Allt har ett slut...

...även en resa i Bhutan tar tyvärr slut.

Vår sista natt i Bhutan bor vi i så här små charmiga stugor.

När vi tittar ut så ser vi åter igen vilken tur vi hade dagen innan för det har snöat under natten. Bergen är vackert vitpudrade med nysnö. Hade vår dag varit i dag för besök vid Tigernästet så hade det blivit en besvärlig och även lite farlig vandring och ritt. Att gå på den stigen i blöta och snömodd kan inte vara kul och rent utav farligt. Men vi har bara några timmar kvar här i detta vackra och speciella land, vi ska resa tillbaka till Indien.

 Bussarna packas och sedan bär det iväg till flygfältet.

På väg till flygfältet blir det lite oroligt en stund för plötsligt är vägen helt blockerad av en stor cementblandare.

Men i Bhutan är inget omöjligt, hela byn verkar plötsligt dyka upp för att hjälpa till med att flytta på kolossen. När det byggs i en by så är det brukligt att alla hjälps åt så det är nog ingen ovanlighet att alla hjälper till.

 På några minuter är vägen farbar igen.

Vi vinkar farväl till den lilla byn...

...och fortsätter mot flygfältet.

Incheckningen på flygplatsen går utan problem även om ordningen är lite omvänd än den vi är vana vid från andra flygplatser. Bagaget röntgas innan du kommer in i själva flygplanshallen. Sedan flyter det på som vid andra platser.

Efter incheckning är det passkontroll men sedan blir det lite annorlunda, för att komma till loungen så får man vända tillbaka igen och när det sedan är dags att gå till planet så är det bara en person som kollar om man har varit vid passkontrollen.

 Jag kikar ner på plattan och där står vårt plan och väntar.

En sista blick ut mot bergen som nu är snöpudrade.

Så är det dags för oss att lyfta.

Vi taxar ut och jag ser att uppe vid utsiktsplatsen över flygplatsen så står det några bussar som vill se planen lyfta.

Även när flygplanen ska lämna flygplatsen så är de tvungna att passa in flygrutten efter bergen så det svänger en hel del när vi ger oss iväg.

Vi följer dalen ut...

..tills vi kommer upp till marschhöjd.

Stråk av snö täcker bergen ner mot dalen.

Även på platser nere i dalen har det kommit snö under natten.

Jag är fascinerad av dessa vägbyggen, hur vägarna slingrar fram utefter bergssidor och över bergskrön.

Här uppifrån kan man verkligen se hur oländig terrängen är och att det ändå har lyckats bygga vägar.

Under oss har vi nu hela Himalayamassivet. Berg så långt ögat når.

Även här uppe på bergskrönen slingrar det sig vägar fram.

Det finns så mycket vackert under oss så det är svårt att slita sig från den utsikten och ägna sig åt något så trivialt som mat.

Fast en GT kan man väl unna sig.

Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.

Frukost med utsikt över Himalaya.

Den här morgonen hoppar vi tidigt ur sängen, vi ska iväg tidigt för att hinna passera vägbygget innan vägen stängs av. Vi åker iväg före frukost och skall stanna utefter vägen, efter där de stänger av vägen, för att äta frukost. Det är fortfarande ganska mörkt när vi startar men när vi kommer fram till vårt frukostställe har det ljusnat och vi ser att röken från dagen innan har skingrats. Dessutom är det ganska klart över bergen.

Långt där borta ser vi de snöklädda topparna på Himalayamassivet sticka upp.

Man anar till och med Bhutans högsta berg, Gangkhar Puensum, där borta bland molnen.

Vi går in och äter frukost.

Frukosten var god om än lite ovanligt med pommes frites så tidigt på morgonen.

När vi kommer ut igen så har det klarnat upp lite.

På med telet och med 400 mm på så kan man faktiskt se Bhutans högsta berg ganska bra. Gangkhar Puensum är världens högsta obestigna bergstopp och är 7.571 m.ö.h. Fyra expeditioner har försökt ta sig upp men misslyckats. Dessutom så är sedan 2003 helt förbjudet med bergsbestigning i Bhutan så det   leder till att Gangkhar Puensum är världens högsta berg som aldrig har bestigits och kommer att så förbli så länge det förbudet gäller.

Någon i vår grupp sa att man kan  få för mycket av tempel och berg men enigheten i det påståendet var inte total, för berg kan man nog inte få för mycket av.

Vi är inte så långt ifrån Memorial chorten där vi stannade i går.

Men nu hastar vi vidare, vi ska gå på posten.

De har mycket vackra frimärken och vill man vara lite originell så kan man även få frimärken med sin egen bild på. De fungerar att frankera med i Bhutan.

Även posten är fint dekorerad.

Brevlådan påminner om de i England.

Många ville skaffa sig frimärken med den egna bilden på så jag tog en promenad på stan under tiden.

Polisstationen med skylten "We serve and protect the Community". Låter tryggt.

Körsbärsträden blommar för fullt.

Vattenreservoar och dekorerade hus.

Huvudgatan med sina små hantverksbodar. Vi är här ganska tidigt så bodarna har inte hunnit öppna ännu.

Andra hållet av gatan.

Träden grönskar.

Stans modehus.

och små butiker.

Ett av stans hotell.

Dochulapasset - Bhutan

Vi lämnar Thimphu och den enorma Buddhan och beger oss iväg mot Dochulapasset. På vägen dit passerar man en checkpoint. Där måste alla stanna och deklarera sin last och det är även kontroll av passagerarna. Avsikten med det är att de vill ha koll på hur turisterna färdas och även förhindra smuggel från Indien.

Vi träffar lite lokalbefolkning.

Jag tycker det är kul att handarbeta och för att förena nytta med nöje så brukar jag ta med mig lite av mina alster på resorna. Kameran är ibland en bra kontaktsökare, men att ha med något litet till barnen är ändå bättre speciellt när man inte har så lätt med kommunikationen med ord och det händer aldrig att de nekar mig att ta en bild. Den här lilla flickan fick en Nassefigur och blev så glad och även lite blyg. Hon kröp upp i mammans knä och så fick jag ett leende och löfte om att ta en bild.

Utefter vägen hit upp fanns det små stånd där det såldes torkad yakost, lite torkad frukt och färska äpplen. De här ungdomarna passade på att spela ett spel i väntan på kunder.

Vi hade inga problem att passera chekpointen.

Så vi fortsätter färden och njuter av utsikten. Men röken från skogsbranden ligger över nejden så det är disigt trots det fina vädret.

Vi kommer fram till Dochulapasset och Druk Wangyal Chortens, vi är nu på  3116 möh. Här lät drottningmodern bygga 108 chorten för att hedra de 4 soldater som stupade i strider när indiska flyktingar jagades ut ur landet.

Jag går upp bland dessa chorten. Här kan det vara fin utsikt över Himalyamassivet men nu ligger röken i vägen och döljer det mesta. Vi kommer att komma förbi här en gång till under resan så vi får hoppas på att den blåst bort då.

Vi fortsätter färden och lite längre fram stannar vi för att beundra utsikten.

Ibland ser landskapet ut som om någon försökt bygga upp det som ett modellandskap, ungefär så som man brukar se på arkitekternas modeller över nya områden. Jag är imponerad över de som skapat dessa terassodlingar.

Här ser vi tydligt hur röken från gårdagens skogsbrand ligger kvar och skymmer utsikten, men jag tycker att det där diset som bildas också är fint.

Konungariket Bhutan

Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.

Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.

Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".

Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.

Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.

Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.

Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.

Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.

Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.

Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.

Nästa stopp på Paro-Thimpu highway  är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.

Här vid bron möts tre floder.

Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.

Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.

Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?

Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.

Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.

Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.

Under bänken skymtas en till.

Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.