På Storön gick vi inte iland.

Vi lämnade packisen och begav oss mot Karl XII:s ö, vi kom fram dit på kvällen och det blåste en hel del, trots det så var det några som ville kolla in ön närmare och drog iväg med zodiakerna på en tur och landstigning.

Jag avstod den här gången tyckte att jag hade gjort mitt äventyr på den ön förra gången vi var här, då vi fick lite väl närkontakt med en isbjörnshona med ungar och sprang i full galopp till gummibåtarna. Fick även fina isbjörnsbilder vid det besöket. De finns också i portfolion.

Nästa morgon hade vi tuffat vidare på vår färd och kommit till Storön. Den är vackert täckt av en glaciär och där hade våra isbjörnsspanare siktat inte mindre än nio isbjörnar. Jag kollade med kikaren och såg att det fanns åtminstone flera stycken där.

Fartyget Origo hade kommit dit lite före oss och eftersom först går först så fick de bestämma och valde att ta gummibåtstur medans vi åt frukost och efter den lyssnade på ett intressant föredrag av Herman om  våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av.

Sedan var det dags för att klä på sig alla varma kläder och beväpna sig med kameran och hoppa i gummibåtarna. Mottagningskommittén mötte upp redan en bit ut från ön. De här är säkert honor, för de har en unge med sig.

Det första vi får syn på när vi närmar oss ön är en stor isbjörn som ligger bakom en klippa och sover.

Han ser ganska trött ut.

Vi kajkar runt lite och då kommer det tre björnar ner mot stranden.

Det är en hona med två fjolårsungar.

De kommer ända ner till stranden.

Isbjörnen har väldigt bra luktsinne, så det är inte omöjligt att de har fått doft på oss ute i gummibåtarna.

Honan ser lite mager ut, men är nog ganska duktig att hitta föda för hon har lyckats föda upp två ungar från förra året.

Mor går först och lille........

De tre traskar utefter stranden och äter lite på tången som ligger där.

-Är det mat som kommer där ute. Ser nästan ut som om den ena ungen tänker så.

Isbjörnarna går och går...

...och går...

...men vi lämnar isbjörnarna åt sitt öde.

Kul att vi fick se de här fyra på Storön och vi vet (tack vare kikarna och spanarna) att det fanns flera björnar på den ön.

Tanken är att vi nu ska vidare mot Vitön...

Isfärd.

Vi håller oss kvar uppe vid packisen och nästa morgon vaknar vi till ett strålande väder.

Eftersom isbjörnen vandrade iväg så hittade vi på något annat. Vi tog en liten zodiactur bland isflaken.

Kan det bli så mycket bättre, kylan biter lite fint i huden och solen strålar från en vackert blå himmel med vackra moln.

Det är så vackert.

Vi drar iväg ut bland isflaken.

Lite fåglar simmar omkring här.

Vilka färger det blir när man kikar ner på isen under vattnet.

Vi hittar ett lite större isflak och beslutar oss för att gå iland...fast jag vet inte om man kan kalla det för att gå iland när det är på ett isflak långt ute på Norra Ishavet.

Fina isformationer finns även här.

En ung tretåig mås har landat på vårt isflak och den verkar ganska trygg med att få sällskap.

Visst är den fin.

Vågorna slår upp på vårt flak och det känns faktiskt lite speciellt att få stå här. Jag skänker en tanke till alla polarfarare som vandrat över isen här ute.

Sjuöarna.

Under natten har vi styrt kosan mot Sjuöarna och har nu ankrat vid Phippsöya.

Dags att hoppa i gummibåtarna och göra en liten zodiactur. På stranden ligger ett stort gäng valrossar. Antalet valross har ökat mycket i Svalbard och i den här gruppen är det ca. 200 st.

Det ångar om dem.

Några av valrossarna beslutar sig för att kolla vad det är som händer i deras vik och plaskar ner i vattnet.

-Kom grabbar, vi drar ut och kollar läget!

Full fart ut för att se vad som kommer på besök.

Det är mäktigt att få ha dessa stora djur så nära inpå.

De frustar och fnyser och har små brölanden för sig.

-Hmm, vilket objektiv ska jag nu ta.?

Några är lite nyfikna på vårt fartyg också.

Lite fågel finns det här vid Phippsöya också. Ser några ejdrar vid stranden.

Utropstecken på berget, eller är det Andrées luftballong.

Det snöar lite lätt men är en fin dag för landstigning, men först måste man kolla så det inte är några isbjörnar i närheten.

Smeerenburg och en nyfiken valross.

Efter att ha utforskat Danskön och hälsat på sälarna åker vi över fjorden till Smeerenburg. Där har det varit en valfångststation för länge sedan.

Redan innan vi klivit i land på den ön ser vi att där finns redan nya besökare sedan jag var där förra gången, de har skickat ut en välkomstguide också.

Han är riktigt söt.

Längre bort ligger det en hel grupp valrossar och vilar.

Vi gör ett försök att titta på lämningarna efter valfångarna...

...men den utsände i välkomstkommittén är lite för nyfiken på våra gummibåtar. De har vassa betar som kan skada gummibåtarna och han verkar tro att de är någon tjusig hona på besök. David skyndar dit för att vakta båtarna. De kan vara bra att ha när vi ska tillbaka till fartyget sedan.

 Den här valrossen är väldigt nyfiken...

...och det är klart att vi passar på att fotografera honom.

Han poserar villigt och verkar njuta av uppmärksamheten.

Lägger huvudet lite på sned...

...kommer lite närmare...

...kliar sig lite...

...sträcker på sig...

...testar med en profilpose.

Han bestämmer sig för att komma närmare oss.

...närmare ändå...

Så nära så att jag måste backa, för han är innanför närgränsen på mitt objektiv.

Fascinerande tycker alla.

Han ser nästan ut att vilja komma upp och kela lite.

Till slut så överger vi vår nyfunne vän för att återvända till fartyget.

Magen börjar kurra och det blir kallt att stå stilla länge.

Vi hoppar i våra gummibåtar och beger oss "hemmåt".

Men vår vän tycker att vi var ena riktiga svikare som ger sig iväg redan, han tycks ha fattat tycke för oss och följer efter en bra bit.

När vi kommer tillbaka till hytten har vår städerska Maria bäddat min säng på ett passande sätt.

En fin och innehållsrik dag går mot sitt slut, några samlas på däck för att få sina sista bilder för dagen...

...eftersom kvällen avslutas med en magnifik solnedgång.

Virgobukta och Danskön

Sjömansgreppet är väl inövat och det är bra, för nu ska vi ut på resans första zodiactur.

Det snöar lite lätt när vi klev iland på den historiska Danskön. Har man läst om Andrées polarexpedition och om hur han gjorde försök att nå Nordpolen genom att flyga luftballong, då är den här platsen extra intressant. Fortfarande finns det lite rester kvar så att man kan se var ballonghuset har stått.

Den här lådan är rester efter vätgastillverkningen.

Där ballonghuset stod finns nu en minnessten. På den här sidan finns en hel del intressanta historiska bilder.

Det fanns ett litet hus här på ön och men kan än i dag se rester av grunden till det.

Jag tittar ut över viken och tänker mig in i hur det kändes för de i ballongkorgen och även för de som stod här på stranden och såg hur ballongen svävade iväg.

Adam Rehborg hade nog samma funderingar då vi var här 2006 då han skapade den här bilden.Det är jag som sitter där på stranden och blickar ut över havet.

Det var nog många tankar som funderades, då vi stod där och lyssnade på Davids version av berättelsen.

Vi traskar runt bland alla lämningar. Allt som ligger här på Svalbard och är från tiden före 1946 är fredat så vi går försiktigt mellan alla lämningar från all verksamhet på ön.

Det var inte bara Andrée och hans sällskap som härjat här på ön, utan det finns en hel del rester från annan verksamhet också.

Närbild på filspån som användes vid tillverkningen av vätgas.

När vi är på väg till våra gummibåtar så ser vi att det finns lite gråsäl här, så vi styr kosan till dem.

De ligger på klipporna som små korvar eller bananer.

En liten kut är det där också.

När de ligger så här är det inte så konstigt att de kallas för banansälar ibland.

En av dem är lite nyfiken...

...och vill gärna kolla in vad det är för konstig säl som kommer på besök.