Hacienda Cusin

Jag brukar sällan skriva om de olika hotellen eller de ställen som vi bor på under våra resor, men första stället på den här resan var så mysigt och fint att det är värt att omnämnas. Det heter Hacienda Cusin.

Stället har anor från 1600-talet och Philip III, Kung av Spanien. 

Med tiden blev den här egendomen ganska förfallen och användes mest som en kornbod, men på 1970-talet kom en ung  engelsman förbi på en biltur från New York och förälskade sig i stället. Köpte det senare och började rusta upp för att kunna ta emot gäster. Vi hade turen att träffa på ägaren, Mr Nicholas Millhouse , då vi satt och åt middag och kunde få höra historien om hur det gått till, från honom själv.

Han berättade hur han från 70-talet har renoverat och förädlat stället till det skick det är i dag.

Man bor i en hemtrevlig miljö med äkta vedbrasor i spisarna och med en mysig atmosfär.

Nu låter jag nog som en reklamannons för stället, men det var verkligen så fint och välkomnande där.

Vacker trädgård med mängder av växter finns det också.

Några lamor betar på gräsmattorna.

Hundar lufsar omkring.

Hela stället bara andas trivsel.

Utsikten från vårt rum. Jag gillar de där takpannorna. Förutom  att vi fick mycket god mat och dryck här så var de också väldigt omtänksamma. Extra element på rummen och en lite ovanlig överraskning hade de gått upp och stoppat ner i våra sängar medans vi åt middag...en värmeflaska. Tur att jag vek upp lakanet och fick syn på den så att det inte blev samma reaktion som någon berättade om. Den personen kröp ner i sängen och kände något mjukt och varmt där i bädden. Flög upp lika fort eftersom han trodde att det var något djur som krypit ner i sängen. Fast den här omtänksamheten var lite bortkastad på mig, för jag vill ha svalt när jag sover.

Sist men inte minst, alla dessa fåglar som flög runt i trädgården. Fast jag tror kolibrin ska få ett eget blogginlägg.

Cusco och en speciell sten.

Cusco ligger på cirka 3 400 meters höjd över havet så när man tar en promenad där går man inte så fort, men vi tar en liten promenad för att få se hur staden ser ut.

Det finns många legender om ursprunget till Cusco. En av dem berättar om Manco Capac och hans maka Mama Ocllo som blev nedsända från himlen på en solstråle på en ö i Titicacasjön. Solön, som ligger i den delen av sjön som numers tillhör Bolivia. Han fick en guldstav som de skulle sätta ned i marken var de än gick och där staven sjönk ned i marken och försvann skulle de bygga sin stad. De vandrande och vandrande innan de kom fram till den plats där Cusco nu ligger och där slog de dig ner.

Många i Peru och även Cusco verkar försörja sig på att visa upp sig i sina vackra och färgrika kläder och även ha ett djur med sig. Tanken är att turisterna ska fotografera dem mot betalning. Selfis med någon är också populärt.

Vi fortsätter gatan fram och kommer till Plaza Mayor.

Med katedralen Templo de la Sagrada Familia.

och även kyrkan Iglesia de la Compañía de Jesús.

Här vid torget vajar också indianernas flagga.

Skulle man mot förmodan bli sugen på peruanskt majsöl så vet vi nu att den här röda plastpåsen visar var den serveras.

Vi besöker katedralen istället.

Den är stor och pampig med massor av olika avdelningar och intressanta målningar. Där inne får man inte fota.

Men den söta hunden som håller vakt utanför får jag fota.

Därefter beger vi oss till Coricancha vilket var inkaindianernas soltempel. Soltemplet i Cusco var det mest storslagna av inkafolkets byggnader. Det var täckt av guldplattor och inne i templet fanns dessutom guldornament och statyer. I tempelträdgården stod statyer i guld och silver, föreställande såväl tama som vilda djur, till exempel lamadjur, fåglar och växter i naturlig storlek.

Det som i dag är kvar av Soltemplet är delar av grundmuren. När de spanska conquistadorerna hade intagit Cusco, revs större delen av templet  och stenen användes till spanjorernas husbyggnader. Över det gamla tempelområdet uppförde sedan spanjorerna konventet Santo Domingo. Konventet blev senare förstört i en jordbävning och då upptäckte man flera inkamurar från det gamla inkatemplet som varit okända.

Det var även fotoförbud där inne, men en bild på innergården, kantad med mängder med blommor, smög jag mig till. Personerna i mitten var en grupp som hade någon form av meditation där.

Men hur var det nu med den där speciella stenen. Jo den ska vi ta och se om vi hittar.

Vi letar oss in på smågatorna där de flesta hus är byggda på grundmurar från inkatiden.

Det vi letar efter är "Stenen med de 12 hörnen" och det är en sten i en mur, den har blivit så känd just för att den har 12 stycken hörn. Fast först så träffar vi på en Inkahövding. Kan det vara en reinkarnation av inkan Pachakutiq, han som står staty på torget.

Vi lyckas hitta stenen. Det är egentligen inget märkvärdigt med den stenen mer att den har just tolvkanter. Den ser i övrigt ut som alla andra stora släthuggna stenar i Cusco med omnejd, fast alla de andra har inte tolv hörn. Antar att någon har gått runt och räknat hörn och kommit fram till att den här är unik. Vi kontrollräknar och det stämmer, den har tolv hörn. Räkna gärna du också.

Efter den här promenaden går jag direkt tillbaka till vårt hotell och kryper till sängs med en praktförkylning som är på väg mot lunginflammation. Lätt att få på hög höjd. Får piller och sover i ett och ett halvt dygn och känner mig sedan pigg för nya äventyr.

Bra med stöttor ibland. 

Machu Picchu

De flesta som hör talas om Peru tänker nog direkt på Machu Picchu, det gjorde även jag före resan. Tänkte att det skulle vara höjdpunkten och målet för att resa hit, men Peru var så mycket mer än bara Machu Picchu. Landet bjöd på så många fantastiska upplevelser men att få komma till just Machu Picchu har varit en dröm så länge och nu är jag äntligen här.  

Jag kan förstå besvikelsen för de som var på väg hit i januari 2010, då kraftiga skyfall gjorde att vägarna var oframkomliga och många kom aldrig fram hit. De turister som var på plats fick evakueras med helikopter. Att vara nästan vid målet och så få vända kan inte vara kul.

Machu Picchu ligger på 2500 meters höjd så efter att ha varit på närmare 5000 meter känns det nästan som lågland, men höjden gör ändå att flåset inte är detsamma som nere vid havet och här är det många trappor och backar att gå i.

Kommer man hit med bussen från Aguas Calientes så är det så här som man först ser det när man kommer in på området. Så den där ultimata bilden som man ser i alla turistbroschyrer, den får man inte från den här vinkeln. 

Blicken sveper runt och jag vill ta in alla mina första intryck i en bild. Känslan av att äntligen vara här är stor.

Kamerorna smattrar och alla vill ha en bild från första intrycket.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Platsen anses ha valts med tanke på dess unika läge och geologiska förutsättningar. Den är byggd på en 500 meter hög bergsrygg, med stupande sidor åt nästan alla håll. Machu Picchu övergavs av inkaindianerna av okända skäl och "glömdes bort", förmodligen på grund av att dess funktion inte längre behövdes efter den spanska erövringen. Men det är inte alla experter som håller med om att Machu Picchu grundades på 1400-talet, det finns en del forskning som visar på att  den ursprungliga planeringen av staden ska ha genomförts mellan 4000 och 2000 f.kr. 

Arkeologiska fynd visar att detta inte var en vanlig stad, utan snarare ett slags lantställe för inkan och hovet, med ett stort palats och tempel. Man uppskattar att det maximalt bara kan ha bott cirka 750 personer i staden och troligtvis bara en mycket liten del av det under den regniga säsongen då ingen av de mäktiga var på besök. Man har funnit 174 skelett, 70 män och 104 kvinnor. Av övriga gravfynd kan man sluta sig till att det var människor av ganska låg status. Med det som eggar fantasin och gör platsen så intressant är nog att man inte vet så mycket mer om staden än det man kan gissa sig till.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983 och nu är Machu Picchu även invald som ett av världens sju nya underverk.

Om man kommer vandrandes via Inkaleden så är det högst där uppe man kommer in, via det som kallas för Solporten.

Där uppe får man en vidunderlig utsikt över platsen och jag kan förställa mig hur Bingham kände sig då han vandrat i flera dagar och kom fram hit. Hiram Bingham och hans sällskap sökte egentligen efter den förlorade staden Vilcabamba, inkakrigaren Tupac Amarus sista fäste. En lokal indian visade Bingham vägen hit upp till staden som med åren kamouflerats av vegetation. Den hade återupptäckts av några lokala bönder när en skogsbrand bröt ut och avtäckte delar av berget 24 juli 1911. Bingham stannade bara några få dagar här för att dokumentera, men återkom några år senare för att röja och gräva ut platsen. Han beskrev Machu Picchu "som en kombination av den stora pyramiden i Giza och Grand Canyon på en och samma plats". Hans bok The Lost City of the Incas blev en bästsäljare. Ännu mer publicitet fick staden då National Geographic  1913 ägnade hela sitt aprilnummer åt Machu Picchu.

Jag gick aldrig ända upp till Solporten, nöjde mig med att gå upp till vaktstugan som ligger lite längre ner men tillräckligt högt upp för att få den välkända vyn över Machu Picchu. Vaktstugan är det lilla huset som skymtas ovanför alla odlingsplatåerna.

Dit kommer vi senare, nu ska vi först vandra runt i ruinstaden.

Det är vår här och vi hörde av personer som var här dagen innan att de hade varit så kallt och att de frös, men det ser ut som om vi får en solig och fin dag. Fast än så länge täcker molnen bergstopparna i fjärran.

Vi får en fin guidning och vandrar runt i ruinstaden. Ibland känner man sig ganska liten här med dessa svindlande höjder och hur det stupar ner i dalarna runt omkring.

Fascinerande är det att se hur berget och stenarna bearbetats. Ett rejält tålamodsprövande arbete.

En del av de trappor som huggits ut i berget får vi inte gå i, de måste skyddas från nedslitning av alla turister som besöker platsen numera.

Det är troligt att kungligheterna bodde i det här huset. Man kan se att det var flera våningsplan där och i väggarna finns nischer för förvaring. 

Spännande också att se hur dessa stenar slipats för att passa in i varandra.

Sol och fint väder fick vi verkligen den här dagen och solen står i zenit så skuggan hamnar mest rakt under oss.

Solen brände verkligen och kepsar och solhattar togs på, vattnet i våra vattenflaskor kändes som om det kokade. Det gällde att söka svalka där det gick.

Vi letar oss vidare i de vindlande gångarna.

Är på väg upp mot soltemplet.

Passerar förbi stenbrottet, där alla stenar hämtats till bygget av staden.

Allt här har inte klarat sig från tidens tand, jordbävningar har det varit och dessutom så var det ett amerikanskt filmteam här för att filma för ölreklam och en av deras kranar föll och förstörde delar vid soltemplet.Vet inte om det var här som kranen föll och förstörde, men det ser misstänkt ut.

Den här stenen är som en kompass, den visar nord, syd, väst och öst. Vi kollade med en kompass och det stämde.

Inti Watana tros ha utformats som en astronomisk klocka eller kalender av Inkafolket.

Vill man gå upp på berget till höger i bild så går det bra, men det är bara en begränsad mängd som får göra det per dag, bara för att minska slitaget. Man måste söka tillstånd i god tid för det.

Tittar man noga så syns leden upp här.

Zoomar jag in så kan man till och med se att det är några personer där uppe.

Vi har nu gått runt här i den gassande solen, några återvänder till bussen som ska ta oss tillbaka till Aguas Calientes , men jag vill ha den där bilden som man ser i alla turistbroschyrer. Det ser ut som om vi är ganska nära vägen upp till vaktstugan och  tänker gena lite för att spara steg. Men där står en vakt och visar att för att komma dit upp måste vi först gå ner igen.

Det är bara att traska ner till där vi kom in för att sedan börja gå uppför igen. Höjden och värmen tär på orken, men dit upp ska jag och upp dit kom jag. Det här är den lilla vaktstugan.

Och det här är utsikten därifrån. Det var mödan värt.

Tog en bild med fisheye också och nu ser man att molnen lättat och man ser alla bergstoppar runtomkring.

Colca Canyon till Puno 2.

Fortsätter med bilder från Colcadalen.

Vi har kommit fram till en fågelsjö och stannar för att titta lite mer på alla fåglar där.

Vår lokala guide pekar och berättar för mig vad det olika fåglarna är för sort, men papper och penna ligger kvar i bussen så jag har glömt det mesta. Men flamingo kommer jag ihåg.

Många olika fåglar finns det här.

Tyvärr så finns det en hel del skräp.

Lite andra djur håller också till här. Får, lamor och alpackor.

Även en och annan Vicuña.

Stopp för lite lunch, idag får vi matsäckslunch och vi blir något förvånade då en bil har kört upp från Arequipa med våra påsar med mat.

Mätta och belåtna fortsätter vi färden mot Puno.

Vi kommer förbi en gruvby. De där små husen som står uppradade en bit från bostäderna och nära järnvägen trodde jag var dass, men fick veta att det är brunnar dit man går för att hämta sitt vatten.

En traditionell gård med inhängningar byggda i sten, även den har sin brunn en bit från huset.

Vi kommer förbi ännu en fågelsjö med massor av flamingo.

Sjön heter Laguna Lagunillas  och ligger på 4,174 m.ö.h. Gräset (itchygräs) som syns i förgrunden här är det som alpackorna och vicuñan livnär sig på.

Har man varit på hög höjd så måste man även ner och ibland kan det vara brant.

Vi ska visserligen inte ner så mycket för Puno som vi är på väg till ligger på 3 860 m.ö.h. men eftersom vi  varit på nästan femtusen meter så blir det nedåt ändå.

Till kvällen når vi vårt mål Puno där puman vakar över staden.

Vårt hotell ligger vid Titikakasjön och i morgon ska vi ut på en båttur.

Årets stora händelse!

Alla vet väl redan att det är sista helgen i juli som det händer och att det är fotofestivalen i Säterdalen som gäller.

Många har redan bloggat om händelsen, men här kommer festivalen ur mina ögon.

Det är så spännande redan innan det är dags att åka iväg till Säter, först för att se om man kommit med och sedan att välja ut bilderna som ska vara med. På lördagsmorgonen är det lika spännande och trevligt att komma dit och få se vilka som är där och träffa både gamla och nya vänner.

Utlottningen av platser är även den lite spännande.

Vädret var strålande och solen visste vem den skulle sända sina strålar över just i dag, nämligen vår utställningsgeneral, Peter.

När alla fått sina nummer på upphängningsplatser blev det en febril aktivitet med upphängning och även så för mig. Med utfört arbete så kunde jag konstatera att Heléné utnyttjat en störande skylt på ett alldeles förträffligt sätt och passande skyltar kan jag då aldrig gå förbi utan att få med mig en bild.

Sedan var det dags att gå runt och beundra varandras bilder. Lena ser ut att vara beväpnad med stora Canonen.

Torbjörn poserade glatt vid sina bilder.

Peter håller sitt inledande anförande och hälsar alla välkomna.

Björn Grünewald förklarade utställning öppnad.

Anders Geidemarks föredrag och bilder berörde mig starkt av flera anledningar.

Peter tar sig en välförtjänt glass.

Blir det för mycket "sitta stilla", så får jag lätt spring i benen nu för tiden. Så jag drog iväg på en liten promenad för att bli av med springet. Kom till en liten sjö. Näsåkerspussen heter den visst, träffade på några balanserande änder där.

Kikade ut genom lövverket och fick syn på sångsvanarna som passade sina ungar ute i vassen.

Sångsvanar tycker jag är så vackra, synd bara att de var så pass långt borta.

Pappa svan vill också ha lite uppmärksamhet.

Något som jag inte upptäckte att det fanns här, vid mitt förra besök, är Fäboden. Kom ju inte så långt från utställningsplatsen med mina kryckor den gången, desto roligare att få gå på upptäcktsfärd nu. Barnens favorit där verkade vara laman.

En annan populär plats bland barnen, var något som jag tror är Säters brantaste backe. Så härligt att få se barn var just barn och få pröva sin förmåga. Mamma blev kanske inte lika glad över att få ta hand och deras byxor efteråt, efter att de hade hasat ner på byxbaken, men kul hade de.

Sedan var det dags för lite bildmingel igen. Någon betraktar mina ökenbilder.

Annika i fototagen.

Björn har kommit på besök.

Några fyrbenta besökare kom det också. Dom tittade inte så mycket på bilderna, den här labben ville bara leka.

Prick klockan 16:00 kungjorde generalen att det var dags att packa ihop för kvällen.

På kvällen återvände vi för att äta lite kolbullar och lyssna på Dan Anderssonvisor, Thomas Pa Jansson presenterade kvällens underhållare. Fast jag tror nästan att det var tvärtom, att det var underhållaren som presenterade Thomas och sig själv.

Lite synd att de inte hade så stor koll på ljudanläggningen, en orolig Thomas skymtar i bakgrunden. Dessutom så trodde en del i publiken att det var allsång.

Så var det dags att göra kväller. Utställningsplatser ser oroväckande blöt och även tom ut.

Jag och maken vandrar  sedan hemåt i regnet.