Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

Båtvård

Fiske var mångas levebröd här på Zanzibar. Fiskarna for ut på kvällen med tidvattnet och kom tillbaka på morgonen när tidvattnet återvände.

Deras båtar var enkla och alla verkade vara av trä.

När fisket var över och fisken omhändertagen så var det dags för vård av båtarna.

För att få bort parasiter som satt sig på skrovet och borrat in sig i träet så eldade man under båtarna.

Första gången jag såg det så trodde jag att det var vrak man skulle elda upp, men båtarna såg för bra ut för att det skulle stämma. Så vi frågade och fick veta att det var enda sättet att hålla skrovet rent.

Ibland såg det ut som om båten skulle fatta eld också, men de hade bra koll på vad de gjorde.

Vi tar en till strandpromenad

Att tillbringa semestern vid poolen är inte det som jag mest uppskattar med att vara ledig och på resa, då är det trevligare att promenera på stranden. Speciellt här där stranden är fri från solstolar och det är mer lokalbefolkning än turister.

Många ägnar sig åt fiske.

Några fiskar med harpun.

För att fiska så behövs det agn, en del gräver upp sitt i sanden. Här är det de små kräftorna som är bytet.

De gräver hål i sanden.

Som man ser den kvickt kila ner i .

Men även en liten kräfta kan behöva mat, dagens fångst är en fluga.

En del fiskaffärer görs upp redan på stranden.

Strandfynd en vacker stjärna, de sveptes upp med tidvattnet och hamnade i små pölar på stranden.

Havet har grävt sig in i klipporna.

Coco Cabana istället för Copacabana.

Kvinnor på väg ut mot sitt fiske.

Man tager vad man haver, kanske det nya hattmodet.

Tvätt vid sanden, borsten är en sten.

Även barnen hjälper till.

Den lilla byn.

Om man har gått ända bort till fyren så hittar man också den lilla byn Nungwi. Vi promenerar sakta igenom byn och en av byborna berättar för oss om livet där.

De flesta här lever på fisket, tempot är så som de säger på Zanzibar, pole, pole alltså sakta sakta.

Man bor i enkla små hus.

Mycket av livet är ute på gatan.

Fast man har ett shopping center.

Även en restaurang, fast den var stängd då vi kom.

Skomakaren hade tagit siesta. Stenhögen som ligger vid skomakarståndet är den sten de bygger sina hus av. Värmes den upp så smälter den och blir som cement.

Även en fotostudio hittade jag. 

Minst ett sådant här träd finns det i varje by, inte bara för att de ger välbehövlig skugga utan dess blad har dessutom läkande effekter. Tror inte det fanns någon sjukdom som den inte ansågs bota. bra mot allt alltså.

Som sagt, så var tempot i byn ganska långsamt.

Men det lugna tempot till trots så arbetades det, den här kvinnan flätade korgar. Barnen lekte runt omkring och det fanns alltid vuxna till hands.

Här bakas det typiska zanzibarbrödet. Någon som ser lite sugen ut där.

Grönsakshandlaren hade inte siesta.

Allt tas tillvara på, kokosnötskalen kommer också till användning. De kokas till de blir mjuka och grävs sedan ner i sanden, sen kan man få loss fibrerna och göra rep av dem. Repen används sedan till det mesta, bl.a. så flätas det sängbottnar av dem.

Barnen kommer från skolan och lockas till den lokala affären. De går i skolan i två pass, de yngre går på förmiddagspasset och efter 12 då skolan är slut för dem så kommer de äldre barnen. Alla barn har skoluniform.

Den här lilla killen är tydligen yngre än sju år för han har inte börjat skolan ännu, utan kan leka med sitt tunnband.

Alla byar av aktning ska tydligen ha en rondell, även den här har en. 

Även kvinnor kan fiska.

Det är inte bara männen som fiskar i Zanzibar.

Även kvinnorna fiskar, men de åker inte ut med fiskebåtar som männen gör utan de vadar ut i vattnet. En del samarbetar med ett tygstycke och skrämmer in fisken till mitten av samlingen med kvinnor.

Går tätare och tätare ihop för att samla fångsten där.

Andra vadar längre ut beväpnade med spjut och fiskar bläckfisk. Bläckfisk är det bara kvinnor som fiskar.

Medan andra vadar utefter stranden och fångar fisk som blivit kvar när tidvattnet dragit sig tillbaka.

Barnen hjälper ofta till.

Fångsten bärs hem.