Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här