Isbåge

Innan jag gjorde min första resa till Svalbard så läste jag allt jag kom över om Andrées polarexpedition. I en av dessa böcker hörde jag för första gången talas om fenomenet isbåge.  Såg aldrig någon, trots att vi kom så långt norrut som till 82:a breddgraden. Insåg att man måste längre norrut än så. Det räckte tydligen inte med Svalbards breddgrader man måste mot Nordpolens breddgrader.

En solig morgon, på väg mot Nordpolen, då jag kom ut på däck såg jag en enorm vit båge över himmelen. Förstod att det måste vara den sällsynta isbågen.

En isbåge liknar regnbågen, men bildas genom diffraktion (böjning av ljus)   genom polariserade iskristaller och inte genom regndroppar. Iskristallerna är sexkantiga och bryter solens ljus i en ring av ljus runt solen. Isbågen har inte regnbågens färger utan är vit.

Det var en kall och fuktig morgon. Så pass kall så att alla master, antenner och stag var isbeklädda. Man fick passa sig senare på dagen då solen värmde upp dem och det regnade isbitar från ovan.

Såg på fartygets termometer, att här kunde de bli rejält kallt. Lite ovanlig gradering,  +20 var högst upp på skalan och -70 det lägsta gradantalet. Så kallt hade aldrig vi, men fukten gjorde att kylan kändes ganska rå och bitande.

Även nästa dag förärades vi en vacker isbåge.

En annan solig dag då det blåste ganska rejält, så pass att det gick vita gäss på vågorna. Då kunde man ana regnbågen i vågskummet.