Stenegård

Nästa ställe som fick ett besök av oss var Stenegård i Järvsö

Stenegård har i tusentals år varit en plats där människor möts och där har de tagit sig en paus på resan. Här fanns gästgiveri på 1600- 1700-talet.

Uneskos officiella namn på Världsarvet Hälsingegårdar är "Decorated Farmhouses of Hälsingland." det syftar alltså på det unika med dessa gårdar att det finns dekorerade interiörer i boendemiljö som väggmålningar och tapeter.  Det fantastiska och fantasifulla måleriet, de starka och vackra färgerna, berättelserna i målningarna och de pampiga salarna gör Världsarvet Hälsingegårdar helt unikt i världen. Alltså det är gårdsmiljöerna och målningarna som är det unika med Hälsingegårdarna.

Att hälsingarna prytt sina hus med väggbonader har gamla anor. I vår del av världen finns fragment av bonader bevarade från järnåldern. En textil bildvävnad från Överhogdal har kol-14-daterats till 800-1100-talen. Vi håller oss till coronaregler och går inte in för att titta, det får bli någon annan gång.

Just nu är det coronaanpassat på Stenegård , men man kan vandra runt och titta på odlingar och alla kulturminnesmärkta byggnader.

Julius Brun, heter den man som (1818-1901) grundade Stenegård så som den är idag. Han påbörjade omvandlingen av gården 1856 och det var ett omfattande arbete som pågick in till mitten av 1880-talet. Julius Brun var en riktig renässansmänniska, han var verksam som apotekare, politiker, affärsman, författare och filosof. 

Här på Stenegård finns numera Lill-Babs museum.

Tunnbröd gräddat i vedeldad ugn kan man köpa här, vi gjorde det. Visst var det gott, men slog inte det från Rättvik i smakupplevelse.

Behövs mycket ved till ett sådant bageri.

Ett lite speciellt träd.

Ser att de har en liten gårdstomte som vakar över området.

Även nere i själva Järvsö kan man se spåren efter Lill-Babs. Vem kommer inte ihåg Klas-Göran!

Lill Babs Caffär har numera blivit Järvsö gårdsbageri där de även har champagnebar.

Dra ända in i Hälsingland

Det är vår tanke i dag, att vi ska dra till Hälsingland.

Vår väg kantades av lite regn och lupiner, jag vet att lupiner anses som ogräs men trots det tycker jag att de är vackra. Läser man på Fältbiologernas sida så står det att lupinen är en invasiv art. Det betyder att den konkurrerar ut andra, svenska arter. Eftersom det är en ärtväxt binder den kväve och det medför att andra arter inte trivs där lupiner växer. Den tar över och tränger undan andra växter. Den tycks ha spridit sig i en rasande takt numera, kan det bero på att förr slog man det som växte i vägrenen. Har inte sett att det görs nu för tiden.

När vi kom till Rättvik var det uppehåll i regnandet och vi tänkte passa på att köpa lite av det goda tunnbrödet som bakas där. Vi drog iväg med raska steg mot det lilla huset där tunnbrödsbageriet fanns. Fanns var rätta ordet, för där var det stängt och igenbommat. På väg därifrån mötte vi en äldre man med rullator och han visste att bageriet hade flyttat och berättade också vägen dit.

På vägen hittade jag det här huset, vet inte om det går in under begreppet väggmålning, men målat på väggen är det ändå.

Bageriet hittades också, nu ska det köpas tunnbröd... Trodde vi. Vi var där vid lunchtid och redan då var allt slutsålt. 

Lilla M satte sig på disken och såg ganska besviken ut.

Vi fick ta en promenad istället och hittade ett kärleksmeddelande vid fontänen.

Alla socknar och städer i Dalarna verkar ha en egen modell på dalahäst. Rättvikshästen togs fram på 1950-talet av Rättviks Hemslöjd och John Gudmunds, Hemslöjdare i Sjurberg. Den är smäckrare i formen än Morahästen och finns endast i grått. Den är baserad på en tidigare häst som troligen är tillverkad runt 1850-talet. Förebilden hittades en gång i Skräddargården i Stumsnäs norr om Rättvik. Den finns nu i kulturhuset i Rättvik.

Strax efter Rättvik finns Styggforsen, dit styrde vi kosan, men väl framme upptäckte vi att Corvetteklubben hade ett möte där och det var massor med folk och trängsel. Visserligen många fina bilar att titta på vid parkeringen, men trängsel är inget för oss och allra minst nu i coronatider.  

Tidigare hade vi sett en kyrka som såg enormt stor ut och den syntes på väldigt långt håll, det var Boda kyrka och fanns på samma väg som ledde till Styggforsen. Inte öppen, men kunde beskådas utifrån.

Högt låg den och stor var den.

Nästa stopp blev i Edsbyn, där regnade det så att få en stol som tak var praktiskt. Man kan gå upp på stolen också, men var inte så skönt i regnväder.

I ett rejält ösregn kom vi så fram till Järvsö och Järvsöbaden, där blev vi inkvarterade i Solvillan. Trots det namnet så fortsatte det att regna resten av dagen.

Middag hade vi inbokad på Järvsöbaden. Praktiskt när det var regnväder, men tyvärr så skiljde sig coronasäkerheten här. Vi hade bokat en tvårätters och trodde det var bordsservering men upptäckte att de har buffébord trots pandemin.  Borden var visserligen ställda med avstånd och en del i olika rum, men vid buffébordet blev det trängsel när alla skulle hämta maten samtidigt. Folk sprang om varandra och det kändes lite som att sitta på en järnvägsstation och äta. Dessutom var det många som gick och hämtade om med samma använda tallrik.  Många åt femrätters och det gjorde att vi som skulle starta med varmrätt, fick in den bland de första och behövde inte trängas just vid den rätten.

Vi avbokade nästa dags middag.