Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.

Nilsbybron och Fryken

Tänk att folk måste ställa sina bilar mitt i vägen där man ska fotografera... ;)

Fast man kan ju runda bilen och få sig en bild på bron som går över Fryken.

Här såg jag dessutom en motoriserad brygga men den var snabbare än vad jag var, så den försvann bort över Fryken innan jag en han runda bilen. Men den här minnesstenen över traktens tekniska geni var inte så rörlig så den fick jag med på bild.

Nilsbybron fick 1997 "Vackra vägars pris", motiveringen var...

Eftersom jag har lite svårt att promenera omkring med kameran så får det bli en bild på Fryken från bilen.

Under alla broar.

Vi passade på att ta en flodtur på Sumidafloden nu när det var så fint väder, vi  var förstås inte ensamma om att ha kommit på den idén. Fast är man i Japan så ska man väl trängas vare sig det gäller att åka tunnelbana eller en tur på floden. Vi försökte sikta in oss på en fönsterplats men den tanken var bara att släppa så vi ställde oss längst bak istället, för att kunna ta några bilder under färden. Det här är den tjusiga båten som vi ska ut och åka med. Vet tyvärr inte vad den heter för namnet stod bara på japanska.

Här startade vår flodtur. Långt där borta ser vi Tokyo Sky Tree det är dit bort vi ska åka.

Nu var det väl inte alla broar som vi skulle åka under, men många var de.

Den pampigaste av broarna är Regnbågsbron eller Reinbô Burijji. Den är 570 meter och har två våningar.

Området i Tokyo som kallas för Odaiba var förr ett stort sopberg. Där hittar man numera Fuji-TV:s huvudkvarter. Ett riktigt spännande bygge, liknar nog inget annat som jag sett tidigare. Arkitekten till det bygger var Kenzo Tange. Titta vid det vänstra brofästet på den övre bilden så syns huset även där.

Det där med vägar kan de också japanerna. Många vägar i flera våningar går kors och tvärs genom hela staden. Tur att jag slapp köra där, förutom att det kan vara svårt att hitta har de vänstertrafik.

Det är inte många båtar ute på floden, men vi blir omkörda av ett gäng tuffa killar som ser ut att ha varit iväg på en fisketur.

Höga hus och däremellan något litet hus kantar floden, på kajkanten står folk och vinkar...

...och en del ser bara ut som om de vinkar, men är där och tränar för någon sport.

En del broar var lite färglösa.

Medans andra var desto färggrannare. Som den här gula bron.

Eller som den röda bron.

En del hus är så höga så det ser nästan ut som om de svajar.

Andra hus blänker ikapp med solen.

En del broar är bara för cyklar och gående som den här gröna bron.

På andra broar kör tågen.

Och så finns det de vackra broarna. Här närmar vi oss målet på flodturen.

Närmare Tokyo Sky Tree tower än så här kom vi inte med båten. På den här båtturen såg jag att även Tokyo har uteliggare. Man ser en del av dem under den här bron.

Här ligger också öltillverkaren Asahis huvudkontor, deras hus ska symbolisera ett gyllene ölglas med skummet på toppen och en mugg med en gyllene flamma på toppen. Den gyllene flamman ska antagligen föreställa skummet på muggen men japanerna kallar den oftast för "the golden turd",

Vi traskar iväg och ser om vi kan hitta någon ninja eller samurai, de lär hålla till i det här området.

Högakustenbron.

På Björkudden bor man med utsikt mot Ångermanälven och Högakustenbron. Här i kvällsljus.

Vi har månsken och det är klart att jag måste upp mitt i natten för att försöka få en månskensbild av bron.

En bild på bron i morgonljus.

Innan vi lämnar Höga kusten så vill jag ha en bild på bron från andra hållet också.

Den ser ganska spännande ut även underifrån.

Lite fakta om bron: Den byggdes 1993-1997 och invigdes 1 december 1997. Högakustenbron är en av världens längsta hängbroar på 1.867 m. Den har en segelfri yta på 40 m. Dess förebild är Golden Gate i San Francisco.

Fem minuter....

Fem minuter...så var det Galenskaparna sjöng, den här dagen var nästan som i deras visa. Om man byter ut orterna i deras sång mot Kalix, Luleå, Piteå o.s.v...

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster! 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.             5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll. 5 minuters rast på ett europavägsmotell...

5 minuter till så kan man hela Sveriges land...

Fast riktigt så illa var det förstås inte, men det var den visan jag kom att tänka på då vi lämnade Haparanda och for söderut, ingen husvagn var med på färden och inte hamnade vi på något europavägsmotell heller.

Den här dagen började med sol som belyste vattentornet i Haparanda. Vattentornet invigdes 1919 och är byggt av 195.000 tegelstenar. Numera är det fjärrvärmecentral men tornet kom till efter första världskrigets epidemier och det akuta behovet av rent vatten. Bussen kom passande.

Efter en god frukost i hotellets matsal i sällskap av make, "Norrländskan" 0ch "Kuriren"så begav vi oss söderut för färd hemmåt. Första stoppet för tankning blev i Kalix.

Eftersom dotterns kille heter Rolf och har haft en såg så var det obligatoriskt att stanna och ta en bild på den här skylten.

Skylten pekar mot Luleå och det är vårt nästa stopp.

Vid Luleå får man inte missa Världsarvet "Gammelstad kyrkstad". Dit åkte vi naturligtvis.Här finns över 400 kyrkstugor grupperade runt omkring den senmedeltida stenkyrkan. Kyrkan var nu delvis inklädd i byggnadsställningar så det här var enda vinkeln där de inte syntes.

Den gamla brunnen finns kvar på torget.

Det mesta var stängt och de flesta stugor var tomma, antar att det är en helt annan aktivitet här mitt i sommaren. Ullas Café såg inbjudande ut men var också stängt.

Margaretas världshus var öppet och nog såg det mysigt ut där.

Vi var här alltför tidigt för att stanna för en övernattning så vi vinkade farväl till den glänsande kyrktuppen och fortsatte vår färd...

...och for mot nästa stopp.