Tunnlar, kel och Den Vilda Kusten.

Efter frukost lämnar vi Akureyri, vi ska köra utefter norra kusten nu och lämnar Ringvägen ett tag. Vädret är lite grinigt,  men eftersom det är Island så har förhoppning om att det kommer växla till bättre.

Dagens landskapet  är lite lågmäld i framtoning.

Molnen ligger tunga över både fjäll och hav.

Att köra bil på Island är ett äventyr i sig, och ingenstans blir det tydligare än i de gamla kusttunnlarna. Vi har passerat flera tunnlar där det bara fanns plats för en bil i taget. Längs sträckan är det insprängda mötesfickor som fungerar som enda platsen för möte.

​Det här handlar inte bara om att köra bil – det handlar om tillit och timing. 

​Dessa tunnlar är en fascinerande del av Islands historia och ingenjörskonst. De påminner oss om hur utmanande det är att bygga infrastruktur i denna råa natur. Men framför allt blir de en symbol för det isländska sättet: effektivt, lite spartanskt, och fullt av karaktär.

Det är flera tunnlar på den här vägsträcka, alla är enkelfiliga så man får anpassa körningen för att få möten att stämma vid de mötesplatser som kommer med jämna mellanrum.

När vi väl kom ut ur tunnelns mörker var det som att kliva in i en helt ny värld. Vyn hade skiftat totalt, och det var inte bara landskapet som förändrats – även vädret slog om abrupt på andra sidan berget.

Vägen är inte bred, men just här har vi tur, för där  finns  en liten rastplats så vi kan stanna och ta några bilder.

Norra Islands kust bjöd på ett dramatiskt skådespel. Här, längs vägen, fick vi bevittna hur molnen tycktes rinna nedför bergssidorna, som en mjuk, himmelsk dimma. Det var som om naturen själv målade om landskapet i flytande grått. Denna ständiga rörelse, där moln möter karg kust, ger ett fantastiskt djup åt varje bild – en påminnelse om Islands råa, levande kraft.

Både jag och Carina sa i morse att vi väldigt gärna skulle vilja träffa på några islandshästar och få några bilder på dem. Under resans gång vi har sett hästar men inget ställe där det gått att stanna.

Få djur är så synonyma med Island som den robusta islandshästen. Dessa hästar är inte bara en viktig del av den isländska historien och kulturen, utan de utgör också det perfekta motivet, i en oslagbar kombination med öns dramatiska natur.

Tänk sådan tur vi har, för plötslig på en liten väg så står det ett gäng islandshästar. Här går det dessutom att stanna utan problem.

Islandshästen är en av världens färgrikaste raser. Allt från kolsvart, fux och brunt till skimmelskäckor – alla färger är tillåtna! Deras tjocka, vilda vinterpäls och yviga manar skapar fantastiska texturer som blir otroligt effektiva i det ofta hårda, klara isländska ljuset.

De här ser nästan ut att posera för fotografering.

Islandshästen har en historia av nästan total isolering. Redan på 900-talet infördes ett strikt importförbud av andra hästar för att skydda rasen från sjukdomar och inblandning. Detta har resulterat i en av världens mest renrasiga hästar.

​De är tåliga, starka och har ett stabilt psyke, formade av århundraden av att klara sig i Islands tuffa klimat.

Trots de isländska vidderna var det i de nära mötena som magin verkligen hände. Dessa robusta hästar visade sig vara lika nyfikna som de är tåliga. De buffades och trängde sig fram, helt inställda på att få en klapp eller kanske bara en stunds uppmärksamhet. Att fånga deras vänliga, men samtidigt beslutsamma ansikten på nära håll, där manen nästan döljer ögonen, var ett rent nöje.

Klappa mig ser de ut att säga. Det var klar att de blev klappade, så keliga som de var.

Historiskt sett har man ibland sagt att det finns "en häst på var fjärde person" på Island, vilket bekräftar att hästar spelar en mycket stor roll i samhället. Med en befolkning som närmar sig 405 000 och en hästpopulation på runt 80 000, blir den aktuella relationen ungefär en häst på var femte invånare.

Så otroligt goa hästar som vi träffade på.

Fortsättning finns här

Mera djurliv.

Det vilda djurlivet var inte så omfattande i Tamarindo, men några ekorrar höll en liten show i hotellträdgården.

Här placerade sig så det nästan ser ut som en spegelbild.

-Kolla killar, här kan man fota tjejerna som solar på andra sidan häcken.

-Nä, vad säger du, får vi också se.

På stranden var det populärt att ta en ridtur.

Till slut en till solnedgång.

Eller två.

Ridande barn.

Vi kör vidare genom grönt och vackert landskap och träffar på några barn.

En bil med ett amerikanskt par har stannat och delar ut godis.

Barnen tycker det är kul och ville gärna visa upp sina färdigheter på hästryggen. De rider barbacka.

Men först så måste de fortsätta lite med sitt jobb att få djuren dit de ska.

Sedan full fart tillbaka.

Lillasyster som vaktar fåren och getterna, får fart och  vill också vara med.

Hon är lite blyg men vågar sig fram ändå. Jag har inget godis men mina små amigurumifigurer blir populära.

Minsta lillasystern dyker också upp, hon får en liten häst och tittar förundrat på de där konstiga människorna som kommit.

Hon kan inte sluta att titta och undra, vi var kanske de första utlänningar hon träffat på.

Vi åker vidare och barnen fortsätter med att ta hand om djuren.

Vi hinner inte så långt på vår färd, då vi träffar på en flock jakar med ridande herdar.

Herdarna är även de ganska så unga.

Full fart på flocken.

Killen i grön rock ser inte ut att vara mer än 9-10 år.

Vi åker för att äta lunch.

                                                                  föregående --- nästa

Jakmjölkning och busväder.

Så var det dags jakmjölkning. Då vi är på väg dit så börjar det regna lite smått. 

Kalvarna är i ett eget litet bås.

En kalvlyfts ut och börjar dia. Samtidigt börjar det blåsa upp.

Dessutom började två tjurar att busa. Det ville jag förståss få med på bild.

De for runt i en väldig dans.

Supporten ansluter.

Det gick inte att urskilja vem han hejade på, men han gjorde sitt bästa med att egga de två busarna.

När de där dansade runt gick det väldigt vilt till och vi var tvungna att springa undan för att inte hamna mitt i bråket och bli nedtrampade.

Samtidigt som regnet ökar så börjar damerna mjölka.

Vinden och regnet ökar.

Syns inte så mycket på bilderna, men här regnar det mer eller mindre vertikalt och både jag och kameran är genomblöta.

Väntar på sin tur.

Damerna verkar ganska oberörda och mjölkar på.

Hon frågar om jag också vill prova att mjölka, men blötan gör att jag avstår.

Klappar en jak och gör mitt bästa med att hålla kamera och lins torra.

Dags att återvända till vår camp och få lite torra kläder.

Inte ens jakarna tycker det är roligt.

Vi ger upp utan att mjölka och på väg tillbaka träffar vi på några herdar som kommer med mera djur.

Mongolerna är sociala av sig och herdarna stannar för att få en pratstund.

Vill du att jag tar en bild?

- Ja gärna!

Herdarna bryr sig inte så mycket om vädret och regnet.

Efter pratstunden så rider de iväg med sina djur.

                                                                  föregående

Att fånga in en häst.

Att vara en tuff häst i Mongoliet och bli avdelad till att bära tutister i en stilla lunk måste väl i ett hästsinne anses vara rejält trist och kanske även förnedrande, det är väl klart att man försöker sig på en utbrytning då och vill fly till friheten. 

Hästskötarna tycker inte att det var någon bra idé och gör tappra försök att fånga in rymlingen.

Hästkillarna är unga,  bara barn i mina ögon, men de ser ut att lyckas med infångandet.

Ha, ha, tycks hästen tänka och gör vilda krumsprång. 

Dammet yr och en stund ser det ut som om hästen ska vinna. 

Men hur tuff hästen än är och hur lockande friheten än känns, så är det de unga pojkarna som vinner.

                                                             Föregående --- nästa