Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.

Vildmarkståget 2023. Stockholm - Östersund

En dag i april samlades ett förväntansfullt gäng på Stockholms Centralstation för att resa med Vildmarkståget. Vi hade fått avgångstiden 10:58 men inte vilket spår det skulle gå ifrån. Gissar att alla som samlats vid Ringen på Centralen och stod där med samma lilla tagg på resväskorna var lite nyfikna på varandra.

Plötsligt dyker det upp på skärmen att vi skulle åka från spår 18, ett lämmeltåg av människor strömmade iväg. Upp på det som skulle vara spår 18 för att upptäcka att där pilen visade till spår 18 var egentligen spår 19 och i samma veva upptäcka att vårt tåg rullar in på spår 15.

Ja lite motion skadar inte, så lämmeltåget vandrade trappa ner och trappa upp och in på rätt perrong.

Loket måste förevigas också innan jag klättrade in till vår vagn. Loket är ett ellok RC6 1323.

Vi, som var min man och min väninna och hennes barnbarn, hade  fått våra platser i en tjusig första klass vagn från 40-talet. För tågnördarna kan jag berätta att det var Ao 15b 3295 byggd av Kalmar verkstad. Den hade två salonger med fina röda öronlappsfåtöljer, teakväggar och björkfanértak. Den var i trafik ända in på 80-talets mitt. Självklart så var min lilla maskot Lilla M med på resan.

I de fåtöljerna satt vi skönt. Här kommer Tomas, en av våra reseledare och berättar lite om vad som ska hända.

 Vår toppenduktiga och trevliga reseledare Heike kommer också och hälsar oss välkomna.

Vi får ett första stopp i Gävle där några nya passagerare stiger på.

Sedan är det dags för lunch, den serveras i vår restaurangvagn. Det är SJ:s första elektriska restaurangvagn, den har två kök och två matsalar. I dag blir vi serverade rostbiff med potatissallad av Yvonne och Mårten. 

På ena väggen i matsalen är det ett intarsiakonstverk av Ewald Dahlskog, föreställande Göteborg och Malmö.

Vi har även en barvagn med, den är en "Salins vagn" S1 3607.

Där kan vi hämta kaffe så ofta vi vill i våra ny fina muggar.

Eller varför inte avnjuta en Irish coffee.

I Bräcke stannar vi för en liten bensträckare, där snöar det för fullt.

Vi känner igen oss där för när vi bilade norrut förra hösten hade vi en övernattning i Bräcke, då snöade det inte.

Klart vi måste passa på att ha snöbollskrig där.

Wille vann.

Sedan var det mat igen, mycket mat på den här resan.

Framåt kvällningen var vi framme i Östersund. Där var vår första hotellövernattning.

Där pulsade vi fram i snö...

...och firade med lite gott att dricka före sänggående.

Så var vår första dag på Vildmarkståget till ända, i morgon tuffar vi vidare norrut.

Dublin

Som jag har väntat, väntat på att få och kunna resa. Först kom pandemin med all isolering och sedan vill inte min kropp allt som jag vill, men med lite envishet och längtan ut i världen så kom vi iväg. Resan gick till ett efterlängtat resmål, Dublin. En vecka i Irlands huvudstad var riktigt trevligt.

Eftersom jag har lite svårt att gå så startade vi med att åka Hop-on-hop-off-buss. Fast för mig blev det mest hop-on. Inte så dumt det heller för då får man se en större del av staden utan att anstränga sig. Dessutom så är det en ren show att åka dessa bussar i Dublin. Det är föraren som guidar och så som de guidar.

Vi hade turen att få åka med Jonny, han både kunde sitt Dublin och hade en förträfflig sångröst.

Hör bara när Jonny sjunger. (Jag har tyvärr inte lärt mig hur man lägger in en video direkt här i bloggen, så klicka på Jonny.) När Jonny dessutom drog igång sången om Molly Malone och bussen var fullsatt så var allsången nästan som på Skansen.

Men för att börja från början så startar dessa bussturer vid Dublins gamla posthus. Det posthuset skulle troligtvis vara värt ett helt eget inlägg, men kortfattat så var det här som påskupproret startade 1916. Här på trappan mellan pelarna utropade Henry Pearse, Irland till en fri republik. Upproret var ett försök av irländska republikaner att göra sig fria från det brittiska styret. Strider med engelsmännen rasade och efter några dagar var upprorsmännen tvungna att ge upp. Byggnaden förstördes i brand och byggdes inte om förrän 1929 av den irländska fristatsregeringen.

Pelarna från det gamla posthuset är bevarade och fortfarande kan man se kulhålen i dem från påskupproret.

På taket finns dessa figurer.                      

Här intill finns också the Spire of Dublin en 120 meter hög pelare.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står.

Fortsättning följer.

Resa med barnbarn

Så var det dags för en resa, den här gången reser vi med vårt yngsta barnbarn Tilda. Hon hade en önskan att få komma till regnskog och det lät ju trevligt tyckte även vi. Gemensamt kom vi överens om ett resmål men upptäckte att den period som vi skulle resa var det regnperiod. Lät ju inte så jättetrevligt med regn under hela resan men Tildas konstaterande om att det är väl självklart att det regnar om det är regnskog avgjorde saken. Vi bokade en resa och en tidig julimorgon hoppade vi tre in i en taxi och for ut till Arlanda.

Frukost åt vi ombord.

Måste man stiga upp i ottan är det bra att kunna ta sig en tupplur sedan.

Första mellanlandningen har vi i Amsterdam.

En glad och förväntansfull Tilda då vi bordat nästa flygplan.

Flygplansmat är inte alltid så god och tilltalande men här får jag ge KLM en eloge för maten, den var väldigt god. En kräfttartlet och räkor med rotselleripuré, det låter väl gott.

Vi hade en lång flygresa framför oss och dessutom blev den lite länge när två passagerare hade irrat bort sig på flygplatsen i Amsterdam och det tog en timme innan de hittat dem. Tilda hann avverka några filmer och jag sov bort en del av tiden och plötsligt var vi framme i Panama. 

Panamakanalen har jag alltid velat få se så nu började jag spana ut genom fönstret. Ser att det ligger en hel del fartyg där nere så kanalen borde finnas här i närheten.

Vårt flygplan gör en sväng och plötsligt så ser jag den.

Den måste ju förevigas.

Vet inte varför jag blir så förvånad över att staden Panama består av så många och höga hus, hade inte föreställt mig den  så.

Efter förseningen i Amsterdam hade vi inte mer tid än att skynda över till nästa flygplan. Både vi och vårt bagage hann med det planet och nu hade vi inte lång tid kvar innan vi var framme på resmålet.

När vi sedan landar i San José är det kväller.

Vårt äventyr i Costa Rica kan börja, men först ska vi sova lite.

                                                                                             -nästa-