Semestertider

Semestertider just nu, och då planeras det för fullt.

Vart ska vi åka i år? Bilsemester i Sverige eller flyg utomlands? Kanske bara stanna hemma.

På 50‑talet, när jag var barn, var det inte något bekymmer, för då betydde semester samma sak som mormor och morfar i Puoltikasvaara.

Inga funderingar eller tankar på något annat – det var dit vi åkte. Den enda planeringen handlade egentligen om vi skulle ta kustvägen eller köra inne i landet.

Det blev oftast kustvägen. Den slingrade sig upp genom byar och städer, och på den tiden leddes vägen inte runt någonting. Man körde rakt igenom allt – Umeå, Luleå, Piteå och alla andra. På 50‑talet följde man i stort sett samma sträckning som dagens E4 upp till Luleå, men vägarna gick rakt genom varje stadskärna, ofta på smala bygator där trottoarkanterna kändes extra höga och husen stod nära vägen. 

Mot slutet av 50‑talet började stadskärnorna överallt se likadana ut, med EPA, Domus och skoaffären Oscaria som självklara landmärken. För mig och brorsan, som växte upp på landet med bara Konsum, var det rena lyxen att få stanna till och gå in i ett riktigt varuhus.

Före 1955 åkte vi tåg till Gällivare och sedan buss vidare mot Puoltikasvaara – en bussresa vars längd man aldrig riktigt kunde räkna ut. Plötsligt kunde vägen vara helt blockerad av en stor renflock, och då var det bara för busschauffören att stanna och vänta tills renarna behagade flytta på sig.

Men sedan blev vi med bil. Ja, bil och bil – men det var nog den flottaste bil man kunde ha i mina och min brors ögon.

En Fiat 500. Den såg ut som en liten skalbagge som bestämt sig för att bli långfärdsbil, och den hade inget riktigt baksäte utan mest som en planka där bak. Men mina föräldrar la dit en madrass åt oss att sitta på. En rejäl sak, en tagelmadrass har jag för mig att det var. Några bilbälten fanns förstås inte – ordet säkerhetsbälte hade ingen börjat använda än – och ingen oroade sig för det heller. Det var bara att hålla i sig när vägen blev gropig, och det blev den ofta.

Kanske är det därför jag fortfarande blir så lycklig när jag ser en Fiat 500 av den gamla modellen.

Här har vi stannat vid vägkanten för en liten paus. Min bror tog en bild med pappas gamla lådkamera, och jag var inte särskilt förtjust i att stå framför kameran då heller. På den tiden rökte ju ”alla” – jag ser att mamma har en cigarett i handen och pappa har tänt sin pipa, som om det vore den mest självklara delen av en bilrast.

Vägen var en blandning av asfalt, oljegrus och rena grussträckor. Det dammade om bilarna som mötte oss, och när vi stannade för att sträcka på benen knastrade det alltid under skosulorna. Doften av varm motor, tallskog och damm hörde sommaren till.

Genom Hälsingland och Medelpad gick vägen nära gårdar och lador, och ibland fick man sakta in för kor som ännu inte förstått att de inte längre hade företräde. I Sundsvall rullade vi fram mellan stenhusen, och jag minns hur det ekade mellan fasaderna när pappa växlade ner i en av backarna.

Längre norrut blev städerna glesare men vägen lika levande. I Härnösand gick den över bron och rakt in i stan. I Örnsköldsvik slingrade den sig upp och ner i backarna, och i Umeå gled vi fram nära älven innan vägen fortsatte norrut genom björkskogen. Skellefteå, Piteå, Luleå – alla passerades på samma sätt, mitt igenom.

Efter Luleå svängde vi av mot Boden och vidare norrut på den gamla riksvägen. Här blev landskapet tystare, vägen smalare och skogarna tätare. Små samhällen dök upp som korta glimtar – Vittjärv, Harads, Moskosel – innan de försvann bakom oss igen.

På vägen upp brukade vi stanna för natten där det passade, inga tjusiga hotell utan tältet som följde med varje sommar. Jag minns hur mamma stod vid gasolköket och lagade mat medan tältlinorna fladdrade i vinden bakom henne. Det var något tryggt i det där – doften av maten, ljudet av stormköket och pappas pipa som glödde i skymningen. Och så ljuset… för ju senare vi körde och ju längre norrut vi kom, desto märkligare blev det. Det mörknade inte, utan ljusnade. Jag minns en gång hur jag såg solen gå ner, bara för att stanna vid horisonten, vända och börja klättra uppåt igen. För ett barn var det ren magi.

Det var en annan sorts resa. Långsammare, krokigare, dammigare – men också rikare. Varje mil hade sin egen rytm, sin egen doft, sitt eget ljud. Och där bak på tagelmadrassen satt vi och tog in alltihop, utan att förstå att vi just då samlade på oss minnen som skulle stanna hela livet.

Åren gick, men resan till mormor och morfar var densamma – bara bilen som blev uppgraderad. Här har vi stannat vid Polcirkeln, som då bara markerades av en ensam skylt vid vägkanten, långt ifrån den stora rastplats som finns där i dag. Bilen hade blivit en svart folkvagn, och jag minns den särskilt för startveven som pappa fick ta till när den krånglade. På bilden har jag mina allra första jeans på mig, och jag minns hur stolt jag var när jag fick dem. Jag tyckte de var så fina att jag hade svårt att förstå varför mamma envisades med klänning när vi en gång skulle till kyrkan. Den gången vann jag faktiskt den kampen – det blev jeansen. 

 Efter den långa färden kom vi så fram till Puoltikasvaara, där morfar August Zakarias Andersson – lappskomakare och dessutom byns postmästare – tog emot oss. På bilden är det bara morfar som står där, trygg och stadig som alltid. Mormor finns inte längre med oss när bilden togs, och kanske är det just därför hans närvaro känns ännu starkare.

Nu väntade en lång, härlig sommar med lek, bad och upptäcktsfärder tillsammans med våra kusiner. Mammas syskonskara var sju, så vi var nitton kusiner i alla möjliga åldrar, och det fanns alltid någon – eller flera – på plats. Ett stående inslag i leken var att någon ropade: ”Sisten i vattnet bjuder på glass!” och sedan rusade vi hela gänget ner över ängen och kohagen, vidare mot bryggan och den klara sjön Soutojärvi. Det där med glassen glömde vi nog bort, för sjön var en fantastisk badsjö men kall – och jag har inget minne av att någon någonsin behövde bjuda.

Vi har flyttat många gånger under min uppväxt så mina övriga barndomsminnen är utspridda över landet, men Poultikasvaara det fans alltid kvar så det är där jag känner mig som hemma.

En av de största högtidsstunderna var när morfar plockade fram det torkade renköttet och karvade ut små bitar åt oss ungar, långsamt och med en nästan ceremoniell noggrannhet. Och så mormors kaffeost… den fanns alltid där, som en smak av henne, en liten bit av traditionen som följde oss genom åren. Underbara minnen, små stunder som fortfarande känns som högtider att bära med sig.

Och som om inte renköttet och mormors kaffeost redan gjorde stunden speciell, kunde det hända att morbror Gustav plockade fram sin nya filmkamera. Det var nästan som att högtidsstunden fick en extra glans då.

Jag hade egentligen bara tänkt skriva ett blogginlägg om semester – då och nu – men när jag tog fram de gamla bilderna var det som att öppna en dörr rakt in i minnenas labyrint. Plötsligt var jag tillbaka där: på vägarna norrut, vid tältplatserna, hos morfar i Puoltikasvaara och vid bryggan med kusinerna. Tyvärr har jag inte så många fotografier kvar från den tiden. Många har försvunnit genom åren, vid flyttningar och ompackningar, och ett av mina album försvann till och med vid ett inbrott. Det hamnade nog i soporna när tjuven upptäckte vad som egentligen låg i lådan. Men de bilder som finns kvar – de bär minnena så starkt att det känns som att jag kliver rakt in i dem igen.

Ett sista minne från en av semestrarna där uppe i norr. Jag var inte så stor när vi hyrde den här stugan för några dagar, men minnena sitter kvar som om de vore inristade i sommarens ljus. Sjön låg alldeles nedanför, och det nappade så mycket att jag bara behövde ett snöre på min metarpinne – fiskarna nafsade ändå. Jag minns hur vi rodde över sjön för att hälsa på en gammal tant, och det var där jag för första gången lärde mig vad en separator var. Hur en huggorm såg ut. På kvällarna flockades fladdermössen kring tvätten som hängde på tork, och jag minns doften av hjortron som låg tung över myrarna. Och så den där gången när vi stötte på färska björnspår – hur hjärtat slog lite snabbare och hur allt kändes både farligt och magiskt på samma gång.

Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.

                                                                                                    Fortsättning

Vildmarkståget 2023. Stockholm - Östersund

En dag i april samlades ett förväntansfullt gäng på Stockholms Centralstation för att resa med Vildmarkståget. Vi hade fått avgångstiden 10:58 men inte vilket spår det skulle gå ifrån. Gissar att alla som samlats vid Ringen på Centralen och stod där med samma lilla tagg på resväskorna var lite nyfikna på varandra.

Plötsligt dyker det upp på skärmen att vi skulle åka från spår 18, ett lämmeltåg av människor strömmade iväg. Upp på det som skulle vara spår 18 för att upptäcka att där pilen visade till spår 18 var egentligen spår 19 och i samma veva upptäcka att vårt tåg rullar in på spår 15.

Ja lite motion skadar inte, så lämmeltåget vandrade trappa ner och trappa upp och in på rätt perrong.

Loket måste förevigas också innan jag klättrade in till vår vagn. Loket är ett ellok RC6 1323.

Vi, som var min man och min väninna och hennes barnbarn, hade  fått våra platser i en tjusig första klass vagn från 40-talet. För tågnördarna kan jag berätta att det var Ao 15b 3295 byggd av Kalmar verkstad. Den hade två salonger med fina röda öronlappsfåtöljer, teakväggar och björkfanértak. Den var i trafik ända in på 80-talets mitt. Självklart så var min lilla maskot Lilla M med på resan.

I de fåtöljerna satt vi skönt. Här kommer Tomas, en av våra reseledare och berättar lite om vad som ska hända.

 Vår toppenduktiga och trevliga reseledare Heike kommer också och hälsar oss välkomna.

Vi får ett första stopp i Gävle där några nya passagerare stiger på.

Sedan är det dags för lunch, den serveras i vår restaurangvagn. Det är SJ:s första elektriska restaurangvagn, den har två kök och två matsalar. I dag blir vi serverade rostbiff med potatissallad av Yvonne och Mårten. 

På ena väggen i matsalen är det ett intarsiakonstverk av Ewald Dahlskog, föreställande Göteborg och Malmö.

Vi har även en barvagn med, den är en "Salins vagn" S1 3607.

Där kan vi hämta kaffe så ofta vi vill i våra ny fina muggar.

Eller varför inte avnjuta en Irish coffee.

I Bräcke stannar vi för en liten bensträckare, där snöar det för fullt.

Vi känner igen oss där för när vi bilade norrut förra hösten hade vi en övernattning i Bräcke, då snöade det inte.

Klart vi måste passa på att ha snöbollskrig där.

Wille vann.

Sedan var det mat igen, mycket mat på den här resan.

Framåt kvällningen var vi framme i Östersund. Där var vår första hotellövernattning.

Där pulsade vi fram i snö...

...och firade med lite gott att dricka före sänggående.

Så var vår första dag på Vildmarkståget till ända, i morgon tuffar vi vidare norrut.

        Fortsättning

Dublin

Som jag har väntat, väntat på att få och kunna resa. Först kom pandemin med all isolering och sedan vill inte min kropp allt som jag vill, men med lite envishet och längtan ut i världen så kom vi iväg. Resan gick till ett efterlängtat resmål, Dublin. En vecka i Irlands huvudstad var riktigt trevligt.

Eftersom jag har lite svårt att gå så startade vi med att åka Hop-on-hop-off-buss. Fast för mig blev det mest hop-on. Inte så dumt det heller för då får man se en större del av staden utan att anstränga sig. Dessutom så är det en ren show att åka dessa bussar i Dublin. Det är föraren som guidar och så som de guidar.

Vi hade turen att få åka med Jonny, han både kunde sitt Dublin och hade en förträfflig sångröst.

Hör bara när Jonny sjunger. (Jag har tyvärr inte lärt mig hur man lägger in en video direkt här i bloggen, så klicka på Jonny.) När Jonny dessutom drog igång sången om Molly Malone och bussen var fullsatt så var allsången nästan som på Skansen.

Men för att börja från början så startar dessa bussturer vid Dublins gamla posthus. Det posthuset skulle troligtvis vara värt ett helt eget inlägg, men kortfattat så var det här som påskupproret startade 1916. Här på trappan mellan pelarna utropade Henry Pearse, Irland till en fri republik. Upproret var ett försök av irländska republikaner att göra sig fria från det brittiska styret. Strider med engelsmännen rasade och efter några dagar var upprorsmännen tvungna att ge upp. Byggnaden förstördes i brand och byggdes inte om förrän 1929 av den irländska fristatsregeringen.

Pelarna från det gamla posthuset är bevarade och fortfarande kan man se kulhålen i dem från påskupproret.

På taket finns dessa figurer.                      

Här intill finns också the Spire of Dublin en 120 meter hög pelare.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står.

Fortsättning följer.