Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

Vandrare och äventyrare vid Ice Camp Eqi

Vi vaknade upp till en lite frostig morgon, inte humörmässigt frostigt, utan det hade varit en kall natt. Ingen snö men de där trägångvägarna som byggts för att skona naturen och även för att komma fram där det blev för brant mellan klipporna, de blev hala...mycket hala.

Undrade först vad våra vänner från Litauen höll på med, de bodde i en stuga lite längre bort och gångvägen var rejält kuperad med en nedförsbacke. Fast då vi skulle upp till frukost i Café Victor så förstod jag vad det var. Plankorna var såphala, uppför gick det bra, men nedför så gled man okontrollerat.

De som skulle skulle ut och städa stugorna hade det lite lättare med lilla elbilen, men den slirade en del i uppförsbacken och det gällde för föraren att hålla tungan rätt i munnen, för bilen fick precis plats.

Vill man bo här ute så bokas det som ett paket, man väljer vilken typ av stuga man vill ha eller om man hellre vill bo i ett glampingtält, sedan ingår frukost och trerätters middag och ett lunchpaket. Även en vandring till moränkanten av glaciären ingår i det paketet. Naturligtvis ingår även båtresan. Finns också några andra vandringsturer att välja, men de är som tillägg.

De flesta väjer att gå en vandring, med guide.

Då skriver man upp sig på informationstavlan i matsalen. Där kan man även få dagens myggindex.

Vi har hört före resan att det kan vara mycket mygg, och menas väldigt mycket. Därför valde vi att åka sent på säsongen för då skulle myggplågan var liten och som du ser här ovan så var den låg nu. Så låg att jag bara såg två stycken och de satt på fönstret i vår stuga, på utsidan.

På grund av myggen är varje stuga utrustad med "myggjagare", vi behövde aldrig använda våran.

En del drog iväg på vandring efter frukost, även den lilla franska tösen var med men hon fick åka snålskjuts med pappa.

Ice Camp Eqi är byggt med fokus på hållbarhet och minimal miljöpåverkan. Solpaneler och andra miljövänliga tekniker används för att driva campen. Här kan  man se hur det sitter solpaneler på både taket och väggen. Fast för att klara av tvätten och köket när inte solen räckte till så finns det även ett oljedrivet elverk.

Man behöver inte vandra bara för att man åkt hit, det går hur bra som helst att stanna på campen och njuta av tillvaron, när man tröttnat på att sitta och iaktta glaciären så kan man även undersöka omgivningarna.

Vi börjar med att kolla hur besvärligt det skulle vara att ta sig ner till bryggan och de läskiga plankstegen. Vägen ner till trapporna var inget problem, även om träplanken var hala med frost på så var berget inga problem. Inte ett dugg hala och trappan ner var heller inget problem, kvar var bara de nedersta stegen och där skulle det komma att finnas hjälpande händer. Skönt!

Att campen finns just här är nog mest beroende på att en fransman vid namn Paul-Émile Victor var en framstående polarutforskare och etnolog, född 1907.  Victor och hans team etablerade sitt basläger vid Eqi-glaciären, där de byggde en expeditionshydda, vilken fortfarande står kvar och är känd som “The French Cottage”. Detta fungerade som deras utgångspunkt för forskning och utforskning.

Stugan är ganska bräcklig nu, så det går inte att gå in.

En av hans mest kända expeditioner var just till Grönland, där han och hans team utforskade Eqi-glaciären. Under denna expedition, som ägde rum på 1940-talet, använde de hundspann för att korsa inlandsisen och samla in viktiga vetenskapliga data om glaciärernas rörelser och klimatförhållanden. Denna forskning var banbrytande och lade grunden för mycket av den moderna glaciologin.

Här finns en del minnesmärken efter expeditionerna.

Fin färg på laven som växer på berget.

Efter lunch som inte är hälleflundra, utan goda mackor med räkröra i och istället för sallad så är det på grönländsk maner vitkål.

Man kan slå sig ner i hammocken också och njuta av glaciären. 

Men vi känner att vi vill röra lite mer på oss och väljer att  följa den vägvisande pilen som pekar mot sjön. Ska ta 15 minuter.

Fast när man tagit sig upp över kullen högst upp i bilden ovan så var det bara is, så vi vände. Såg lite spår av olika djur här uppe.

Små, små tassar har passerat här. För små för att vara räv.

Bra utsikt här uppifrån, men i vissa branta partier med djup snö var det lite knepigt att ta sig nedåt. Undrade ibland var jag får alla knäppa idéer ifrån. Men ner kommer man alltid och ner kom jag.

Det är fortfarande is på vattenpölarna, trots att vi haft en solig dag...

...och i skrevorna blommar blåklockorna.

Nu börjar vandrarna komma tillbaka.

Känner man att man verkligen vill ut i terrängen och inte vill eller kan gå så finns det en möjlighet att boka tur med ett fordon. Då är det någon av dessa terrängående bilar som används. 

Fast mest används de till att transportera tvätt från stugorna och frakta upp varor som kommer med båten.

Snart kommer båten med nya passagerare och en del ska även lämna stället.

Se du båten, den ser ganska liten ut så man förstår att området är mycket större än man tror.

Efter ett tag så börjar den tuffa åt vårt håll och kommer närmare...

...och närmare.

För att komma helt rätt vid bryggkanten så står det en person och visat med armarna hur nära båten är. När armarna är helt ihop så är det dags att skynda iland.

Nya förväntansfulla personer anländer och snart blir det middag.

Idag är det inte hälleflundra, utan en jättegod köttgryta. Till middagen får vi finbesök utanför fönstret, en söt liten krabat som kommer förbi och hälsar på, men det kommer i ett senare inlägg.

Sedan börjar det bli dags att dra sig tillbaka för natten. Men kvällen bjuder på en färgsprakande solnedgång.

När solen försvinner bakom bergen så blir det lite mer avmätta färger.

.

Nästa om Grönland

När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland