och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Mirador del Far de Santa Pola

Dags för en kortare utflykt till en utsiktsplats. För att komma dit väntar en liten promenad genom ett stilla skogsparti, sådär lagom kuperat och grönt. Efter en stunds vandring dyker en gul skylt upp, fastsatt på ett träd vid sidan av stigen. Jag har ingen aning om vad det står på den, men Carina kastar en snabb blick och konstaterar lugnt att det handlar om skogsarbete och att det nog inte är någon fara. Dessutom verkar de som jobbar hålla till en bra bit bort från stigen, så vi fortsätter vår väg utan större dramatik.

Vi fortsätter stigen fram, och efter en stund öppnar skogen upp sig och vi kommer fram till fyren i Santa Pola. Den står där som ett vitt landmärke mot himlen, stadig och självklar, och blickar ut över havet som den gjort i över hundra år. Men det är egentligen inte fyren vi är ute efter den här gången. Vårt mål ligger lite längre bort, en utsiktsplats som lovar vidder, ljus och en vy som nästan suger tag i en.

Här har man byggt en utsiktsplattform som sträcker sig som en båge ut över kanten, nästan som om den svävar fritt ovanför havet. Konstruktionen är gjord av metallgaller, och när man kliver ut på den känns det som om marken försvinner under fötterna. Jag är inte särskilt förtjust i höjder, så varje steg på gallret ger en liten ilning i magen. Samtidigt är det något fascinerande med känslan, som att man får låna en bit av luften för en stund.

När jag till slut vågar lyfta blicken från gallret och låter fötterna vänja sig vid höjden, öppnar utsikten sig som en tavla. Långt där nere syns en smal remsa strand, inklämd mellan klippväggen och det blågröna havet. Vågorna rullar in i lugna andetag, som om de inte riktigt orkar nå hela vägen upp till oss. Längre ut ligger bergen som skuggor i diset, nästan genomskinliga, som om de bara antyder sin närvaro. Det är en sådan vy som får en att stanna upp en extra stund.

Långt där ner kan vi se Universidad de Alicantes marina forskningscenter. Det ser nästan ut som om det klamrar sig fast vid kustlinjen, halvt dolt men ändå tydligt för den som vet vad man tittar efter. En påminnelse om att det här landskapet inte bara är vackert, det är också en plats där människor studerar havet, vinden och allt det som rör sig under ytan.

Där studerar man allt från kustekosystem och vattenkvalitet till hur havets djurliv påverkas av klimatförändringar. Många av deras projekt handlar om undervattensmiljöer, algskogar och hur man bevarar känsliga arter längs Medelhavskusten.

När vi står där och låter blicken svepa över havet, pekar Carina ut mot en liten klippö en bit ut i vattnet. Ön heter Islote de la Pisbka, en liten och ganska otillgänglig klippö som är känd för sitt klara vatten och sina branta, lite förrädiska klippor. Vi hinner inte ta oss dit den här gången, men det går faktiskt färjor ut dit för den som vill utforska den närmare. Det är en plats som lockar både snorklare och dykare, och måsarna som häckar där håller noga koll på besökarna.