Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

72 H

Nu blir det lite reklam. ;)

Det finns ett bageri i Aten som heter 72H Bakery, det är ett hantverksbageri som fokuserar på traditionella metoder och långsam jäsning av surdeg. Namnet 72H kommer från deras unika process där de låter degen jäsa i 72 timmar innan den bakas ut, det ger brödet en djupare smak och bättre textur.

Bageriet är en del av Ergon House i Aten.

Det är känt för sina högkvalitativa bakverk och bröd, en rolig detalj är att vissa gäster har sagt att man kan känna doften av kanel redan innan man ser bageriet, stämde kanske inte men doften av bröd som spred sig ut på gatan var härlig.

Det är så populärt att det nästan alltid är kö utanför, det var i alla fall kö varje gång vi gick förbi där och vi gick ofta förbi för det låg nära vårt hotell. Men det är värt väntan, eftersom brödet och bakverken är av högsta kvalitet och gjorda med omsorg.

Även hotellet är värt att nämnas, vi fick tipset av en släkting som bor i Frankrike men som i sin tur har en släkting som bor i Aten. Det tipset tackade vi verkligen för, hotellet ligger mitt i Plaka och med gångavstånd till det mesta. Fin utsikt därifrån också.

Hotellet  är känt för sin kombination av boende och gastronomi, där man kan njuta av en modern marknadsplats med färska råvaror, en restaurang som är en modern version av en Agora, en marknadsplats med färska råvaror, en slaktare, en fiskhandlare och ett eget kafferosteri. Restaurangen har fokus på lokala och hantverksmässiga produkter.

Rummen är trevliga  och vi fick en liten kasse med överraskningar som välkomstpresent.   

Men det som är lite extra speciellt med det här hotellet är frukosten.

Du väljer fritt från brunchmatsedeln. Så gott och så rikliga portioner. Så här vackert serveras yoghurten. Någon kommenterade att det var inte mycket yoghurt, men den ligger under och räckte med råge att dela på.

Brödet  kommer naturligtvis från deras bageri 72 H, det var så gott att vi köpte en limpa med hem och ångrar att vi inte fyllde resväskan med bröd .  ;)

En egen butik och saluhall finns det även. 

Den här bilden är tagen vid frukost, övrig tid är det alltid fullsatt i den här populära restaurangen.

Varma dagar var det kö vid den gulliga glassbilen.

Nu blir det inte mer Aten..............................tror jag.

Fine dining på grönländska och när man jagar en stjärna.

Vi startar med en av restaurangens signaturdrinkar. Smakrik och kyld med glaciäris, så klart.

En del av smaksättningen var från den här burken. Huvudingrediensen plockas i naturen och får smaksätta vodkan under lång tid.

De första fyra smårätterna får vi serverade där i baren.

Till maten serveras väl utvalda viner som ska stämma perfekt med maträtten.

Det här är salladslök med krabba och tomater, vackert upplagd och serverad på en bädd av mossa.

Samtidigt får vi in en liten rätt med lamm och caviar. Kan ju bara säga att dessa smårätter verkligen retade smaklökarna.

Sedan kommer  det in renhjärta med rabarber serverat på valnötter. Valnötterna blev kvar för min man tycker inte de är så goda och jag är lite överkänslig för just valnötter. Bäst att lämna dem.

Sedan kommer vi till det äventyrliga. Mattak.

Mattak är en traditionell rätt från Grönland, som består av valhud och späck, Det är en viktig del av den inuitiska kosten och äts ofta rå. Mattak har en tuggig konsistens och en smak som kan beskrivas som en blandning av nötter och fisk. Det är rikt på vitaminer och näringsämnen, vilket gör det till en värdefull näringskälla i de arktiska regionerna.

Här är den visserligen serverad med restaurangens eleganta finnes och på två stenar från naturen, men jag kan säga att den maträtten kommer jag inte beställa in fler gånger. Det räcker med att ha fått testa den en gång, men samtidigt glad att ha fått göra det.

Därefter förflyttar vi oss till bordet. In kommer brödet, nybakat och väldoftande. Bröd som kommer in före maten brukar inte få så mycket uppmärksamhet, men det här förtjänar nästan en egen sida. Så gott och även vackert. 

Vi får två olika och jag känner nästan smaken och doften då jag ser bilderna. 

Hovmästaren berättar att de använder grönländska produkter i så stor utsträckning som möjligt. Det som vi inte kan få tag på lokalt kommer från andra nordiska länder.

Våra råvaror kommer från hela Grönland, från isfjordens djup mellan de enorma isbergen till topparna på de branta, snötäckta bergen. Vi använder även bifångster från bland annat fiske. Det är vårt sätt att stödja lokalsamhället och säkerställa fräscha och autentiska smakupplevelser.”, säger han, samtidigt som vi blir serverade en tallrik med pilgrimsmussla, ramslök och en liten spröd dekoration. 

Till det en Weissburgunder Cardonnay.

Nu är det dags för den välbekanta hälleflundran, det är säsongens fisk så helt klart ett naturligt val av fisk. Den är smaksatt med verbena och mörk choklad. 

Restaurangen är känd för sin eleganta atmosfär och så klart den fantastiska utsikt över Diskobukten och de majestätiska isbergen.

Nu är det dags för en rätt som kallas för Reklinger, serveras med äggula, "brown butter-caviar-truffle". 

Till och med besticken som vi äter med är lokala, de här knivarna tillverkas speciellt för restaurangen av en lokal hantverkare.

Eget märke och symbol dessutom.

Samtidigt som maten serveras får vi information om den grönländska matkulturen.

På grund av det kalla klimatet tar det lång tid för mat att växa och mogna. Men detta resulterar också i rena och färska ingredienser av oöverträffad kvalitet. Vi vet hur man bäst hanterar de lokala råvarorna, och vi använder gamla tillagningsmetoder, som hängmörning, rökning, saltning och tillagning av maten på en grill med ljung från den steniga bergssidan. Resultatet är en helt autentisk upplevelse och utomordentligt rika smaker.

Fjällripa, svamp, jordärtskocka och pumpa.

Besticken till nästa rätt är väldigt speciella, även de tillverkade av en lokal hantverkare, kniven har ett isbjörnsfodral.

De passar bra till renen vi nu ska äta, serveras med sås med moreller, toppmurkla och en skiva rödbeta.

Vinet till dekanteras i en mycket speciell karaff, när vinet sedan hälls upp i glasen låter det som musik, som om vinet sjunger.

 Kockarna som arbetar här är mästare på sina områden, här har vi vår kvälls kock.

Han kom precis in med dagens dessert, som är en mjölkchokladmousse med  kråkbär och ett sprött tuillekex som dekor.

Till kaffet efter maten får vi fyra goda praliner.

Vinerna som serverades till maten var:

Sancerre, Guy Saget från Frankrike.

Chardonnay/Weissburgunder från Tyskland.

Cava, Naveraan från Spanien.

Santenay, J.C Boisset från Frankrike,

Cab. Sauvignon, Sebastiani från USA.

Riesling Auslese, F. Haag från Tyskland.

. 

Nästa och sista om Grönland 

The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta.