Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

Hongkong är inte bara en massa höghus.

Hongkong består inte endast av en massa höghus.

Jodå, det finns en hel del av dem både på Hongkongön och på Kowloonsidan.

Men Hongkong består av så mycket mer än bara de områden som är fullspäckade med dessa höga hus. Jag tänkte ta med er på en tur ut till Shek O i dag. Vi hoppar på en spårvagn och åker så långt de går.

Spårvagnarna är smala och höga och på övervåningen får man bra utsikt.

Där vid ändhållplatsen är det en trevlig marknad, men den får vara med i något annat inlägg, nu hoppar vi på bussen som tar oss ut på landet.

Vi har åkt till en liten fiskeby som heter Shek O.

Namnet "Shek O" betyder bokstavligen "Rocky Bay". Hela området är en halvö på södra kusten av Hongkong, mot södra Kinesiska havet.

Byn grundades av fiskare för ungefär 200 år sedan.

Här kan man koppla av från allt stök inne blandhöghusen. Just lugnet är områdets största attraktioner.

Vi letar oss ut till den yttersta udden.

För en promenad.

Inte så många som letat sig ut hit i dag, men på helgerna brukar det vara betydligt fler som åker hit ut för att promenare eller vandra.

Långt där borta är den brusande storstaden.

xxxxzzzzzzzzzz

Visserligen blåser det en hel del här ute, men man hör fåglarnas sång ändå.

Vi traskar upp mot uddens topp.

Villman inte vandra här så kan man göra som killen där nere, sätta sig och bara njuta av havet.

Vi fortsätter uppför och uppför, för att komma längst ut på udden. Här ser man hur stigen vindlar sig uppför berget.

Jag kikar ner i havet och ser en sorglig syn, som tyvärr börjar bli alltför vanlig runt om i världen.

Sopor som flyter omkring och plast ska definitivt inte vara i havet.

Blickar lite bakåt.

Här i Shek O finns också en populär badstrand, fast den är inte så befolkad en dag i januari. Men jag såg att livräddarna var i tjänst. Nere på stigen kommer det några till som är ute på promenad.

Det blåser ganska friskt här uppe.

Vi fick en skön promenad där ute vid havet. Vinden ökar och vågorna böjar slå in över stenar och klippor.

Långt där ute spanar vi in en segelbåt, när jag får upp bilden i datorn så ser jag att det är Greenpeace båt.

Vinden ökar mer och nu det skummar rejält om havet.

Vad den här mannen och han kompisar gjorde vet jag inte, de samlade in något, kanske var det musslor de plockade. De var inte rädda utan stannade kvar när vågorna ökade i storlek och den här mannen hoppade för fullt på sin sten och sedan plockade han upp något.

Vi kände oss nöjda efter vår promenad och återvände till busshållplatsen för en tur tillbaka in till stan. Där borta ser vi Stanley, vi tar nog en tur dit senare.

xxxxxxx

Nu tackar vi för oss och åker hem.

Nä, vi ska inte ta tåget hemåt men järnvägsstationen brukar ofta vara intressanta så vi hinner nog med att ta en promenad dit och titta.

Redan utanför träffar vi på det första tåget. Det är den spårvagnslinjen som just nu finns i Sydney. Den går mellan centralstationen och stadsdelen Lilyfield. Före 1961 fanns det ett stort spårvagnssystem men det lades ner. Nu har man kommit på att det där med spårvagnar är bra och håller på och gräver upp spåren igen.

Inne i stationshuset är det julpyntat.

Ingen rusningstrafik precis och folk tar det lugnt. Man kan slå sig ner i ett hörn med tidningen om man så vill. 

Tågen ser ut som tåg gör mest.

Till bussen är det desto längre köer,  jag var glad att inte vara den som står sist i den kön.

Bra marknadsföring.

Nog låter det trevligare att gå till flaskbutiken för att köpa en flaska vin än till vårat Systembolaget.

Telefonkiosker är bra att ha när man ska telefonera.

Det var inte bara herrar som poserade fint där i Sydney.

Det allra sista vi råkade ut för innan vi skulle åka hem var regn. Sol och fint väder i tre veckor, men våra sista timmar i Sydney så vräkte det ner. Kan det vara den här bilistens önskan som slog in.

Eller var det Australiens sätt att säga farväl. Vi kramade och vinkade farväl till vår reseledare Magnus och for till flygplatsen. Där träffade jag på den här lilla parveln.

Han verkade leta efter någon att leka med och hittade en kamrat i spegeln.

-Hej! Ska vi leka?

Vi fick en trevlig och behaglig resa hem. 

Snöiga berg någonstans över Iran.

Nästan hemma dyker det här upp utanför fönstret. Något slags halofenomen och mitt i syns  skuggan av vårt flygplan.

.

_______________________________________________________

Nu blir det lite reklam.

Oftast när vi är ute på resa så åker vi på egen hand och ibland anlitar vi någon lokal researrangör för utflykter,  men till en del resmål är det mest praktiskt att boka med en resebyrå och få hela paketet, som den här resan till Australien där det var så mycket att ta in och läsa på.

Vi reste med Jambo Tours. Vi har nu gjort två resor med Jambo Tours och jag måste få ge dem en hel del eloge för väl planerade dagar och rutter. Dessutom är de inte omöjliga då man vill ha lite eget upplägg under resan. Som i Peru där vi kunde byta ut en jobbig bussresa mot en lyxigt tågresa och få till ett bra tillägg efter själva resan för att se Nascalinjerna och humboltpingviner. På den här resan till Australien så behövde vi inte göra några ändringar, utan bara hänga med och njuta.

Tack Jambo!

----------------------------------

Så vill jag också utbringa ett  varmt tack till vår duktiga och kunniga reseledare Magnus Pihl som guidade oss, med den äran, genom stora delar av Australien. Tack för all kunskap du delade med dig av och alla fåglar du identifierade åt mig. Att ha en levande fågelbok med på resan är inte dumt, peka på en fågel och Magnus vet vad det är för sort. Han är dessutom en duktig fotograf.

Tack Magnus!

--------------------------------------

Ett tack till vännen Peter Hanneberg också som tålmodigt lärde mig de första grunderna snorkling.  Så kul det var när jag vågade stoppa ner huvudet under ytan och se allt fantastiskt där under. Peter hade också stor del i att vi kom iväg på den här resan.

Tack Peter!

Sist men inte minst ett varmt tack till alla trevliga medresenärer.

Lite kvällsliv i Melbourne.

Vi lämnade piren ute vid S:t Kilda i förra inlägget då skymningen kom.

Det blir kväller ganska fort här, så vill man fota solnedgången får man vara på hugget.

Inne över stan så slår solen i guldkronan på Eureka Tower och den lyser nästan som en strålkastare.

Det blir mörkare och mörkare, många strosar fortfarande ut på piren. Säkert pingvinerna som drar förutom solnedgången.

Vi letar reda på vår spårvagn för att åka tillbaka in till stan.

Även nu är det mycket folk på vagnen så vi får en ståplats, testar en bild i spegeln där inne. Inte så lätt när man står krokig arm med en stolpe. Fick i alla fall en bild på mitt fotosällskap.

Foto förenar, har sagt det förut och det stämmer även i Australien. Man bli bekant med folk. Gemensamma intressen och det byttes visitkort.

Tillbaka inne i city efter diverse omvägar så ville jag förstås ha någon kvällsbild. Hade gått bättre med stativ, fast det hade jag inget med mig. Kul måne de har där under.

Sedan en avslutning på någon av alla barer och vårt dygn i Melbourne var över. I morgonbitti flyger vi vidare.

Fast här hemma breder julfriden ut sig i nutid. God Jul till alla!

Kan man inte gå...

Kan man inte gå så långt, så kan man åka spårvagn istället. Då får man se lite av stan ändå.

Fast först en frukost på stan. I Asien äter man tydligen nudlar även till frukost, men jag tog pannkaka istället.

Tvärs över gatan låg det ett tryckeri, mannen där plockade bort skivorna som var framför hans lilla tryckeri och hade sitt arbete direkt vid gatan. Lokalen var ungefär två meter djup.

Spårvagnarna i Hongkong är smala och i två våningar, där uppe på övervåningen har man bra utsikt. Det var lätt att ta sig upp till övervåningen trots kryckorna. Bara att ge dem till maken och ta tag i trappräckena och klättra upp.

Det är renovering av spåren på gång och här stänger man inte av trafiken helt utan arbetarna kliver bara undan då spårvagnarna kommer och fortsätter arbetet när vagnen åkt. Snabba var de också, när vi åkte nästa dag så var allt klart.

Husen i Hongkong är lika fascinerande vare sig de är nybyggda i fantastiska former eller gamla med pastellfärger.

Senare på dagen blir det lite mer folk på gatorna.

Ett vimmel och en blandning av nya och gamla hus.

På den här turen åkte vi ända till ändhållplatsen Chai Wan, hoppade av för att byta vagn men upptäckte att det var marknad där. Den måste kollas in.

Tur att jag har egen assistent med mig så att jag kunde få lite bilder även härifrån utan att skramla med kryckor och tappa dem på folk. Här var ett myller av folk och mängder av varor, en hel del frukter och grönsaker jag aldrig sett och inte vet namnet på. Försökte fråga men det var bara kinesiska som gällde.

Inte bara frukt och grönsaker, utan så klart även kött, kyckling och fisk.

Undrar vad de använder gallblåsan till? I den röda bunken under simmar en sköldpadda.

Praktiskt med egen fotograf med, jag behövde bara peka så fotade maken.

Sedan åkte vi tillbaka.

Circle K är inte det en bensinmack?

Fast man lär sig lite nytt, då och då, så nu vet jag att Circle K är en amerikansk multinationell kedja av närbutiker och bensinstationer ägd av kanadensiska Alimentation Couche-Tard.