Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Petter Katt – Vårtecknet som föddes ur ett språkfel.

I dag är det dags för en riktig klassiker i folktron – Petter Katt! Kanske har du aldrig hört talas om den, men det är en dag med riktigt gamla anor och som traditionellt markerade vårens ankomst. Och visst låter det som en dag värd att fira lite extra?

I den gamla bondetraditionen var just den här dagen en av årets viktigaste brytpunkter mellan vinter och vår.

Namnet låter ju mysigt, men det bygger faktiskt på ett gammalt språkmissförstånd. Sedan medeltiden hette dagen Petrus Cathedraticus på latin – en kyrklig dag till minne av aposteln Petrus biskopsstol i Rom. Under katolsk tid var det en officiell festdag, men efter reformationen försvann den ur kyrkoåret.

I folkmun levde den däremot kvar. I äldre almanackor förkortades namnet ofta till Petr. Cath., och för bönder som inte talade latin lät Cathedraticus mest som… ja, katt. Så Petrus blev Petter – och där föddes det charmiga folkliga namnet Petter Katt.

Petter Katt var en viktig dag i bondesamhället. Man sa att ”Petter Katt kastar en het sten i sjön” – ett bildligt sätt att säga att tjälen börjar släppa och att isarna smälter underifrån. Med andra ord: dags att vara försiktig på sjöisen.

När jag tittar ut i dag känns det kanske inte som vårens första dag, med några centimeter nysnö och frost i träden.

​

Det finns också flera väderordspråk kopplade till dagen. Ett av de vanligaste säger att om natten till Petter Katt är riktigt kall, så håller kylan i sig i trettio nätter till.

Ett annat gammalt ordspråk lyder: ”Vintern ska gå vid Petter Katt eller spotta och ta bättre fatt.” Det är alltså nu det avgörs om våren tänker stanna – eller om vintern gör ett sista försök

I södra och mellersta Sverige har Petter Katt länge betraktats som den första vårdagen. En härlig tanke när ljuset återvänder och solen börjar värma lite mer för varje dag.

Så medan vi väntar på att våren ska slå ut i full blom kan vi passa på att mysa lite extra. Kanske med en kopp te – och en spinnande katt i knät.

Här är en liten fin katt som fjäskade för turisterna i Dubai Marina.

Vildmarkståget

Det plingade till i inkorgen – ett mejl från Inlandsbanan. De hade läst om min resa med Vildmarkståget och undrade om de fick använda mina blogginlägg i sin marknadsföring inför årets tur.

Lite oväntat, men väldigt roligt!

Och eftersom det var en resa fylld av vackra upplevelser, säger jag gärna ja.

Vi hade sådan tur med vädret – gnistrande snö hela vägen, ett majestätiskt ånglok som drog de fina gamla vagnarna, och den goda maten i restaurangvagnen gjorde resan ännu mer minnesvärd.

Årets avgång går den 26 april – kanske något för dig?

Om du vill följa med på min resa, så börjar den HÄR .

Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

Visst katten

Träffade på en katt på marknaden. Mitt i allt folkvimmel låg den där och såg ganska avslappnad ut.

Jag behövde vila både ben o rygg en liten stund och satte mig på en bänk och pratade med den. Den ser kanske lite ilsken ut med att visa tänder, men den svarade faktiskt med ett litet mjau.

Vet inte om den berättade att det här var hans revir, eller bara låg där och slickade såren efter sitt senaste revirförsvar.

Vi pratade i alla fall en liten stund innan jag gick vidare. 

På de stora varuhusen träffade jag på lite andra katter.

Stora katter hos frissan.

Är man liten och får syn en stor mjuk katt så spelar det nog ingen roll med en skylt om att inte röra när mamma vill fotografera en.

På tal om fotografera, undrar om den fotografen är något översynt.