Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss

Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna