Gallarija

När jag fortsatte min vandring genom Valletta slog det mig hur mycket av Maltas själ som sitter i balkongerna. De dyker upp i varje gränd, som små träinklädda rum som lutar sig ut över gatan. Jag har sett dem på bild många gånger, men först här började jag verkligen lägga märke till dem. De kallas gallarija, och ju mer jag tittade, desto mer förstod jag att de bär på en historia som är både vacker och lite oväntad.

Och när jag väl började titta närmare på balkongerna upptäckte jag att till och med orden kring dem har sin egen lilla resa. Själva namnet gallarija kommer från italienskans galleria, egentligen en täckt passage, men här på Malta har ordet liksom bytt riktning och landat i betydelsen balkong. Det är något fint i det, hur språket anpassar sig efter livet som levs.

Till och med detaljerna har sina egna namn. De kraftiga stenkonsolerna som bär upp balkongen kallas saljaturi, och de små glasluckorna som kan öppnas och stängas efter väder och vind heter purtelli. Jag hade aldrig hört orden tidigare, men när man väl vet dem känns det nästan som om balkongerna får ännu mer personlighet.

När jag läste vidare om balkongerna insåg jag också att de inte bara är älskade av malteserna, de är faktiskt skyddade som en del av landets kulturarv. I Valletta, som ju är ett UNESCO‑världsarv, finns det strikta regler för hur de får renoveras och målas. Man får inte bara byta ut dem hur som helst eller sätta dit något helt nytt i modern stil. Tanken är att bevara den där speciella stadsbilden där balkongerna nästan hänger som små träjuveler över gatorna.

Men samtidigt som de gamla balkongerna vårdas med varsam hand, händer något annat intressant i staden. På flera håll har nyare hus fått balkonger som tydligt lånar formen från de traditionella gallarija, men i en modernare tappning. Det är inget brott mot reglerna – snarare ett sätt att låta nytt och gammalt leva sida vid sida. Myndigheterna vill att ny bebyggelse ska smälta in i stadsbilden, och därför uppmuntras arkitekter att hämta inspiration från de klassiska balkongerna, även om uttrycket blir mer samtida.

Det gör att man ibland möts av fasader där rena linjer och glas möter de äldre träkonstruktionerna på andra sidan gatan. En sorts dialog mellan då och nu, där staden fortsätter att förändras utan att tappa sin karaktär.

De första började dyka upp på 1600‑talet, men det var under 1700‑ och 1800‑talen som de verkligen tog över stadsbilden. Och när man tänker på klimatet här, den starka solen, vinden som sveper in från havet så förstår man varför. Balkongerna fungerar som ett slags naturligt klimatskydd: skugga när det är som varmast, möjlighet att vädra utan att släppa in all värme, och ett extra rum där man kan följa livet på gatan utan att lämna huset.

Även bra när man ska hänga tvätten.

Det är något fint i hur praktiskt och poetiskt det är på samma gång. En idé som började långt borta, formades av historien och till slut blev en av Maltas mest älskade siluetter.

Och färgerna har sin egen historia. Förr var reglerna betydligt strängare: balkongerna skulle helst gå i dova, traditionella toner som grönt, brunt eller mörkblått, allt för att hålla stadsbilden enhetlig. Men med tiden har synen mjuknat, och idag ser man allt oftare balkonger målade i klara röda, gula och blå nyanser. Det är som om malteserna låtit solen och havet flytta in i färgburken.

Det gör gatorna ännu mer levande – de gamla träbalkongerna blir små färgklickar som lyser upp de sandfärgade fasaderna, och varje kvarter får sin egen personlighet.

Den röda färgen var populär.

Det ser lite kul ut där de sitter på olika nivåer i en del hus.

Och mitt i allt detta färgspel finns också en annan del av historien som jag tycker är lite talande. När balkongerna först började dyka upp var de nämligen något av en statusmarkör. Det var de rika familjerna som hade råd att bygga dem, inte minst eftersom trä var en dyrbar vara på Malta. Att låta snickra en omsluten balkong i trä var därför ett sätt att visa både välstånd och modernitet.

Men som det ofta blir spred sig drömmen vidare. Även de som inte hade samma ekonomiska möjligheter ville ha en egen gallarija, om så i enklare utförande. Det säger något om hur starkt balkongerna kom att förknippas med stolthet och identitet. De blev inte bara praktiska små rum mot gatan, utan också en symbol för att man hörde hemma i stadens liv och rytm.

Finns otaliga modeller och variationer på balkongerna, så det var inte konstigt att min kamera fick jobba en del.

Finns några balkonger med udda form också.

Ock som den här, runt ett hörn.

Och när man väl börjar se alla dessa detaljer – balkongerna, färgerna, hantverket, historien – då är det som om Valletta öppnar sig lite mer för varje steg. Till slut fastnar blicken inte bara på balkongerna längre, utan på allt det där andra som gör staden så charmig. Som en gul dörr med ett handtag som ser ut att ha humor nog för ett helt kvarter.

Det är kanske just det jag tycker så mycket om med Malta: att det högtidliga och det lekfulla får finnas sida vid sida. Att en UNESCO‑stad kan bjuda på både kulturarv och små överraskningar som får en att le. Och att man aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn – eller nästa dörr.

The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.

Utsikt från en balkong.

Morgonstund har guld i mund, sägs det och det känns även så här i Kapstaden när solen färgar Taffelberget i guldljus.

En säl bestämmer sig för att testa bryggan nedanför vår balkong.

Den hoppade runt på bryggan ett tag innan den bestämde sig för att det var bättre nere i vattnet.

Det är tomt och tyst vid de stora båtarna som ligger vid kaj. Ingen har vaknat ännu.

Några scouter ger sig ut på en båttur.

Staden börjar vakna och byggjobbarna kommer för att bygga klart på bryggan.

Segelbåten som tar ut turister på tur kommer.

Åka spårvagn och hamna i Hollywood.

Det är gott om spårvagnar i Helsingfors och det finns många linjer att välja på.  Så sagt och gjort vi gick till turistbyrån och köpte spårvagnsbiljett. En karta över spårvagnsnätet och en stadskarta (fås gratis på turistbyrån) är också praktiskt att ha med sig.

Så vi hoppar på en spårvagn och åker en sväng.

Den här gången tänkte vi åka ut till Arabia eller Arabiastranden som stadsdelen heter. Men vad nu? Vi trodde vi att vi var i Helsingfors och så hamnar vi i Hollywood!

Konstigt var det men till slut kom vi till Arabia ändå. Där byggs det för fullt. Tidigare var det ett industriområde med bl.a Arbiafabriken.

Nu är det en hel del nybyggda hus där. Arkitekterna har skapat lite speciella hus.

Längst nere vid stranden ser husen inte så ovanliga ut men de har fått fina fågeldekorationer i relieff.

Man är tydligen stolta över sitt område och sitt land för vid varje port finns det flagghållare och det flaggas för fullt.

Mitt i allt det nya ser det lite stökigt ut, men jag anar att det är något som kommer att bli fint med tiden. Pallkragar ligger där och ser ut att vara utslängda mellan de nya gångvägarna, men här är det folk ute och jobbar och jag antar att det är de boende som fått en liten odlingsplätt.

Jag ser en väldigt speciell balkong på ett av husen, den ser mer ut som ett skatbo än balkong. Får hoppas på att den är lika stickig på insidan.

Det är inte bara nybyggda och spektakulära hus här, det finns även kvar av den gamla bebyggelsen.