Rotermann

Att gå till tandläkaren hör kanske inte till livets höjdpunkter, men man kan ju alltid göra det bästa av situationen. Vi valde helt enkelt att skaffa oss en tandläkare som både är skicklig och genomtrevlig. Och när vår tandläkare i Bromma bestämde sig för att flytta hem till Tallinn – ja, då följde vi med.

På så sätt förvandlas varje kontrollbesök till en liten minisemester. Plötsligt är tandläkarbesöken inte bara uthärdliga utan faktiskt riktigt trevliga.

Utanför tandläkarens hus stod en stor grå bil parkerad. Jag blev faktiskt lite snopen då jag såg vem som satt i baksätet och telefonerade.

Det såg ut som om han satt där och hade ett mycket viktigt samtal. Undrar vem han hade på tråden den här gången. Kanske någon som kunde ordna bättre parkeringsplatser i området eller fred i världen.

Hur som helst var vi klara hos tandläkaren – inga hål, bara många glada skratt.

Nu tar vi vägen tillbaka mot hotellet, och jag tänkte att vi tar en promenad genom Rotermannområdet. Det är ett av Tallinns mest omgjorda kvarter – en blandning av gamla industribyggnader och moderna hus, där det alltid händer något. Mer om det strax.

På väg tillbaka till Gamla stan genade vi genom shoppingområdet Foorum och kom ut på den här trottoaren. Jag blev nästan sjösjuk av att gå där och fick känna mig fram med fötterna innan jag insåg att det bara var en synvilla. Plattorna var helt jämna – men lagda så skickligt att marken såg ut att gå i vågor.

Förr i tiden var det ett livligt industriområde. Under 1800‑talet blomstrade kvarteren med verksamheter som Rotermanns kvarn och Rosen‑distilleriet, som tillsammans gav Tallinn ett rejält ekonomiskt lyft. Under sovjettiden fortsatte fabrikerna att mala på, men när förändringarna kom på 90‑talet stod många av anläggningarna plötsligt övergivna.

De flesta hus såg ut ungefär så här då – slitna, tomma och på väg att försvinna. Men några av dem valde man att spara, som de här två.

De står kvar som små tidsfickor mitt i allt det nya, och ger området sin speciella blandning av industrihistoria och modern stadsförnyelse.

I dag har Rotermannområdet förvandlats från ett historiskt industriområde till en modern och elegant stadsdel, där varsam renovering lyfter fram det robusta arvet och låter det möta urban kreativitet. Beläget mellan Gamla stan, hamnen och Viru‑torget bjuder området på en fascinerande mix av gammalt och nytt.

Här hittar man eleganta byggnader, lyxiga butiker, kaféer och restauranger – och en livlig atmosfär där både lokalbor och besökare rör sig mellan gårdar och passager. Rotermann City har dessutom blivit en plats för kulturella evenemang och konserter, vilket gör det till en av Tallinns mest attraktiva stadsdelar.

Det här är ett av Rotermannområdets mest spektakulära byggnader. Den nedersta delen är den gamla snickarverkstaden från 1800‑talet, byggd i kalksten och numera kulturminnesmärkt. När området moderniserades ville man bevara den historiska byggnaden – men samtidigt ge den nytt liv.

Lösningen blev djärv: man byggde tre smala, futuristiska ”torn” ovanpå den gamla verkstaden, helt fristående från de historiska väggarna. Tornens betongkärnor står på egna pålar djupt ner i marken, så de belastar inte den gamla byggnaden.

Resultatet är en av Rotermanns mest iögonfallande siluetter – en blandning av industrihistoria och modern arkitektur som syns långt utanför kvarteret. Byggnaden blev till och med nominerad till Mies van der Rohe‑priset 2009.

Det här huset var en gång ett spannmålslager. I dag har man låtit den gamla stenbyggnaden få nytt liv genom att öppna upp den med ett stort atrium. På så sätt förenas den ursprungliga industricharmen med en modern, ljus och luftig struktur. Resultatet är en byggnad som både bevarar historien och känns inbjudande att röra sig i.

Inte bara glas och betong utan en hel del färg också.

I Rotermann‑kvarteren, där gammal industri möter glas och stål, har ett eget litet ritualår vuxit fram. Varje år får torget en ny skulptur inspirerad av den kinesiska zodiaken. Förra året ringlade en glänsande orm över platsen, byggd av metallplattor som fångade ljuset som fjäll. Den såg nästan ut att vara på väg någonstans.

I år har ormen fått lämna plats åt en häst – lika skimrande och lika förvandlingsbenägen. Skulpturen bygger på idén ”Och havet har blivit en häst”, en poetisk tanke om hur ett år flyter över i nästa och hur djuren i kalendern följer med i rörelsen. Hästen är skapad av estniska konstnärer som tolkar varje djur som en metamorfos, och den bär på ett inre ljus som strålar ut genom metallens mosaik.

Nästa år väntar geten (eller fåret), om traditionen fortsätter.

När jag såg hästen kunde jag inte låta bli att tänka på de berömda Kelpie‑hästarna i Skottland. Det är något med formen, kraften och det där metalliska uttrycket som gör att de känns som släktingar – även om Rotermanns version förstås är mycket mindre. 

Många konstverk kan man hitta här i område.

Här i Rotermann står också Ai Weiweis installation Circle of Animals / Zodiac Heads. Tolv glänsande djurhuvuden – ett för varje tecken i den kinesiska zodiaken – upphöjda på svarta pelare. Verket har visats över hela världen och landade även här i Tallinn, som en lekfull men samtidigt kraftfull kommentar till kulturarv och historia. Mitt bland de glänsande djurhuvudena sitter också en ensam människa. Den är en del av Ai Weiweis installation – en stilla figur som ser ut att betrakta världen omkring sig. Som om den påminner oss om att vi människor bara är små observatörer i ett större kretslopp av tid, symboler och historia.

Mitt i Rotermann står också den här tjuren – en kraftfull metallskulptur som känns som gjord för området. Den är inte ett internationellt känt verk, men den har blivit en favorit här. Med sina starka linjer och sitt industriella uttryck passar den perfekt in bland kvarterens gamla fabriker och moderna glasfasader.

Mitt i Rotermanns myller stod den här hunden – en stadig liten metallkompis som såg ut att ha full koll på allt som hände runt omkring. Den såg ut att höra hemma där, och tog emot förbipasserandes klappar med en självklarhet som bara riktigt trygga hundar har.

När någon stannade till och strök den över huvudet såg den nästan nöjd ut, trots att den är gjord av metall. Det är något charmigt med hur Rotermann blandar stora, pampiga skulpturer med sådana här små möten. Den här hunden gjorde i alla fall området lite vänligare, och jag blev glad av att se hur många som inte kunde låta bli att ge den en klapp.

I Rotermann kan man stöta på det mesta även en röd bulldogg som ser ut att vara på väg ut på promenad. Jag stod en stund och väntade in rätt ögonblick, och plötsligt dök han upp: killen som, helt ovetande, råkade bli hundägare för en sekund.

Rotermann är trevligt dagtid, men det är på kvällen som området verkligen vaknar till liv. När arbetsdagen är över fylls gårdarna och de smala passagerna av människor som letar efter något gott att äta eller bara vill ta ett glas. Restaurangerna tänder sina lampor, uteserveringarna fylls och hela kvarteret får en mjuk, varm energi.

Här finns allt från små vinbarer till eleganta restauranger, och dofterna blandas mellan stenhusen: grillat, asiatiskt, italienskt, estniskt. Det är som om området drar ett djupt andetag och säger: nu börjar kvällen.

Det är långt kvar till kvällens sorl och fullsatta uteserveringar – nu är det i stället dags för lunch, och det är nästan svårare att välja var än vad. Rotermann är fullt av små restauranger, bagerier och caféer som lockar med allt från soppor och sallader till grillat och pasta. Doften av nybakat och kryddor ligger kvar mellan husen som en vänlig inbjudan.

Och visste du att Scotland Yard håller till här? Inte polisen alltså, utan restaurangen med samma namn – en lite oväntad detalj mitt i Tallinns mest moderna kvarter. Det är just sådana överraskningar som gör området så roligt att utforska: man vet aldrig riktigt vad som väntar runtnästa hörn.

Men vi tar nog och går till favoriten om man är sugen på en burgare. På vägen dit får man snabbt lära sig en sak om estländarna: går det att gå, så går man. Punkt.

Även när en gränd är avspärrad med skyltar, plank och tydliga ”nej, inte här”, så hittar folk ändå en väg igenom. Det är som om hela Tallinn har en inbyggd övertygelse om att fötter är till för att användas – oavsett väder, hinder eller byggarbetsplatser.

Men nu börjar vi bli riktigt hungriga så vi fortsätter till Estonian Burger Factory, är du i Tallinn och är sugen på hamburgare så kan jag verkligen rekommendera det stället.

Riktigt goda och vällagade hamburgare har de.

Det här är deras starkaste.

Och det här är deras minsta hamburgare.

Till det kan man ta hemlagade fries med cheddar cheese, men pass upp den portionen är stooor, väldigt stor.

Om du kommer med båt hit till Tallinn så ligger den på promenadavstånd till färjeterminalen.

Men se upp lite vid kajkanten. Skyltarna verkar säga två saker på samma gång: att du inte får simma tillbaka till båten, och att du inte ska försöka gå på vågorna heller. Kloka råd, får man väl säga.

Promenaden längs vattnet är annars riktigt fin – modern arkitektur på ena sidan, båtarna på den andra, och en stadig bris som påminner om att Östersjön alltid har sista ordet.

En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

​Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig  med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.

 Vanemuine-teatern – Tartus stolta kulturhus från 1800-talet, där opera, balett och teater fortfarande fyller salongerna.

Tåget tillbaka till Tallinn avgår i tid och nu är det inga problem med att komma ombord.

Och när vi kliver av i Tallinn möts vi av ännu en vårhälsning: körsbärsträden står i full blom. 

Lite mera Tartu, Domberget, Struve och Uppsala.

Efter att ha vilat ryggen så kändes det bra att ta trapporna upp på Domberget.

Bredvid trappan, lite undanskymda på hotell Lydias bakgård, står de här två fantasifulla vaserna. De verkar nästan blyga där de gömmer sig i skuggan, så jag tänkte ge dem chansen att kliva fram i ljuset. Nu får de vara med i bloggen - en liten stund av uppmärksamhet.

Trapporna var inte så jobbiga som jag befarat, kom upp utan att tappa vare sig andan eller värdigheten.

Här uppe på Domberget ligger Tartu gamla observatorium – en av de där platserna som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå bär på en hel liten värld av historia. Här stod astronomerna på 1800‑talet och mätte, räknade och riktade sina instrument mot stjärnhimlen, långt innan stadens ljus kunde störa deras arbete. Idag är observatoriet mer av en stilla utsiktsplats än ett centrum för astronomi, men det är lätt att föreställa sig hur det en gång måste ha varit: tysta nätter, kalla instrument, och forskare som väntade in stjärnorna med en tålamodsnivå som vi andra bara kan drömma om.

Byggnaden är vackert lågmäld, nästan lite försynt där den står på kullen, men den har spelat en stor roll i vetenskapens historia. Det var här Friedrich Struve arbetade – samma Struve som senare skulle ge namn åt den berömda meridianbågen som sträcker sig genom hela Norden.

Det finns platser man råkar passera utan att riktigt förstå deras betydelse förrän långt senare. För mig har Struves meridianbåge blivit just en sådan följeslagare: en kedja av trianglar som sträcker sig från Ishavet till Svarta havet. Jag har stått vid en punkt i Norge, synlig från Hurtigruten, och vid en annan i Finland – ett torn i skogen som bär på en större historia än man först anar.

Och nu, i Tartu, fick jag äntligen möta mannen bakom alltihop. Inte personligen förstås, men jag kan inte låta bli att känna att hans ande fortfarande vilar över berget här.

På Domberget finns en av de ursprungliga mätpunkterna inne i observatoriets byggnad – dold för ögat men desto viktigare för historien. Det var här Friedrich Georg Wilhelm Struve räknade, planerade och utvecklade de metoder som gjorde det möjligt att mäta jordens form med en precision som var sensationell på 1800‑talet.

I parken utanför står ett modernt monument till hans minne. När jag först kom upp hit tyckte jag att det såg ut som en båt med segel. Men när jag gick runt monumentet och såg namnet Struve insåg jag att det var här en av meridianpunkterna finns. Från den här sidan framträder formen tydligare: två höga, vinklade pelare som öppnar sig som benen på en passare, och en geometrisk bas som antyder en triangel. Formen är ingen slump – den är en direkt hyllning till trianguleringen, metoden som Struve använde för att binda samman mätpunkterna genom Europa.

Ett stilla minne över mannen som mätte världen, och över den envishet och vetenskapliga nyfikenhet som började just här i Tartu.

Mitt i all historia på Domberget – dök det här lilla runda huset upp. Det har troligen ingen som helst koppling till astronomi, men det fångade mig direkt. Den övre delen ser ut som en gammal parkpaviljong eller ett förråd, medan sockeln är täckt av färgstark street art som lyser upp mellan träden.

Jag fastnar alltid för sådana här oväntade möten mellan gammalt och nytt. Och just här gjorde skuggorna sitt bästa för att vara med i bilden också – grenarna ritade egna mönster över marken och fick huset att se nästan scenografiskt ut, som om det stod och väntade på sin nästa roll.

Längs stigen på Domberget passerade vi det här gula huset med skylten ’Uppsala 6’. Det låter nästan som en adress i Sverige, men här är det ett av Tartu universitets små byggnader – döpta efter klassiska universitetsstäder. 

Det är en grupp gula hus som alla bär samma märkliga adress: Uppsala.   Man döper universitetets byggnader efter klassiska europeiska universitetsstäder. Så gruppen av hus med adress Uppsala  är inte en svensk adress som hamnat på villovägar, utan ett litet universitetskontor på Domberget – en akademisk hälsning till Uppsala universitet och till de historiska banden mellan de gamla lärosätena. Husen används för olika institutioner och projekt.

Vi kommer fram till Änglabron, går man över den och fortsätter åt det hållet så finns  domkyrkoruinen där. Det är en bra bit att gå så vi fortsätter till... 

...Djävulsbron istället. Här kan man sätta sig och vila en stund. 

Vi återvänder ner till stan igen och hittar Tartus äldsta gata, Rüütli. Den ser kanske inte så märkvärdig ut vid första anblicken – en lugn gågata med caféer, småbutiker och en och annan cyklist som susar förbi. Men precis här, vid den lilla skylten på husväggen, öppnar sig en helt annan tidslinje.

Redan på 1200‑talet låg här en träbelagd gata, byggd av stockar som lades mellan kraftiga träbalkar. Det är nästan svårt att föreställa sig när man står här idag, men under medeltiden var det en livlig sträckning som ledde från Rådhustorget vidare mot stadens viktigaste kvarter.

På 1400‑talet började stenhus och kullerstenar dyka upp, och gatan blev en av de centrala pulsådrorna i den medeltida staden. Men mycket av det gamla försvann i krig och bränder – först under Stora nordiska kriget och sedan i den stora branden 1775. Efter det ritades staden om, och den krokiga medeltidsgatan rätades ut enligt tidens klassicistiska ideal.

Ändå finns spåren kvar. I gatubeläggningen markerar röda tegelplattor var den medeltida gatan en gång slingrade sig fram.

Det är just det som gör Tartu så speciellt: man går på en modern gågata, men under skosulorna ligger flera lager av historia. Och ibland räcker det med en liten metallskylt på en vägg för att man ska stanna upp och inse hur många städer som ryms i samma stad.

Men nu börjar det kurra i magen, och det är hög tid att hitta något trevligt ställe att äta på. Efter allt prat om medeltid, universitet känns det nästan självklart vad vi ska leta efter. Och mycket riktigt – runt hörnet dyker en liten bierstube upp, som om den legat där och väntat på oss.

Med tanke på Tartus tyska historik är det faktiskt ganska passande att slå sig ner här. Staden har ju i flera hundra år haft starka band till den baltisk‑tyska kulturen, så en schnitzel eller bratwurst känns nästan som att fortsätta stadsvandringen med gaffeln i hand. Och ibland är det just så enkelt: man följer historiens spår, och plötsligt sitter man med en kall öl och en tallrik tysk husmanskost framför sig.

Tysk mat handlar inte bara om smaker – det handlar också om storleken på portionerna. Här sparar man inte på något. Jag valde en rätt med skivad Wurst, mest för att min onda hand protesterar så fort jag ska skära något mer avancerat. Det kändes som ett klokt val i stunden.

Maken däremot gick rakt på en rätt med surkål. Det är en smak jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta, så den fick han ha helt i fred. När tallrikarna kom in såg jag hur han sneglade på min portion med en blandning av förvåning och tvekan – som om han undrade om jag verkligen tänkte äta upp allt det där.

Det gjorde jag förstås inte. Jag tror att halva portionen – eller kanske ännu mindre – hade räckt alldeles utmärkt. 

Vi blev placerade vid ett bord som tydligen var reserverat för ‘gamla kamrater från 60‑ och 70‑talet’. Det kändes nästan lite för träffande – som om bordet hade väntat på just oss. Och där satt vi, på en tysk Bierstube i Tartu, och kände oss helt hemma bland både minnen och ölkrus.”

Här får vi dessutom lära oss något viktigt: att öl tydligen fungerar alldeles utmärkt även när det inte är frukost. Det är alltid skönt när livet bjuder på klara besked.

Det var i alla fall en trevlig lokal, god mat och trevlig personal.

Nu är det dags att börja dra sig tillbaka mot järnvägsstationen. Tar en sista blick ut över Rådhustorget.

Svänger ner mot floden Emajõgi – ”Moderfloden”..

När vi ätit färdigt vänder vi tillbaka ut i eftermiddagsljuset. Vi svänger ner mot floden Emajõgi, ”Moderfloden”, som stilla flyter genom Tartu och håller ihop staden som ett brett, lugnt band av vatten. Det känns som en fin avslutning att promenera längs strandkanten, låta maten sjunka och följa floden tillbaka i riktning mot stationen.

Genom ramen syns bron Kaarsild, den ser lite speciell ut med sina dubbla gångvägar som är delade av bågen. Även här präglas staden av studetlivet, en tradition är att man inte är en “riktig” student förrän man misslyckats med minst en tenta och sedan gått över själva bågen.

Om den promenaden berättar jag i nästa och sista delen om Tartu.

09.55 från Tallinn

Det är något särskilt med morgnar som börjar med en biljett i handen. Stationen vaknar långsamt, kaffedoften blandas med ljudet av rullväskor och metallhjul mot perrongen. Himlen är klar, men luften bär fortfarande spår av havet.
Vi står där med kameran redo, reskläderna på och en känsla av att något nytt väntar bakom nästa kurva.
Tåget står redan inne, blänkande och stilla, som om det vet mer än vi gör om vart dagen ska ta vägen.

Vi hittar våra platser och strax efter start så ser jag att min man har fått hedersplatsen.

Ovanför honom sitter en liten guldglänsande skylt. För nästan exakt tre år sedan satt vår kung just här – bara en dags skillnad, eftersom vi reser den 5 maj.

Tycker det är lite kul och tar en till bild. Eftersom jag inte har tillgång till Photoshop men har AI i mobilen, ber jag den sätta en krona på min man. Svaret kommer snabbt: “Jag förändrar inte offentliga eller kungliga personer.” AI är alltså helt övertygad om att det är kungen som sitter där. När jag förklarar att det inte är någon offentlig person utan min make, då går det plötsligt bra – och jag får en riktigt fin krona på honom.

Så nu kan han få vara kung för en dag.

Efter ungefär två timmar rullar vi äntligen in i Tartu. Resan har varit lugn, utsikten fin och allt känns väldigt civiliserat – fram tills dörrarna öppnas. Där väntar nämligen resans första riktiga utmaning: att ta sig av tåget.

Jag är van vid att man först släpper av dem som ska av innan de som ska på kliver in. Men här? Nej då. Utanför står en kompakt mur av människor som inte visar minsta tecken på att vänta på sin tur. Så fort dörrarna glider upp kastar de sig fram som om det vore en rea på första parkett.

Jag försöker tränga mig ut, men det är som att simma mot en mänsklig flodvåg jag får mer eller mindre slå mig ut. Jag får en ryggsäck rakt i ansiktet, armbågar lite här och där för att inte bli tillbakaknuffad in i vagnen igen, och lyckas till slut pressa mig genom folkhopen med en lätt känsla av seger.

Allt detta medan tåget egentligen bara gör ett kort stopp här – det ska vidare hela vägen mot ryska gränsen. Och vi? Vi står äntligen på perrongen, lite omskakade men framme.

----------

Bland det första jag ser på väg in mot centrum är den här oväntat vemodiga väggmålningen. Den estniska texten är ett citat av poeten Juhan Viiding och betyder: ”Och det som jag inte orkar ge bort, har tyst rymts i min påse.”

Bredvid står Snusmumriken och blir visiterad av en polis – en stark kontrast, eftersom han i Tove Janssons värld bär allt han äger i sin ryggsäck och värnar sin frihet mer än något annat. Kombinationen av den poetiska raden och den hårda kontrollen gör verket både berörande och tankeväckande.

Vår promenad in mot staden går under Djävulens bro. Namnet låter dramatiskt, men har flera möjliga förklaringar. Den ena är att bron fick sitt namn som en kontrast till Änglabron som ligger på andra sidan kullen. En annan förklaring till namnet Djävulens bro är mer lekfull än dramatisk. Den kopplas ibland till kirurgen Werner Zoege von Manteuffel, en av Tartus mest kända läkare. Han arbetade vid universitetet här på kullen, och eftersom hans efternamn liknar det tyska ordet Teufel – djävul – blev det en ordlek som fastnade bland studenter och akademiker.

Den första bron här byggdes redan 1809, men den eleganta betongbron vi ser i dag kom till 1913, som ett minnesmärke över Romanov‑dynastins 300‑årsjubileum. Tillsammans med Änglabron är den ett av Tartus mest kända landmärken.

Namnet på nästa bro låter mycket trevligare.

Änglabron är en av de mest kända broarna i Tartu och ligger i Toomemägi‑området, precis vid universitetsparken. Den byggdes 1814 under den klassicistiska perioden och var en del av ett större projekt för att göra universitetsområdet mer representativt.

Namnet kommer från den latinska inskriptionen ovanför valvet: “Respice finem” – Tänk på slutet / Tänk på vart du är på väg. Det var en sorts moralisk påminnelse till studenterna om att hålla fokus på sina mål.

Bron fick senare smeknamnet Änglabron, troligen för sin ljusa färg och sitt lite högtidliga uttryck. 

Mitt i Tartus gamla stadskärna finns ett litet torg som livas upp av en stor väggmålning. Den föreställer en historisk scen från Tartu: en klassicistisk byggnad med kolonner, människor i tidstypiska kläder och hästdragna vagnar. Motivet är en hyllning till stadens akademiska och kulturella historia,  byggnaden är en stiliserad version av Tartu universitets huvudbyggnad, målad som om man blickade tillbaka i tiden.

Torget framför målningen är en populär mötesplats. Här sitter folk och fikar, väntar på vänner eller bara njuter av solen. Kombinationen av den stora muralen, de gamla husen runt omkring och de små blomsterlådorna gör att platsen känns både hemtrevlig och lite teatralisk – som en kuliss där Tartu visar upp sin historia.

Tartu har en oväntat stark koppling till Sverige. Mitt i staden ligger det mäktiga universitetet, grundat 1632 av Gustav II Adolf, under den tid då Estland ingick i det svenska riket. Det gör universitetet äldre än de flesta svenska lärosäten – men eftersom det ligger utanför dagens Sverige räknas det inte som vårt näst äldsta, även om det faktiskt var en del av det svenska riket när det skapades.

Byggnaden är dessutom så stor och stram i sin klassicistiska elegans att den nästan trotsar kameran. Oavsett var man står känns det som om den fortsätter utanför bildens kanter, som om den kräver mer utrymme än vad en enda bildruta kan ge. Kanske är det också en del av dess charm: att man måste vara där, på plats, för att riktigt förstå dess tyngd och närvaro.

Inte ens om jag backar ända in till husväggen på andra sidan gatan får jag med hela byggnaden.

Får ta bilden från sidan för att hela huset ska synas.

När vi kom gående genom universitetskvarteren i Tartu fastnade jag direkt för det här huset. Det stod där i solskenet och såg nästan lite för levande ut, med alla ansikten som kikade ut genom fönstren. Jag gissade först att det kanske var gamla professorer eller lärare från universitetet som fått hedersplats i fasaden – det hade ju passat bra i en stad där akademin är själva hjärtat.

Men sanningen visade sig vara ännu mer charmig.

Huset kallas Otto Wagner‑huset, inte för att den berömde österrikiske arkitekten faktiskt ritat det, utan som en lekfull blinkning till hans jugendstil. Fasaden är en konstinstallation, där svartvita porträtt av människor från olika tider och sammanhang placerats i fönstren för att ge byggnaden ett mer “befolkat” uttryck. Ett sätt att låta huset delta i stadslivet, nästan som om det själv stod och småpratade med förbipasserande.

Fast jag tycker nog att det hade varit lite roligt om det faktiskt varit lärare, studenter och andra universitetsfigurer som tittade ut. Det hade passat Tartus själ – den där blandningen av bildning, humor och mänsklig värme. Men kanske är det just ovissheten som gör huset så tilltalande. Ett hus som ser ut att vilja prata med en, och som gärna låter oss gissa lite innan vi får veta hur det egentligen ligger till.

Några fönster i närbild.

Vi fortsätter till Raekoja plats, torget inte så långt från universitetet. Här pågår någon form av ombyggnad, och avspärrningarna är dekorerade på ett sätt som får mig att misstänka att det är konststudenter som varit framme. Tartu låter ofta unga kreatörer sätta sin prägel på tillfälliga byggytor – ett av många sätt som stadens kulturarv och lekfullhet märks i vardagen.

Vi fortsätter fram till fontänen, och på Rådhustorget, precis framför det rosa rådhuset, står Tartus mest berömda skulptur: ”Kissing Students” – de kyssande studenterna. Det är nästan omöjligt att besöka Tartu utan att hamna här, för fontänen har blivit något av stadens inofficiella emblem.

Statyn föreställer två unga studenter som kysser varandra under ett paraply, och den har blivit en symbol för allt det som Tartu gärna vill vara: ungdomligt, romantiskt, lekfullt och lite akademiskt drömskt. Här möts studenter, turister och lokalbor, och oavsett årstid är det alltid någon som stannar till för att fotografera eller bara le åt motivet.

På Rådhustorget står också den här enorma boken – en offentlig konstinstallation som dyker upp i Tartu med jämna mellanrum. Den är skapad som en hyllning till stadens litterära och akademiska traditioner, och det känns nästan självklart att just Tartu skulle ha en jättelik bok mitt i centrum. Ingen skylt berättar mer om den, men kanske är det också poängen: att låta fantasin fylla sidorna själv.

Precis intill fontänen står ett av Tartus mest fotograferade hus: Det lutande huset. Det ser nästan ut som om det håller på att glida av torget, och det är inte bara en synvilla. Huset byggdes 1793, och problemet började redan då. Den ena delen av byggnaden står på den gamla stadsmuren – stabil som berg – medan den andra vilar på betydligt mjukare mark.

Med åren började huset därför luta mer och mer, tills det blev så snett att det nästan blev en sevärdhet i sig. Många kallar det Estlands eget lutande torn, och det är lätt att förstå varför när man står framför det.

Lutningen stoppades först efter en omfattande restaurering, men man valde klokt nog att behålla själva snedheten. Det är ju den som gör huset så charmigt. I dag rymmer byggnaden Tartu konstmuseum, och den sneda fasaden har blivit en symbol för hur staden bär sin historia med både humor och stolthet.

Det går förstås inte att stå framför det lutande huset utan att tänka på Pisa. Skillnaden är bara att här i Tartu såg jag inte en enda turist som försökte ställa sig i den klassiska posen och “stötta upp” byggnaden. Kanske beror det på att Tartu inte har samma turistströmmar – eller så är det helt enkelt en stad där man inte behöver konkurrera om utrymmet för att ta en bild.

Det var faktiskt något befriande med det. Inga köer, inga selfie‑stavar, bara ett charmigt snett hus som fick stå där och luta sig i fred. Och vi kunde njuta av det utan att trängas.

--------

Framför det lutande huset står ännu ett av Tartus små charmiga inslag: statyn “Women from the Countryside”. Den föreställer två kvinnor – en stående och en sittande – och är skapad av den estniske skulptören Ülo Õun, en av landets mest särpräglade konstnärer under 1900‑talet. Verket är typiskt för honom: varmt, mänskligt och lite vardagspoetiskt.

Statyn är tänkt som en hyllning till de kvinnor som i generationer burit upp landsbygden, ofta osynligt och utan stora gester. Här får de ta plats mitt på torget, i stadens hjärta, som en påminnelse om att Tartu inte bara är akademi och kultur – utan också rötter, arbete och liv utanför universitetsmurarna.

När jag kom fram hit kände jag hur ryggen började protestera efter allt promenerande. En liten stund funderade jag faktiskt på att slå mig ner bredvid den sittande kvinnan och vila. 

Men jag valde ändå att sjunka ner på en av serveringarna på torget i stället. Det kändes som att både jag och Tartu behövde en paus just där, mitt bland fontänen, det lutande huset och de två kvinnorna som stilla betraktar allt som passerar.

Sedan kan vi fortsätta vår promenad i Tartu i nästa inlägg. Jag vill ju gå upp på Domberget med både pigga ben och en pigg rygg – och det känns som att den stigningen förtjänar ett eget kapitel.

                                                                                          Fortsättning om Tartu

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.