Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

72 H

Nu blir det lite reklam. ;)

Det finns ett bageri i Aten som heter 72H Bakery, det är ett hantverksbageri som fokuserar på traditionella metoder och långsam jäsning av surdeg. Namnet 72H kommer från deras unika process där de låter degen jäsa i 72 timmar innan den bakas ut, det ger brödet en djupare smak och bättre textur.

Bageriet är en del av Ergon House i Aten.

Det är känt för sina högkvalitativa bakverk och bröd, en rolig detalj är att vissa gäster har sagt att man kan känna doften av kanel redan innan man ser bageriet, stämde kanske inte men doften av bröd som spred sig ut på gatan var härlig.

Det är så populärt att det nästan alltid är kö utanför, det var i alla fall kö varje gång vi gick förbi där och vi gick ofta förbi för det låg nära vårt hotell. Men det är värt väntan, eftersom brödet och bakverken är av högsta kvalitet och gjorda med omsorg.

Även hotellet är värt att nämnas, vi fick tipset av en släkting som bor i Frankrike men som i sin tur har en släkting som bor i Aten. Det tipset tackade vi verkligen för, hotellet ligger mitt i Plaka och med gångavstånd till det mesta. Fin utsikt därifrån också.

Hotellet  är känt för sin kombination av boende och gastronomi, där man kan njuta av en modern marknadsplats med färska råvaror, en restaurang som är en modern version av en Agora, en marknadsplats med färska råvaror, en slaktare, en fiskhandlare och ett eget kafferosteri. Restaurangen har fokus på lokala och hantverksmässiga produkter.

Rummen är trevliga  och vi fick en liten kasse med överraskningar som välkomstpresent.   

Men det som är lite extra speciellt med det här hotellet är frukosten.

Du väljer fritt från brunchmatsedeln. Så gott och så rikliga portioner. Så här vackert serveras yoghurten. Någon kommenterade att det var inte mycket yoghurt, men den ligger under och räckte med råge att dela på.

Brödet  kommer naturligtvis från deras bageri 72 H, det var så gott att vi köpte en limpa med hem och ångrar att vi inte fyllde resväskan med bröd .  ;)

En egen butik och saluhall finns det även. 

Den här bilden är tagen vid frukost, övrig tid är det alltid fullsatt i den här populära restaurangen.

Varma dagar var det kö vid den gulliga glassbilen.

Nu blir det inte mer Aten..............................tror jag.

Fine dining på grönländska och när man jagar en stjärna.

Vi startar med en av restaurangens signaturdrinkar. Smakrik och kyld med glaciäris, så klart.

En del av smaksättningen var från den här burken. Huvudingrediensen plockas i naturen och får smaksätta vodkan under lång tid.

De första fyra smårätterna får vi serverade där i baren.

Till maten serveras väl utvalda viner som ska stämma perfekt med maträtten.

Det här är salladslök med krabba och tomater, vackert upplagd och serverad på en bädd av mossa.

Samtidigt får vi in en liten rätt med lamm och caviar. Kan ju bara säga att dessa smårätter verkligen retade smaklökarna.

Sedan kommer  det in renhjärta med rabarber serverat på valnötter. Valnötterna blev kvar för min man tycker inte de är så goda och jag är lite överkänslig för just valnötter. Bäst att lämna dem.

Sedan kommer vi till det äventyrliga. Mattak.

Mattak är en traditionell rätt från Grönland, som består av valhud och späck, Det är en viktig del av den inuitiska kosten och äts ofta rå. Mattak har en tuggig konsistens och en smak som kan beskrivas som en blandning av nötter och fisk. Det är rikt på vitaminer och näringsämnen, vilket gör det till en värdefull näringskälla i de arktiska regionerna.

Här är den visserligen serverad med restaurangens eleganta finnes och på två stenar från naturen, men jag kan säga att den maträtten kommer jag inte beställa in fler gånger. Det räcker med att ha fått testa den en gång, men samtidigt glad att ha fått göra det.

Därefter förflyttar vi oss till bordet. In kommer brödet, nybakat och väldoftande. Bröd som kommer in före maten brukar inte få så mycket uppmärksamhet, men det här förtjänar nästan en egen sida. Så gott och även vackert. 

Vi får två olika och jag känner nästan smaken och doften då jag ser bilderna. 

Hovmästaren berättar att de använder grönländska produkter i så stor utsträckning som möjligt. Det som vi inte kan få tag på lokalt kommer från andra nordiska länder.

Våra råvaror kommer från hela Grönland, från isfjordens djup mellan de enorma isbergen till topparna på de branta, snötäckta bergen. Vi använder även bifångster från bland annat fiske. Det är vårt sätt att stödja lokalsamhället och säkerställa fräscha och autentiska smakupplevelser.”, säger han, samtidigt som vi blir serverade en tallrik med pilgrimsmussla, ramslök och en liten spröd dekoration. 

Till det en Weissburgunder Cardonnay.

Nu är det dags för den välbekanta hälleflundran, det är säsongens fisk så helt klart ett naturligt val av fisk. Den är smaksatt med verbena och mörk choklad. 

Restaurangen är känd för sin eleganta atmosfär och så klart den fantastiska utsikt över Diskobukten och de majestätiska isbergen.

Nu är det dags för en rätt som kallas för Reklinger, serveras med äggula, "brown butter-caviar-truffle". 

Till och med besticken som vi äter med är lokala, de här knivarna tillverkas speciellt för restaurangen av en lokal hantverkare.

Eget märke och symbol dessutom.

Samtidigt som maten serveras får vi information om den grönländska matkulturen.

På grund av det kalla klimatet tar det lång tid för mat att växa och mogna. Men detta resulterar också i rena och färska ingredienser av oöverträffad kvalitet. Vi vet hur man bäst hanterar de lokala råvarorna, och vi använder gamla tillagningsmetoder, som hängmörning, rökning, saltning och tillagning av maten på en grill med ljung från den steniga bergssidan. Resultatet är en helt autentisk upplevelse och utomordentligt rika smaker.

Fjällripa, svamp, jordärtskocka och pumpa.

Besticken till nästa rätt är väldigt speciella, även de tillverkade av en lokal hantverkare, kniven har ett isbjörnsfodral.

De passar bra till renen vi nu ska äta, serveras med sås med moreller, toppmurkla och en skiva rödbeta.

Vinet till dekanteras i en mycket speciell karaff, när vinet sedan hälls upp i glasen låter det som musik, som om vinet sjunger.

 Kockarna som arbetar här är mästare på sina områden, här har vi vår kvälls kock.

Han kom precis in med dagens dessert, som är en mjölkchokladmousse med  kråkbär och ett sprött tuillekex som dekor.

Till kaffet efter maten får vi fyra goda praliner.

Vinerna som serverades till maten var:

Sancerre, Guy Saget från Frankrike.

Chardonnay/Weissburgunder från Tyskland.

Cava, Naveraan från Spanien.

Santenay, J.C Boisset från Frankrike,

Cab. Sauvignon, Sebastiani från USA.

Riesling Auslese, F. Haag från Tyskland.

. 

Nästa och sista om Grönland 

The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta. 

I love this place!

Äta bör man även då man är i Hongkong och på ett av ställena vi åt så kunde man få lära sig vad alla de olika knivarna var till för. Kan ju var bra att veta.

Eftersom jag hade lite besvär med att gå längre sträckor så passade vi på att testa restaurangen som fanns i samma hus som vårt hotell. Celebrity Cuisine med en Michelinstjärna.

Allt vi åt var väldigt gott och vällagat, de här två rätterna med krabba var verkligen goda.

Efter att vi avslutat huvudrätterna kom restaurangchefen Cheng Kam Fu ut och hälsade på gästerna, många ville bli fotograferade tillsammans med honom. Vi avstod från en blid men fick hans visitkort istället.

Lite frukt ingick som dessert, men ville ha något mer och beställde in något som de tyckte vi skulle prova. Nog den ovanligaste dessert jag ätit, sötpotatis i ingefärssås. Det var säkert nyttigt.

Har aldrig hittat en kinesisk restaurang med Michelinstjärna tidigare så det var kul att testa och gott var det.