Lofoten och Trollfjorden.

Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.

Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.

Små öar och praktfulla berg.

Och så en liten gård här och där.

Vi kryssar oss fram mellan öarna.

Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.

Ser ganska idylliskt ut.

Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.

De blir upplockade via bildäck.

Och så ger de sig iväg.

Vi övriga fortsätter färden.

Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.

Trollfjorden är 3 km lång och  bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.

Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.

Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.

Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.

Vi närmar oss Svolvær.

Här står sjömanshustrun på sin pelare.

Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 

För nu ska jag ut på äventyr...

...mer om det i nästa inlägg.

Stockmarknes

Nästa hamn som vi ska till är Stockmarknes.

Stockmarknes fick privilegier som handelsplats 1776, med årliga marknader från 1851 till 1939. År 2000 fick den stadsprivilegier.

Fint läge på de röda husen.

Namnet Stokmark härstammar troligen från ett gammalt norsk ord som betyder "skog och en plats för att hugga timmer". 

Stokmarknes har en speciell plats i Hurtigrutens historia. Det var i Stokmarknes som redaren Richard With  grundlade Vesteraalens Dampskipbsselskab år 1881. Företagets ångdrivna kustfartyg trafikerade den första Hurtigrutlinjen, 1893. 

Här finns Hurtigrutenmuseet.

Hurtigrutens museum en av Stokmarknes sevärdheter. Det gamla fartyget "Finnmarken" ligger vid kaj och besökare är välkomna ombord.

Hon håller på att rustas upp nu.

Livbåtarna var lite enklare på den tiden.

En fin bro har man även här.

Jag tror att troll och broar är lika vanliga här i Norge.

Hittade en hjärtlig bänk.

Även lite konst.

mer konst? Nä ett trasigt fönster.

Sortland - Den blå staden.

Nya vyer dyker upp och vi seglar vidare söderut.,

Berg som är så svindlande höga.

Gröna dalar där gräset verkligen lyser i grönt.

Vi kommer till Sortland en stad som profileras som "Den blåa staden vid sundet" efter ett initiativ om att måla alla byggnader i nyanser av blått. Detta projektet är omstritt bland invånarna i Sortland. I dag är det ett tiotal byggnader i centrum som är blåa men de är dessutom väldigt blå.

Vi får en del budskap på vägen när vi går runt här i byn. Att dagen ska gå i uppfyllelse låter tryggt.

Vi följer de blå spåren.

... och får veta att om man nu skulle ha det för roligt här i stan, så finns det hjälp att få.

Spåren går vidare.

Vi får med oss fler budskap på vägen.

Glada bänkar.

Den käraste bänken.

Ser ut som om någon börjat nalla på fiskbullarna.

Graffiti hittar jag även här.

En blå kur.  

Spåren fortsätter.

Ja, var ska vi vara?

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man balanserar omkring.

Fler budskap.

Vi lyssnar på vinden.

Risöysund

De stora mäktiga bergen kan jag inte sluta att beundra. Först ser de inte så stora ut men sedan så börjar man se samhällen och städer vid bergets fot och inser hur stort det är.

Vi går ganska långsamt i sundet och följer den markerade farleden.

Skarvarna sitter och visar vägen.

-Var ska ni?

-Till Risøyhamn.

Risøyhamn är ett litet fiskeläge.

Här finns en kungssten...

...och ett litet galleri med konst och silversmide som man kan besöka.

Vid Risøyhamn ligger den 750 m långa Andøybron , vilken förbinder Andøya med Norges största ö, Hinnøya, och vidare till fastlandet.

Risøyrännan, är en uppmuddrad kanal i det grunda sundet. Den färdigställdes 1922 och möjliggjorde därmed att Hurtigrutens båtar kunde komma in här. Rännan utvidgades 2001.

Sandtaget ger lite spännande former.

Man hinner se en hel del på en kvart, men nu är det dags att lägga ut och gå under Andøybron, många har samlats ute på däck för att se om vi kommer under.

Ser lite knappt ut.

Kors i taket, vi kom igenom. ;)

Harstad - med vind i håret.

Ny dag och nya upplevelser och hamnar.

Vi kommer tidigt på morgonen till Harstad och Nordnorge ligger redan vid kaj.

Det första vi ser, redan från däck, är ett graffiti med en välkänd strof. In the Town where I vas born...

     "Yellow Submarine"

In the town where I was born
Lived a man who sailed to sea
And he told us of his life
In the land of submarines

I Harstad verkar det som om de gillar att dekorera staden på olika sätt.

Går runt lite och ser mer och mer.

Varför de har en valross som staty här vet jag inte, för det är nog sällsynt att någon simmar hit från Svalbard. Kan kanske vara för att det bodde folk här i Harstad som begav sig norrut för valrossjakt.

En skarv är mer förståeligt.

Stan består inte bara av graffiti och statyer, ser ut som en vanlig småstad.

Men det är en ovanligt blåsig småstad. I den där lilla båten skulle jag inte vilja sitta.

Den gungade och det stänkte mer än vad som verkade behagligt.

Inte i den här heller.

Man får även passa sig då man går omkring på land. Rejäla kaskader kom kastandes upp på trottoarerna.

Vattnets kraft är enorm, ser ut som om kajen är på väg att följa med ut i havet.

Nordnorge lägger ut.

Och vi tittar vidare på hur de dekorerat stan. Virrig älg eller bläckfisk?

En mina som Harstad fått som gåva från Ramsundör ölogsstation. En brittisk mina som användes i andra världskriget.

Trondenes kyrka ligger en liten bit utanför Harstad och är från ca 1250.