innehålla mer än ett litet rum.

Kikar man in mellan husen så finns det trevliga gårdar där.

En sådan här fin skvallerspegel skulle var trevligt att ha, roligare än porttelefon.