Från Eurovision-byn till Mini-Reykjavík.

När vi hade besökt några av de ställen vid Mývatn som vi planerat, rullade vi ner mot norra kusten. En plats som de yngre i bilen absolut ville se var Húsavík.

Får väl erkänna att det ortnamnen inte sa mig så mycket,  men har nu lärt mig att det finns en film som heter Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Den filmen har satt den lilla kuststaden på kartan för något annat än valskådning.

Húsavík har fått en ny roll—som hemstad till Lars och Sigrit, och som kuliss till sången som fick hjärtan att smälta världen över.

Vi strosade längs kajen, lyssnade till måsarnas skrän och lät oss svepas med av både havsdoft och kollade om vi kunde hitta några vyer från filmen. Och ja, Jaja Ding Dong ekade faktiskt från en souvenirbutik. Det är lätt att le i Húsavík—här blandas verklighet med saga, och jag tror ändå att valarna fortfarande är huvudpersoner här.

Den här bildvinkeln är visst viktig att få med om man sett filmen, jag har inte det men tog en bild ändå.

En liten fin kyrka har de i stan också. 

Från Húsavík rullar vi vidare söderut längs fjorden.

Snart breder Akureyri ut sig som en färgstark fläta mellan berg och hav. Ett stort kryssningsfartyg ligger i hamn, så vi tror att det ska vimla av turister i stan.

Men de har nog redan återvänt till sin middag ombord, för trots att Akureyri är Islands näst största stad och ibland kallas för lilla Reykjavík, så är det mycket lugnt där.

Vi bor på Hotel Norðurland, ett trevligt och välkomnande hotell mitt i stan. Frukosten är god, rummen bekväma, och det känns som en plats att andas ut på, innan nästa äventyr tar vid.

Vi promenerar iväg till restaurangen som damen på hotellet rekommenderar som den bästa, vi får dessutom några rabattkuponger av henne. Vi ångrar inte att vi gick dit för den röding där var mycket god.

På vägen till restaurangen så ser vi att det erbjuds gratis hjärntvätt.

Blomkantad var vägen dit också.

Mätta och belåtna kan vi ägna oss lite åt staden, ta de lite typiska semesterbilderna så man vet var man har varit.

Titta på den pampiga kyrkan som vakar över staden från sin höjd.

Akureyrarkirkja, ritad av Guðjón Samúelsson (samma arkitekt som Hallgrímskirkja i Reykjavík), är både monumental och märkligt mjuk i sin form. Trappan upp är lång, men utsikten belönar. Fast jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte gick ända upp. Var trött efter dagens upplevelser.

Nöjd med allt jag upplevt under dagen och behövde krypa till sängs.

Här är dagens rutt, blev en hel del blogginlägg av den dagen för den var verkligen innehållsrik.

Fortsättning finns här.

Mývatn Nature Baths – Nordens varma hjärta

De flesta som åker till Island har Blå lagunen på listan över "måste göra", vi hade Blå lagunen som reserv ifall att Myvatn Nature Baths inte skulle uppfylla förväntningarna. 

Men vi valde bort den Blå, för den som ligger i området runt Mývatn uppfyllde alla krav. Den som är intresserad av att läsa om hur det är vid Blå lagunen kan läsa om det i mitt blogginlägg från förra resan här.

Det vid Myvatn brukar ibland kallas för Norra Islands svar på Blå lagunen, men det har ett eget namn, Jarðböðin á Mývatni på isländska.

Det är som på Blå lagunen ett geotermiska bad — men med färre turister och mer stillhet.

Här badar man i mjölkblått, mineralrikt vatten som hämtas från jordens djup, omgiven av lavalandskap och fjärran berg. Ångan stiger från marken, och doften av svavel påminner om att du befinner dig mitt i ett aktivt geotermiskt område.

Det är en plats för vila, för att låta kroppen sjunka ner i värmen och blicken vandra över det karga landskapet.

Här liksom den nära Reykjavik har en bar och man kan förköpa drinkar. 

Vattnet är geotermiskt, alkaliskt och rikt på mineraler (särskilt svavel och kisel). Det sägs vara bra för hud- och andningsproblem. Vattnet har en behaglig temperatur på cirka 36–40 °C.

Den här poolen bör man undvika, tur att den var inhägnad så ingen förvirrade sig in dit.

Fin utsikt är det vid badet också,  vi testade även fiket och det var helt klart godkänt.

Innan vi lämnar området Mývatn så ville jag ha en bild på sjön som gett området sitt namn. Det är en fågelrik sjö.

Här kommer fortsättningen.

Myvatn - Hverir och Grjótagjá

Vi rullar in mot Hverir, med blåsvarta moln som trogna följeslagare. Ett stilla duggregn smyger sig över landskapet, som om det först vill känna efter.

Vi parkerar bilen, men innan någon hinner öppna en dörr exploderar himlen. Regnet vräker ner, inte bara som en skur – det är som om någon dragit ur proppen i ett himmelskt badkar. Folk springer tillbaka till bilar och bussar, genomblöta och förvånade. Solen sken ju nyss, så regnkläder är en sällsynt syn.

Tre av oss tvekar. Det här känns mer som ett vattenäventyr än ett vandringsäventyr. Men Carina rycker på axlarna – "lite regn har väl ingen dött av" – och börjar kränga på sig regnstället med beslutsamhet.

Men Island är Island. Innan jackan hunnit knäppas och byxorna dragits upp har regnet gett upp. Himlen stänger sin kran lika plötsligt som den öppnade den. Där fick vi verkligen uppleva den där ombytligheten i det isländska vädret. 

Och så går vi. Alla. Mot svaveldoft och ångande jord.

Hverir ligger vid foten av berget Namafjall. Det är ett av Islanda mest aktiva geotermiska område, där marken är så sur och het att inte ens mossa vågar slå rot.

Hverir bjuder på ett närapå utomjordiskt landskap – med bubblande lerpölar, pysande fumaroler och sprucken jord som liknar uråldriga kartor. Färgpaletten är dramatisk: ockra, rost, svavelgult och blåskimrande ånga. Den genomträngande svavellukten – ofta liknad vid ruttna ägg – vittnar om jordens inre liv. Här är det marken själv som andas, och trots den stickande doften är synen värd varje andetag.

​

Som kuriosa kan nämnas att NASA har använt området som träningsplats för astronauter—så främmande och kargt är landskapet. Och ändå så gripande vackert.

Het, vit ånga pyser och visslar ut från marken i rökpelare. Detta är överhettad ånga och gaser som rusar upp från jordens inre, där temperaturen ligger över 200°C på bara en kilometers djup!

Det gäller att tänka sig för var man sätter ner fötterna och bara gå på de utstakade gångstråken.

Ångan som stiger från marken är het, och det gäller att hålla sig på rätt sida av de markerade stigarna. Jag står mitt i röken, försiktigt, och känner hur landskapet lever omkring mig. Det är fascinerande, men också något man närmar sig med respekt.

Med doft av jordens innre åker vi vidare till nästa mål här vid Myvatn. Det är Grjótagjá.

Grjótagjá är en liten lavagrotta med en varm källa —och den har både verklig historia och en plats i filmhistorien.

Här var det kö. Inte så lång, men tillräcklig för att man skulle hinna känna både förväntan och lite trängsel. Grottan är liten, och värmen där inne gör att man inte gärna stannar för länge. Jag själv höll mig utanför, men min smidiga dotter tog sig in med lätthet, och kom ut med några vackra bilder av det blåskimrande vattnet och de mörka lavaväggarna.

Grottan är en del av ett sprickområde i Krafla-regionen. Under 1700-talet användes den som gömställe av den isländske laglösa Jón Markússon, som också sägs ha badat i den varma källan. Vattnet var länge populärt för bad, men efter vulkanisk aktivitet mellan 1975–1984 steg temperaturen till över 50°C; för varmt för säkra dopp.

Det är lätt att förstå varför platsen valdes som kuliss till Game of Thrones,  i säsong 3, avsnittet Kissed by Fire, där Jon Snow och Ygritte delar en intim scen i grottan. Själva scenen spelades in i studio, men grottan användes som visuell inspiration och rekreerades med stor omsorg, de la även till ett extra vattenfall för dramatisk effekt.

Ovanför grottan är det en stor sprickbildning.

Lite knepigt att gå upp där efter regnvädret, men det fixar jag i alla fall.

Fortsättningen finns här

Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här

Fjällgård, ren och raggig charm, men vänta bara tills den sötaste tittar fram.

Tidigt på morgonen, medan dimman ännu vilade över dalen, lämnade vi Eyjólfsstadir Guesthouse med smakminnet av resans godaste bröd fortfarande varmt i tanken. Nygräddat, med en skorpa som knastrade av omsorg, blev det en sorts avskedsgåva innan vi styrde norrut. Kusten låg kvar bakom oss, med sina öppna vidder och saltmättade vindar, och framför oss reste sig fjället; tyst, väntande, som om det visste att vi var på väg.

Nere vid kusten möttes vi av varningsskyltar för fåglar—ett tecken på att det brukar vara livlig trafik mellan klipporna och havet, med föräldrar som hämtar mat till hungriga ungar. Men just när vi passerade hade de flesta redan lämnat boet, och istället såg vi tusentals sångsvanar i rörelse, utan möjlighet att stanna och fotografera.

Här uppe på fjället var det lugnare, och några svanar höll sig nära vägen. Inte lika vita och prydliga som sina kustsläktingar, men badar man i pölar med lavasand så får fjäderdräkten en annan ton. Jag trodde att alla sångsvanar lämnade Island inför vintern, men har nu lärt mig att några faktiskt stannar kvar—kanske för att de, liksom vi, har svårt att slita sig från landskapet.

Färden upp mot fjället kantades av varningsskyltar för ren, som små påminnelser om att vi delade vägen med andra vandrare—men hur vi än spanade såg vi inte en enda. Men så, när vi kom fram till fjällgården, stod den där. En ensam ren, promenerande på vägen, som om den väntat in oss. Inte spektakulär, inte poserande; bara närvarande, med den där stilla värdigheten som fjällens invånare ofta bär. Den traskade sedan iväg och försvann ut över vidderna.

Vid fjällgården fick vi oväntat sällskap av en liten killing—så mjuk i pälsen att alla fördomar om raggiga getter fick ge vika. Den var inte bara söt, utan också väldigt kelig. Som om den visste att just där och då behövde vi ett ögonblick av stillhet och vänlighet. Jag har annars mest hört om raggiga getter, men den här lilla individen var så ljuvligt mjuk i pälsen.

Fast med raggig så syftas det kanske på just den här storleken av get. Den ser ut att ha läst sagan om Bockarna Bruse, eller åtminstone hört rykten om broar och troll. Blicken är bestämd, klövarna taktfast placerade—och man ser nästan hur den hör: "Vem är det som klampar på min bro?" Ingen trollskymt i sikte, men man vet ju aldrig vad som döljer sig under bron.

Det finns en kyrka vid fjällgården också, den byggde 1949 av bonden Jón A. Stefánsson som ett minnesverk över sin hustru Þórunn Vilhjálmsdóttir, som gått bort fem år tidigare. Han inte bara lät uppföra kyrkan, utan dekorerade den själv, inklusive altartavlan.

Men här uppe vid fjällgården var det varken renen eller den keliga killingen som stal våra hjärtan. För plötsligt, dök den upp—det sötaste bland sött. En liten rävunge, med nyfiken blick och mjuka tassar. 

Det syns inte riktigt i närbilden hur liten den faktiskt var, den lilla rävungen.  En liten pojke satt också där, tyst och förväntansfull, och försökte locka på den med låg röst och öppna händer. Rävungen höll sig på avstånd, lika försiktig som nyfiken, men just i kontrasten mellan barnets och räven blev det tydligt hur liten den verkligen var.

Jag är väl inte den mest smidiga personen numera—smidig som ett kylskåp, brukar man säga med viss självironi. Men ändå försökte jag, med viss beslutsamhet och en hel del knakande leder, komma ner till rävens nivå.

Den lilla rävungen verkade lika förvånad som vi över mötet, men stannade kvar, som om den vägde våra rörelser med samma försiktighet som vi vägde dess. Vissa ögonblick och möten på resan stannade kvar som extra minnesfulla.

Ungarna föds i maj eller juni, beroende på väder och födotillgång, och vid den här tiden är de ungefär tre till fyra månader gamla. Fortfarande beroende av sina föräldrar, men med blicken riktad utåt—mot världen, mot rörelse, mot dofter de ännu inte förstått.

Här ser det ut som om den anat något jaktbyte. Kroppen sträcktes lite, öronen spetsades, och blicken blev plötsligt fokuserad. Som om jaktinstinkten vaknade.

Nästan lite kattlikt kurade den ihop sig, som om varje muskel visste vad som krävdes för ett språng. Öronen spetsade, blicken fixerad, något hade fångat dess uppmärksamhet. Det var inte rädsla, inte heller hunger, utan den där nyfikna beredskapen som unga djur bär med sig. En lek med instinkten, ett övningsmoment i livets första kapitel.

Men nyfikenheten byttes snabbt ut mot ett annat mål. Något rörde sig i gräset, kanske en insekt, kanske bara ett löv som dansade i vinden—men för rävungen var det tillräckligt. Den lilla kroppen sträcktes ut, blicken skiftade, och hela dess väsen riktades mot det nya. Vår närvaro glömdes för ett ögonblick, som om världen plötsligt blivit större än mötet. 

Men det fanns kanske något i gräset. Något som bara rävögon kunde se—en rörelse, en doft, ett ljud vi inte uppfattade. Den lilla kroppen sträckte sig framåt, nästan ljudlöst, med blicken fäst vid något vi aldrig fick syn på. Det var som att världen plötsligt smalnade till en enda punkt, och rävungen blev ett med sin instinkt. Ett ögonblick av koncentration, där allt annat försvann.

Den hade hittat något. Kanske en pinne, kanske ett gammalt ben—något som dög att nosa på, vända lite, kanske tugga försiktigt.

Ett fynd har den gjort, och börjar tugga med stor koncentration. Vad det är får vi aldrig riktigt veta—kanske en pinne, kanske ett gammalt ben, kanske något helt annat som bara en rävunge kan förstå värdet av. Den lilla kroppen böjer sig över sitt byte med allvaret hos en jägare, men också med leken hos ett barn. Tuggandet är försiktigt, nästan prövande, som om den fortfarande lär sig vad som är ätbart och vad som bara är intressant.

Vi står kvar en stund, tysta och stilla, och beundrar den lilla söta valpen. Den tuggar vidare på sitt fynd, obekymrad om våra blickar, som om världen just nu bara består av den, gräset och något som kanske är en pinne. Det är ett ögonblick som inte kräver något mer—ingen rörelse, inga ord. Bara närvaro. Och i den stunden känns det som om fjällgården, landskapet och hela resan får ett hjärta, ett centrum, i den lilla rävungens tassar.

Dags för oss att åka vidare, även om åtminstone jag gärna hade stannat i flera timmar och bara beundrat rävungen. Den lilla valpen tittar upp, som till ett farväl—inte skrämd, bara stilla och närvarande. 

I dag skiner solen på oss och skapar ett nästan magiskt ljus över fjällen då vi far vidare.

Fortsättning finns här