Trappor

Valletta är en stad byggd i nivåer. På den här bilden syns det tydligt, tre olika nivåer framför mig, och så den fjärde där jag själv står.

Många av gatorna är snarare långa trappor än vägar.

Några av trapporna har till och med egna namn, som de historiska Taraġ Nix Mangiari vid Victoria Gate.  Namnet  kommer från tiggarnas rop “Nix mangiari!” (”Inget att äta!”).

Det mest kända särdraget med Vallettas trappsteg är deras utformning. De är ofta låga och breda.

Det här var inget som arkitekterna hittade på för att vara snälla mot trötta fötter. De låga trappstegen var ren och skär nödvändighet. Riddarna i Malteserorden rörde sig runt i full rustning, och att ta sig uppför Valletta‑backarna i sådana plåtpaket krävde både flacka steg och gott om syrepauser.

Och inte nog med det, trapporna behövde dessutom vara så pass milda att även hästarna kunde ta sig upp och ner genom staden. Det är först när man står där själv, som man riktigt förstår hur genomtänkt allt är. Valletta är byggd för ett helt annat tempo och en helt annan vardag än vår, men spåren finns kvar i varje steg.

Under min vistelse pratade jag med några som bor i Valletta, och de log stort när trapporna kom på tal. De var nästan lite stolta över dem. “Perfekta när man är trött och ska hem med tunga matkassar”, sa en av dem. “Man behöver inte lyfta fötterna så högt.”

Det är sådana små detaljer som gör att man förstår hur staden fortfarande fungerar – inte bara som ett historiskt monument, utan som en levande plats där vardagen faktiskt rullar på, steg för steg.

En del gator var faktiskt så branta att det behövdes varningsskyltar. Och jag förstår varför. Stenarna är vackra, men de blir hala som tvål när det regnar. Man ser framför sig hur både riddare, hästar och nutida Valletta‑bor har fått ta det försiktigt här genom århundradena.

Efter ett tag märker man hur gatorna förändras. De brantaste sluttningarna fick helt enkelt ge upp tanken på att vara gator och blev i stället rena trappor. Och det är just här de där låga, långa stegen verkligen kommer till sin rätt.

För mig, med lite kortare ben, var det faktiskt mycket lättare att gå uppför de här trapporna än att ta sig nedför. Stegen är så låga och långa att jag till och med måste ta dubbelsteg när jag går ner.

I Valletta är en trappa sällan bara en väg uppåt. Framåt kvällen förvandlas de till stadens mest populära barer. Man slänger ut några kuddar, ställer ner ett glas vin och vips så har man en uteservering. Det är vackert, trångt och alldeles underbart.

När, eller om man har tröttnat på att gå i trappor, så finns det en hiss, Barrakka‑hissen. Den skjuter rakt upp genom de massiva murarna och ser nästan ut som ett modernt konstverk som någon lutat mot historien. Men funktionen är allt annat än dekorativ. På 23 sekunder tar den dig  58 meter upp från Lascaris Wharf nere vid Grand Harbour upp till Upper Barrakka Gardens, en höjdskillnad som annars känns rejält i benen.

Det fanns en hiss här redan 1905, då kostade det en penny att åka nu kostar det 1 euro för en tur och retur samma dag.  

Nu har vi tagit oss upp till Upper Barrakka Gardens. 

Men den återvänder vi till senare.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland

80 trappsteg nedför - eller hur var det nu?

I går sa vår guide att i morgon blir det en lätt dag, då är det bara 80 trappsteg nedför. Så skönt tänkte jag eftersom det gör mest ont i trappor och just nedför är de värsta för knät. Så bara 80 trappsteg lät som en enkel match. Fast guidens engelska var inte alltid så lätt att förstå och siffror var tydligen besvärligt. Oftast fick hon skriva ner dem på sin mobil för att det skulle bli rätt. Så efter att ha gått på glasbron var det nu dags för dessa trappor.

1, 2, 3, 4, 5 och 6 och 7 trappsteg, vandringen nedför börjar. Det är en mycket smal klyfta som vi ska ner i till ravinen. Det är massor med folk så det går inte så fort vilket är bra för mig. Som tur är så är trappan enkelriktad, man kan bara gå ner därför är det inga som kommer trängandes uppför.

Är man i Kina så behöver man inte känna sig ensam.

Vi går och går, ja  det känns mer som om jag kravlar mig nedför och när vi har kommit till en avsats säger guden att nu har vi gått en tredjedel av sträckan.

- VA! Vad sa du? en tredjedel och jag tycker det känns som vi gått dessa 80 trappsteg för länge sedan.

- Hur många trappsteg sa du att det var?

1.680

- Sa du 1.680 trappsteg, ja jösses och jag som bara hörde de två sista 80. Fast vill jag ner så finns det ingen annan väg dit, så det är bara att kämpa på.

På en skylt står det att den här klyftan kallas för "A strip of sky", det stämmer för det är inte mycket ljus som strömmar ner hit trots att det är en strålande vacker solskensdag. Inte lätt för kameran att hitta rätt och att börja ställa om för varje bild är inte så lätt under nedfarten. Det får bli som det blir, huvudsaken jag tar mig ner.

Men kineserna runt omkring mig är trevliga och hejar på och jag har väl aldrig fått så många hejarop och tummar upp tidigare i mitt liv.

Långt dit ner ska vi.

Fler än jag som behöver en liten paus.

Så går vi vidare.

Är vi nere nu? Nej, men här kan man se glasbron underifrån.

Som vi såg uppifrån glasbron så har det nyligen varit ett ras här, ett som drog med sig delar av trapporna. De är nu lagade och här kan vi även se hur de tillverkar de fina räckena i området. Hur de byggs upp på armeringsjärn.

Glasbron ser ganska kul ut underifrån.

Men nu är vi verkligen nere och jag känner mig tämligen slut, men glad. Liten stunds vila så ska vi fortsätta en vandring i den lummiga kanjonen.

Det är en lättgången vandringsled där man går mestadels på gångbroar utefter floden.

Vattenfallet såg vi också uppifrån glasbron.

Föregående  -  Nästa

Motion på skotska.

Behövde inte skriva så mycket, bildtexten fanns där redan.