Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.

Lösa vägrenar.

Ibland så ser man varning för svaga vägrenar. Har undrat lite över den varningen.

På den här resan såg vi en hel del renar, vanlig syn för er som bor uppe i norr, men inte lika vanlig för oss andra. Visserligen har jag bott uppe i Kiruna och även tillbringat alla mina barndoms sommrar långt uppe i norr, men renar tröttnar jag inte på ändå. Men så var det där med varningsskylten, trodde alltid förr att de avsåg vägkanten, men så klart att jag måste ha misstagit mig, fast inte var de här renarna svaga, bara lösa.

De såg inte ett dugg klena ut, vissa låg och vilade men hoppade spänstigt och artigt upp då jag kom.

Såg kanske lite överraskade ut över oväntat besök.

-Va! Ville du något?

Renarna tittar lite förvånat på mig.

-Kom vi sticker, det är nog en Paparazzi. 

Man måste se sig om innan man går över vägen. Det kan komma bilar.

Sitter det en svart sopsäck på en pinne bredvid vägen, då gäller det att se upp för då är man i ett område där det är gott om renar.

Här är inte bara gott om ren, vi hade inte åkt många kilometer innan den här älgen dök upp.

Först poserade den lite framför kameran.

Skuttade lite käckt också.

Sen tar den ett skutt in bland träden.

Borta tänkte jag, men så stannar den upp lite.

Vi backar bilen lite för att få fri sikt på älgen.

Det gillas inte.

Men många djur är tydligen nyfikna, inte bara räven. Bilens varningsljud för föremål bakom bilen böjar pipa och det är tydligen mer intressant än störande, för älgen stannar upp och står en lång stund inne bland träden och iakttar oss.

Där ser man, dags att omvärdera hur man lockar på älg. ;) 

Bokstavsresan Å-Ä-Ö

Bokstavsresan går mot sitt slut, alla bokstäver var inte så lätta att hitta men till slut så fick jag ihop alla. Förmodar att jag nu är så inställd och van vid att spana efter bokstäver så jag inte kan låta bli att fylla på i förrådet även i framtiden.

Å som i åsna.

Ä som i älg.

Ö som i örn.

A B C - D E F - G H I - J K L - M N O - P Q R - S T U - V W - X Y Z

Åre med omnejd.

Trodde att vi skulle ta en liten vandring vid Våludalen i dag men vädret var inte det bästa för att bege sig ut på fjället. Regnet öste ner i omgångar och molnen drev hotfullt omkring.

Vägen till Våludalens fjällstation såg väldigt bred och nybyggd ut och hade stora parkeringsfickor. Såg nästan lite överdimensionerad ut så här ute på fjället. Det tyckte jag innan vi kommit fram till fjällanläggningen och fick syn på parkeringen där. Trots denna regniga dag så såg det ut som om vi kommit fram till IKEAs kundparkering, med avgift dessutom. Blev så häpen så jag tog inte ens en bild där.

Folksamlingar på fjället är inte riktigt min melodi, då passar ensligheten mig lite bättre.

Hittade en massa trappsteg och klart de måste kollas vad som finns där uppe på kullen.

Vad hittad vi där uppe då. Jo där stod Monumentet över Armfelts karoliner, det restes 1892. Härifrån, i Duved, tågade armén mot Trondheim i augusti 1718 och hit återvände många överlevande tillbaka efter den svåra snöstormen på fjället. 3000 av de som tågade iväg återvände aldrig.

Jag kan föreställa mig hur det såg ut där nere på ängarna när alla soldater slagit läger och det var ett hav av soldater, hästar och boskap. Numera finns det en ny populär sevärdhet här. Tittar man riktigt noga så kan man se det till höger i bild.

Syns bättre här. Kul att kunna zooma in ibland och se de som är där för att klappa älgar.

Duved har en väldigt vacker kyrka också.

Hotellet Copperhill i Åre gör skäl för namnet, mycket koppar hade de.

Ett spännande bygge uppe på höjden ovanför Åre.

Med fin utsikt ner mot dalen.

Det syns att man även hade fin utsikt från rummen.

Från Tott, som kanske inte är lika spännande bygge som Copperhill är, har man också fin utsikt.

Även i den tidiga morgontimman, just innan solen går upp, ser det fint ut.

Det här var årets rundtur i norra Sverige, inte den första och definitivt inte den sista. Många minnen har jag med mig och stort tack till dig som följt med på resan här i bloggen.

Bilen blev väl en aning smutsig, men det var lätt avhjälp och lite kul att sitta kvar och se alla mönster som borstarna bildade.